Jupp, imorgon sluter vi den södra cirkeln och drar oss tillbaka till Bangkok. Vi har inte gjort särskilt mycket mer sen sist. Har bara tagit det lugnt här i Khao Lak, hängt på rastabaren och fått in en den beryktade Turkiet-känslan.
Vi var och snorklade på julafton. Sabina tyckte det var skittrist med fiskarna, men för min del var det helt okej, ingen stress men man kan ju hitta på roligare saker. Man blir tyvärr rätt uttråkad i längden när det inte kommer några hajar eller annat kul.
En konstig havsorm var och nosade på oss, vilket nog var det mest spännande under snorklingen. Den var en meter från Sabina och med huvudet över vattenytan såg den ut att värdera huruvida Sabina var värd ett bett eller ej. Tydligen beslutade den sig för att hon var under dess standard för den ringlade sig ner till bottnen igen. Under dessa gastkramande ögonblick var Sabina lika medveten om dramatiken som en guldfisk för dess tragiska existens. Hon låg och guppade på vattenytan och stirrade rofullt ner i vattnet. Kanske lika bra att hon inget märkte. Vi har ingen aning om den var giftig eller ej och som tur är slapp vi bli den erfarenheten rikare.
Idag åkte vi till Bang Niang, ett ställe 2km norrut, och besökte en europeisk "bio". Den ägdes av en trevlig tysk med blonderat, korskruvslockigt, axellångt hår. Stackarn hade dock ingen hals. Vi hade sagt att vi skulle ta oss dit under hela veckan, men nu när vi äntligen kom dit kände vi oss inte helt på G. Vi hade dock båda precis läst ut "En geishas memoarer" och tack vare att den filmen fanns med i listan så tändes en ljusstrimma. Den var rolig att se på av den anledningen, men hade vi inte läst boken hade filmen nog varit outhärdligt tråkig. Nu var den bara tråkig.
Imorgon drar vi till Bangkok och där ska vi shoppa böcker och skicka hem ett lass. Sen drar vi, om allt går vägen, norrut via Ayuthaya, Lopburi och Sokhuthai till Chiang Mai. Där kommer vi stanna några veckor och sen blir det Laos.
fredag 28 december 2007
måndag 24 december 2007
God Jul...
... till er alla, även om det inte är så mycket julstämning här.
Nu ska vi gå till rastabaren och dricka några öl!
Hej hej.
Nu ska vi gå till rastabaren och dricka några öl!
Hej hej.
fredag 21 december 2007
Klättring, två år, rastas och tråkig flodtur
Nu var det ett tag sen jag uppdaterade och under denna tid har vi förflyttat oss från Krabi via ett stopp i Ao Phang-Nga till Khao Lak. Khao Lak är ett typiskt charterstället och vi ska härifrån ta oss till Koh Similan för två dagars snorkling.
Sen vi hördes sist har vi ryckt upp oss ur "depressionen". Tiden vid Phu Phranang resort var skön och vad vi behövde för att vila upp oss och få in känslan bättre. Som Isa skrev i en av kommentarerna är kontinuerliga rutiner viktiga för att känna sig hemmma, så att vi stannade där en längre stund gav oss lugnet. Skit i det nu.
Under vår tid utanför Ao Nang var vi och klättrade en hel dag på östra Railey och där fick Sabina visa sina balansskills. Hon dansade upp som en spindel för väggarna ,fick beröm av både instruktörer och åskådare och var lätt grymmast i gruppen, trots att det första hon gjorde när vi klev av båten var att skada tån på en sten. Klättringen var sjukt utmattande, men jävligt kul och vi hade så pass mycket träningsvärk att vi hade svårt att öppna läskburkar och skriva normalt i två dagar efteråt.
