Nha Trang

Vi har inte hört av oss på ett tag och anledningen till det är att det egentligen inte finns så mycket intressant att säga. Min ryggvärk blev värre strax innan vi skulle resa till Nha Trang så Sabina fick bära alla väskor från hotellet tills vi kom på tåget vilket alla vietnameser tyckte var väldigt lustigt. Det gick dock snabbt över och nu är den helt okej igen.

Vi bor nu på ett hotell i Nha Trang som är Vietnams främsta charterdestination, även om den i storlek är långt ifrån Thailands alla turistcentrum.En vanlig dag ser ut som så att vi spenderar förmiddagen på stranden varefter vi tar oss tillbaka till hotellet och bara tar det lugnt resten av dagen. Man kan ha det sämre.

De senaste dagarna har Sabina tyvärr varit sjuk med upp till 40 grader i feber så vi har i princip bara varit på hotellrummet, men nu mår hon bättre, även om tempen fortfarande ligger runt 38 grader. Förhoppningsvis blir hon frisk imorgon.

Vi kommer snart att åka vidare till Ho Chi Minh City och senast den sjätte tar vi oss till Kambodja.

Tills nästa gång, ha det så bra!

DMZ och ytterligare ett nattåg!

Tågresan till Hué gick lika smidigt som tågresorna i Thailand och därför har vi bokat nya tågbiljetter till Nha Trang och vi lämnar Hué om bara tre timmar.

Det blev ett kort besök här som planerat. Vi avverkade en tur till det demilitariserade området (DMZ) kring den gräns som efter kriget med fransmännen drogs mellan Nord- och Sydvietnam 1954 och som under kriget med amerikanerna kom att bli allt annat än demilitariserad. Resan blev dock en besvikelse då vi fördes runt som en skock får från monument till monument utan någon slags historisk kontext då vår guides engelska var allt annat än prickfri. Det är väl vad man får vänta sig när man hoppar på en gemensam tur, men dessvärre hade vi inte tid att sovra bland anbuden utan tog en tur som hade rekommenderats på internet. Det enda som var i närheten av intressant var att ströva runt i Vinh Moc-tunnlarna. Tunnlarna byggdes av byborna i syfte att undkomma det konstanta amerikanska bombardemanget och många bodde där så länge som sex år och sjutton barn producerades underjord.

En annan tråkig sak som hände i Hué var att jag råkade sträcka ryggen när jag gick ned för en trottoarkant. Klättring och trekking är ingen fara, men att gå ned för en sketen trottoarkant klarar jag inte. Nåväl, det går väl över förr eller senare. Jag ska inte klaga.

Jag lovade ju att berätta vad vi hade för oss de sista dagarna i Hanoi och eftersom våra liv är så intressanta att ni inte kan leva utan ha minsta minut dokumenterad skall jag givetvis inte svika detta löfte. Vi har besökt ett historiskt museum som dock saknade engelsk information och mest bestod av konstföremål från olika epoker, vi gick till Ho Chi Minhs mausoleum och såg hans bevarade lik som är utställt i en glasmonter till allmän beskådning, vi skickade hem ytterligare 18 kilo till Sverige och vi har varit på vattendocksteater. En kort sammanfattning får duga, för nu måste jag vila ryggen lite. :P

Nu lämnar vi Hué bakom oss och far iväg mot Nha Trang där vi ska ha semester med sol och bad i minst en vecka innan vi återvänder till kaoset - denna gång Ho Chi Minh City (Saigon).

Hanoi - Hué

Om mindre än två timmar sätter vi oss på tåget till Hué för ytterligare en tolvtimmarsresa. Att åka nattåg var väldigt bekvämt i Thailand, så vi hoppas på lika ostörd sömn denna resa.

När vi kommer fram till Hué så skall jag återkomma med lite om vad vi gjort sedan jag skrev sist.

En vecka i Hanoi...

... och vi lever fortfarande! Vi är numera mer eller mindre vana vid motorcykeltrafiken och den är egentligen bara jobbig i de gamla kvarteren för så fort man kommer bort därifrån är gatorna större och det finns oftast trafikljus som trafikanterna oftast respekterar.

