On the Road!

Innan vi lämnade Luang Prabang passade jag på att läsa ut Jack Kerouacs klassiker med det nog så passande namnet för dagens inlägg.

Vi tog en tuk-tuk och åkte genom den lerigare delen av Luang Prabang tills vi nådde den slitna busshållsplatsen. Vi hade hoppats på att finna några baguette-stånd där och våra förhoppningar grusades turligt nog inte denna gång; vi fick våra mackor och gick sedan och köpte köpte VIP-bussbiljetter. Visst hade vi inte några storslagna förväntningar om någon VIP a la bussen mellan Bangkok och Krabi men vi hade ändå lite högre förhoppningar om resan än vad som komma skulle. Bussen i sig såg ut som en vanlig svensk distriktsbuss med lagom plats för ben och rumpa - inget överdrivet extravagant således.

Resan till Vientiane via Vang Vieng skulle ta nio timmar inkluderat en halvtimmes lunchstopp så vi gav oss raskt iväg vid åttatiden. Vägen till Vang Vieng är liksom vägen mellan Chiang Mai och Pai väldigt vacker där den ormlikt slingrar sig fram över berg och dalar med avgrundsdjupa dalgångar aldrig längre än några meter ifrån vägrenen. Medan bussen försiktigt tar kurva efter kurva är det svårt att inte fundera lite över hur många som har mött sitt öde vid en av dessa kurvor, speciellt en dag som denna då dimman stundtals låg tät över vägen och förvandlade färden till något som taget ur slutscenen i filmen Andarnas hus.

Efter cirka två timmar stannade vi vid ett liten samling affärer och vandrarhem som låg i anslutning till en större by någon kilometer bort. Vi visste inte riktigt varför vi hade stannat, tänkte väl närmast att det var någon överenskommelse mellan bussbolaget och affärsägarna och reflekterade därför inte alltför mycket över det faktum att en kille låg under bussen och meckade och en annan höll på och snurra på hjulet.

En timme senare stannade vi vid en mindre by och medan Sabina sov betraktade jag genom bussfönstret hur en av passagerarna - en japanska givetvis - frenetiskt fotograferade några barn som lekte kring en vattentank i det att hon gjorde allt som stod i hennes makt för att få dem att le eller vinka till henne. Bredvid stod två unga kvinnor och betraktade spektaklet lite halvt roade, lite halvt skeptiska. Efter att jag under ungefär en halvtimme hade betraktat hur fler och fler passagerare följt japanskans exempel, så fick vi så småningom beskedet att att bromsarna på bussen hade pajat och att vi var tvungna att byta buss till bussen som gick klockan nio och som nu hade hunnit ifatt oss. Ingen fara så långt, vi slängde över vårt bagage till den nya bussen och hoppade på, bara för att upptäcka att det ny givetvis fanns alldeles för få sittplatser. Sabina fick i alla fall tag på en sittplats, men jag blev stående de resterande fyra timmarna vi hade framför oss till Vang Vieng, hallelujah!

Strax efter bussbytet stannade vi en gång till och beordrades ut. Denna gång hade en lastbil kört ned i diket med framdelen och lasten täckte större delen av vår fil. Vi fick således hoppa ut i det nu regniga vädret och gå förbi lastbilen och vänta medan bussen tog sig runt lastbilen på den lilla yta som fanns mellan lasten och avgrunden, men det gick fint och vi kunde fortsätta vår resa utan ytterligare bekymmer, om man bortser från att jag blev åksjuk, vilket delvis berodde på den kurviga vägen och delvis på att jag inte såg något av vägen från där jag stod. När vi så stannade för vårt restaurantstopp bestämde vi oss för att skita i att åka tre timmar till till Vientiane och beslutade istället att stanna i Vang Vieng som vi ursprungligen hade tänkt för några dagar sedan.

Så blev det och vi hittade på momangen ett guesthouse med ett okej rum och packade upp våra saker. Därefter gick vi ut och undersökte stället lite och upptäckte att det fanns en övervåning. Väl däruppe uppenbarade det sig några riktigt fina rum med fina balkonger och eftersom vi inte fått vår balkongtörst stillad bestämde vi oss för att lyxa till oss lite under vistelsen i Vang Vieng och packade om våra väskor och flyttade upp på borgarvåningen! Inte farligt dyrt, cirka 160-170 spänn natten, men väl värt det för duschen var den skönaste vi varit med om så här långt med riktigt kraftig stråle och den snålade inte med varmvattnet. Dessutom fanns det ett badkar!

Vang Vieng (hädanefter förkortat VV) är en turistig liten ort med en huvudgata där restauranterna och vandrarhemmen slåss om turisterna och lockar med friends- och family guy-marathon. VV är också hem till en hel del "Happy Pizzas" - d.v.s. vanlig pizza med lite ovanlig psykadelisk svamp strödd ovanpå. Så kan det gå. Utöver festandet som verkar vara själva stadens signum erbjuder man en hel del friluftsaktiviteter som bergsklättring, kajakpaddling och tubing (som innebär att man sitter i ett traktordäck medan man åker nedför floden och stannar vid de barer som ligger utspridda längs densamma). Vi är här för bergsklättringen, men kommer förmodligen stanna en stund på grund av balkongen också =)

För övrigt anser jag att Kalmarunionen bör återupprättas!