Efter att jag fick stilla min friidrottsiver, har vi spenderat dagarna med att vandra omkring i gamla kvarteren och i trakterna kring Hoan Kiem Lake som känns som en oas efter att man har tagit sig genom de klaustrofobiska gamla kvarteren. Sjön har en legend knuten till den. På 1400-talet sägs det att den vietnamesiska kungen fick ett svärd från gudarna som hjälpte honom att driva tillbaka ttackerande kinesiska trupper. När han så en dag var ute på sjön så flöt en stor gyllene sköldpadda upp till ytan och tog svärdet ifrån honom och försvann ned i djupet. Det sågs som ett tecken på att gudarna hade återtagit svärdet och sjön kallas sedan dess Huan Kiem Lake eller "Lake of the Restored Sword" på engelska. Snarare var det nog så att kungen klantade sig och tappade ned svärdet i sjön. För att inte förlora ansiktet hittade han sedan på att en gyllene sköldpadda tog den. Och kungar måste man alltid hålla med, således en ny legend!

Vi har glidit runt på några museum bland annat det gamla fängelset Hua Loan, som har huserat vietnameser under kolonialtiden och amerikanska piloter vars plan blivit nedskjutna under kriget. Den mest kända fången för västerlänningar är förmodligen den blivande presidentkandidaten för republikanerna - John McCain. McCain som bland annat vill bomba Iran kanske hade gjort världen en tjänst om han hade stannat i det fängelset. Detta fängelse är alltså numera omgjort till ett museum och där fick man faktiskt fotografera för en gångs skull så vi kommer att bjuda på många fina (eller?) bilder därifrån.

Idag har vi sprungit runt hela dagen och köpt en massa saker vi ska skicka hem härifrån. Exempelvis är Sabina överlycklig för att hon slipper gå och köpa skor på ett tag - något som driver henne till vansinne.

Imorgon ska vi gå på ett historiskt museum, på lördag ska vi besöka Ho Chi Minhs mausoleum och på söndag lämnar vi Hanoi för Hue.

Kamrater, köp motorcykel!

Vi anlände i förrgår till Hanoi, men det var på håret. Vi hade pratat med ambassadspersonal i Vientiane som hade sagt att det nog inte skulle vara några problem för oss att komma till Vietnam den sjunde även om vårt visum började den elfte. Svenska medborgare får nämligen ett on-arrival-visa på 15 dagar och vi skulle kunna söka ett sådant. När vi väl kom fram blev det dock genast problem. En vakt kom och tog våra pass och undrade varför vi var så tidiga. Han sprang sedan iväg till ett kontor medan vi snällt fick stå och vänta medan alla andra smidigt kom igenom. Till slut kom han tillbaka och frågade om det var okej att vi ändrade visumtiden till perioden 7/3 - 7/4. Vi hade försökt upplysa dem om att vi som svenskar kunde få on-arrival-visum, men ville inte ha mer strul och gick med på det. Efter att så ha hämtat vårt bagage tog vi oss till en minibuss och påbörjade vår resa till Hanoi som låg tre mil bort.

På vägen sträckte sig åkermark och små byar så långt ögat kunde nå och det såg ut som om de bara hade slängt upp en motorväg mitt i åkermarken, vilket de förmodligen hade gjort också. När vi väl anlände till Hanois centrala delar blev vi som började kaoset att tillta. Jag har aldrig sett sådan trafik, varken i Bangkok eller Damaskus eller någonannan stans. Miljoner med motorcyklar överallt och alla flyter fram som ett fiskstim i en ström. Det är rentav vackert. Att ta sig över vägarna är en konst i sig och görs bäst med gott självförtroende. Hanoi är som att åka på en rejäl smäll på käften, men på ett positivt sätt.

Vi blev avsläppta mitt i de gamla kvarteren i centrala Hanoi och fick så direkt testa om våra vingar höll i rusningstrafiken. Vi kryssade oss fram genom trafiken och stannade då och då för att fånigt stirra in i de otaliga affärer som specialiserade sig på allt ifrån kommunistsouvernirer till kinesiskt porslin. Några våghalsiga manövrar senare kom vi fram till det hotell vi hade bestämt oss att stanna på. Dessvärre var de fullbemannade men deras systerhotell låg inte långt därifrån och när vi äntligen kom dit och fick se det rum de visade först blev vi genast förälskade. 35 dollar natten men gigantiskt med vacker interiör, satellit-TV, ett fint badkar men framförallt internet på rummet! Eftersom det nu är inomhus-VM i friidrott var detta helt perfekt och jag kunde således följa hur Stefan Holm tog ytterligare ett IVM-guld igår!

Idag ska vi ge oss ut i trafiken igen och försöka ta oss till något av alla de museum som finns här i trakterna och sen på kvällen/natten ska jag följa sista dagen i IVM och Sabina ska stirra oförstående på mig. Hepp!

Tjohoj, Hanoi!

Igår bestämde vi oss för att försöka boka om flygbiljetten till Hanoi tills imorgon då vi ändå inte vill stanna alltför länge här i Vientiane. Så gjorde vi också så imorgon vid den här tiden är vi i Vietnam!

Idag har vi spenderat dagen på Laos revolutionära museum. En historisk genomgång som behandlade alltifrån dinosaurier till kamrat Kayson! Det var mycket intressant och underhållande, dessvärre hade de stundtals väldigt dålig information på engelska. Men de tavlorsom hade engelsk text underhöll oss desto mer. Vad sägs om:

"King Sasavangvong met with the US imperialist"

"Comrade Kayson in a friendly chat with volunteer troups"

"Weapons that US imperialists brought to Laos to kill Lao people"

"US imperialist have to leave Laos in a hurry after defeat"

"Young Lao boy killed by US imperialists and their puppets"

"This table was used by comrade Kayson when he came up with the 3 strategies to win the war"



Rakt på sak! Död åt imperialismen, ha det bra!

Vi vill passa på att...

...gratulera Narges som fyller år idag. Hoppas du får en fantastisk dag och att Abtin är snäll och hjälper till med tvätten ;) Massor med kramar från Sabina och Linus

Vi har inte gjort mycket mer idag än att åka från Vang Vieng till Vientiane så något mer har vi icke att förtälja!

Klättring! Nu igen?

Idag har vi återigen skrapat upp våra knän och bankat våra huvuden blodiga mot bergsväggen. Det var liksom förra gången jävligt kul, även om vi var betydligt fler i gruppen denna gång och därför inte hann klättra lika mycket. Efter kraftansträngningen som klättringen innebar, avnjöt vi en Beer Lao vid en bar som låg i anslutning till en flod som flöt i närheten av den plats vi klättrade på.

Där fick vi det tvivelaktiga nöjet att bevittna Laos-fenomenet tubing som har sin "huvudstad" här i Vang Vieng. När jag sa att Vang Vieng var en festarstad är det en sanning med viss modifikation. Festar gör man här på dagen; i ett fult, gult däck medan man flyter nedför en lugn flod som kanske inte är full av bilharzia, men i alla fall av ciggfimpar, skräp och andra brunbrända "surfer look alikes". Tröttnar man på all öl kan man antingen svepa en "happy shake" eller kasta sig utför ett torn i någon slags trapetslikande svinga. Det kanske inte är helt överraskande att skador är allestädes närvarande i denna aktivitet och kanske inte heller så förvånande att vi valde att avstå.

I övrigt är "utelivet" begränsat till att slappa framför en TV i en av alla de otaliga restauranter som konstant visar Friends och Family guy. Inget festande på nätterna då alla barer stänger halv tolv. Detta märkte vi en kväll då vi efter att ha druckit lite vin på balkongen tänkte gå ut och avrunda kvällen med en öl. Vi möttes av en mörk stad och stängda barer, men det finns givetvis alltid undantag från regeln och denna kväll dominerade en stor samling laotier som det undantaget. De festade loss vid ett tempel med en massa Beer Lao för tydligen var det någon årlig fest där denna dag. Det var roligt en liten stund, men sen gick vi då ingen vi pratade med kunde särskilt bra engelska plus att vi var rätt trötta. Att nattlivet är (näst intill) obefintligt gör dock inte så mycket, då vi ändå inte hade tänkt festa något i Laos. Istället har vi i väntan på klättringen spenderat dagarna på balkongen med att sola och läsa och kvällarna med att titta på Friends. Imorgon åker vi till huvudstaden, Vientiane, och den elfte bär det iväg till Vietnam.


So long, suckers!

On the Road!

Innan vi lämnade Luang Prabang passade jag på att läsa ut Jack Kerouacs klassiker med det nog så passande namnet för dagens inlägg.

Vi tog en tuk-tuk och åkte genom den lerigare delen av Luang Prabang tills vi nådde den slitna busshållsplatsen. Vi hade hoppats på att finna några baguette-stånd där och våra förhoppningar grusades turligt nog inte denna gång; vi fick våra mackor och gick sedan och köpte köpte VIP-bussbiljetter. Visst hade vi inte några storslagna förväntningar om någon VIP a la bussen mellan Bangkok och Krabi men vi hade ändå lite högre förhoppningar om resan än vad som komma skulle. Bussen i sig såg ut som en vanlig svensk distriktsbuss med lagom plats för ben och rumpa - inget överdrivet extravagant således.

Resan till Vientiane via Vang Vieng skulle ta nio timmar inkluderat en halvtimmes lunchstopp så vi gav oss raskt iväg vid åttatiden. Vägen till Vang Vieng är liksom vägen mellan Chiang Mai och Pai väldigt vacker där den ormlikt slingrar sig fram över berg och dalar med avgrundsdjupa dalgångar aldrig längre än några meter ifrån vägrenen. Medan bussen försiktigt tar kurva efter kurva är det svårt att inte fundera lite över hur många som har mött sitt öde vid en av dessa kurvor, speciellt en dag som denna då dimman stundtals låg tät över vägen och förvandlade färden till något som taget ur slutscenen i filmen Andarnas hus.

Efter cirka två timmar stannade vi vid ett liten samling affärer och vandrarhem som låg i anslutning till en större by någon kilometer bort. Vi visste inte riktigt varför vi hade stannat, tänkte väl närmast att det var någon överenskommelse mellan bussbolaget och affärsägarna och reflekterade därför inte alltför mycket över det faktum att en kille låg under bussen och meckade och en annan höll på och snurra på hjulet.

En timme senare stannade vi vid en mindre by och medan Sabina sov betraktade jag genom bussfönstret hur en av passagerarna - en japanska givetvis - frenetiskt fotograferade några barn som lekte kring en vattentank i det att hon gjorde allt som stod i hennes makt för att få dem att le eller vinka till henne. Bredvid stod två unga kvinnor och betraktade spektaklet lite halvt roade, lite halvt skeptiska. Efter att jag under ungefär en halvtimme hade betraktat hur fler och fler passagerare följt japanskans exempel, så fick vi så småningom beskedet att att bromsarna på bussen hade pajat och att vi var tvungna att byta buss till bussen som gick klockan nio och som nu hade hunnit ifatt oss. Ingen fara så långt, vi slängde över vårt bagage till den nya bussen och hoppade på, bara för att upptäcka att det ny givetvis fanns alldeles för få sittplatser. Sabina fick i alla fall tag på en sittplats, men jag blev stående de resterande fyra timmarna vi hade framför oss till Vang Vieng, hallelujah!

Strax efter bussbytet stannade vi en gång till och beordrades ut. Denna gång hade en lastbil kört ned i diket med framdelen och lasten täckte större delen av vår fil. Vi fick således hoppa ut i det nu regniga vädret och gå förbi lastbilen och vänta medan bussen tog sig runt lastbilen på den lilla yta som fanns mellan lasten och avgrunden, men det gick fint och vi kunde fortsätta vår resa utan ytterligare bekymmer, om man bortser från att jag blev åksjuk, vilket delvis berodde på den kurviga vägen och delvis på att jag inte såg något av vägen från där jag stod. När vi så stannade för vårt restaurantstopp bestämde vi oss för att skita i att åka tre timmar till till Vientiane och beslutade istället att stanna i Vang Vieng som vi ursprungligen hade tänkt för några dagar sedan.

Så blev det och vi hittade på momangen ett guesthouse med ett okej rum och packade upp våra saker. Därefter gick vi ut och undersökte stället lite och upptäckte att det fanns en övervåning. Väl däruppe uppenbarade det sig några riktigt fina rum med fina balkonger och eftersom vi inte fått vår balkongtörst stillad bestämde vi oss för att lyxa till oss lite under vistelsen i Vang Vieng och packade om våra väskor och flyttade upp på borgarvåningen! Inte farligt dyrt, cirka 160-170 spänn natten, men väl värt det för duschen var den skönaste vi varit med om så här långt med riktigt kraftig stråle och den snålade inte med varmvattnet. Dessutom fanns det ett badkar!

Vang Vieng (hädanefter förkortat VV) är en turistig liten ort med en huvudgata där restauranterna och vandrarhemmen slåss om turisterna och lockar med friends- och family guy-marathon. VV är också hem till en hel del "Happy Pizzas" - d.v.s. vanlig pizza med lite ovanlig psykadelisk svamp strödd ovanpå. Så kan det gå. Utöver festandet som verkar vara själva stadens signum erbjuder man en hel del friluftsaktiviteter som bergsklättring, kajakpaddling och tubing (som innebär att man sitter i ett traktordäck medan man åker nedför floden och stannar vid de barer som ligger utspridda längs densamma). Vi är här för bergsklättringen, men kommer förmodligen stanna en stund på grund av balkongen också =)

För övrigt anser jag att Kalmarunionen bör återupprättas!