Insekterna som bodde bredvid vårt hotell var gigantiska. Kackerlackor, skalbaggar, men framförallt malar. En rolig episod hände en kväll när Sabina skulle gå ut och röka. Så fort hon öppnade dörren for en gigantisk mal in varvid hon skrikandes sprang in på toan, låste in sig och vägrade släppa in mig. Jag fick det tvivelaktiga nöjet att ta reda på den. Utrustad med en tröja inlindad i en plastpåse tog jag ut den, men eftersom vi inte hade släckt på balkongen stannade den kvar där när jag släppte ut den. Sabina kom, efter att jag försäkrat om att den verkligen var ute, åter ut igen. Planen var nu den att jag skulle knuffa bort insekten samtidigt som Sabina släckte ljuset. Tyvärr omintetgjordes vår plan då ytterligare en insekt attackerade mig precis innan jag slog bort den första, för Sabina tvingades ihopvikt ned på golvet av skratt då hon såg mig hoppa runt som en galning ute på balkongen för att undkomma mitt öde. Till slut fick jag bort insekten och Sabina vågade sig ut för en sista cigg för så starkt brinner begäret hos rökaren. Hon gav sig dock ut iklädd alla kläder hon packat med i väskan.
Varken jag eller Sabina är lagda åt det extravaganta hållet när det gäller firande av årsdagar och liknande, så vi firade vår två-årsdag i Ao Nang med att dricka lite öl och glida runt lite bland barerna. Vi stötte på en galen tysk speedpundare vid namn Fritz, som nog var 40/50+ och som pratade så otroligt snabbt att han påbörjade nya meningar innan han hade avslutat sin första. Rolig dock. Sista baren vi hamnade på var en riktigt sliskig en med bartjejer och äckliga män. Vi gick rätt snabbt därifrån.
Efter Krabi åkte vi till Ao Phang-Nga för jag ville göra en kanot-tripp i området för jag hade hört att det skulle vara väldigt fina vatten för kanotpaddlande. Väl där hittade vi bara båtresor med en timmes kanotpaddlande och vi tog den även om Sabina inte alls ville egentligen, men hakade på ändå. Hon påminde om att det skulle bli som Manavgat i Turkiet där vi bara åkte runt en hel dag och hade astråkigt. Hon hade rätt. Vi hade i alla fall roligt åt en av våra medresenärer. En BITTER kanadensiska med ett härligt munläder. Några citat:
"Influences from Germany?" - När Linus frågade en schweizare vad deras kampsång "switzernatsi" betydde. Sabina dog av gapskratt och de tyska tjejerna framför oss såg måttligt roade ut.
"Hey, I am canadian. All we do is canoe!" - när thaikillen som paddlade vår kanot (nej, man fick inte ens paddla själv) frågade om de hade kanoter i hennes land.
"What would I do with THAT!? Huh! Tell me! I took a picture that´s enough" - när en thaikvinna försökte sälja henne en kylskåpsmagnet
"I am probably stronger than all the thai men anyway. They are so small and weak. Even their women are stronger than the men" - när thaikillen i kanot kommenterade att hon var stark.
osv...
Efter den misslyckade färden tog vi oss direkt till Khao Lak och här är vi fortfarande. Den 23:e blir det en tvådagars-snorklingtur, så vi kommer snorkla på julafton, haha. Igår var vi på en juste bar med ett riktigt bra reggae/bluesband. Basisten, som var asgrym och ägde stället, betraktas tydligen som en legend i Thailand eftersom han var en av de första pionjärerna inom rockscenen i Thailand. Vi åkte sen tillsammans med en svensk tjej på efterfest hemma hos tre thailändska rastafaris och jag fick lära en av dem hur man gör en vattenpipa optimal. Gitarr och sång hela natten lång. Nu är vi rätt trötta med andra ord och ska snart gå och lägga oss.
Sen vi hördes sist har vi ryckt upp oss ur "depressionen". Tiden vid Phu Phranang resort var skön och vad vi behövde för att vila upp oss och få in känslan bättre. Som Isa skrev i en av kommentarerna är kontinuerliga rutiner viktiga för att känna sig hemmma, så att vi stannade där en längre stund gav oss lugnet. Skit i det nu.
Under vår tid utanför Ao Nang var vi och klättrade en hel dag på östra Railey och där fick Sabina visa sina balansskills. Hon dansade upp som en spindel för väggarna ,fick beröm av både instruktörer och åskådare och var lätt grymmast i gruppen, trots att det första hon gjorde när vi klev av båten var att skada tån på en sten. Klättringen var sjukt utmattande, men jävligt kul och vi hade så pass mycket träningsvärk att vi hade svårt att öppna läskburkar och skriva normalt i två dagar efteråt.
Insekterna som bodde bredvid vårt hotell var gigantiska. Kackerlackor, skalbaggar, men framförallt malar. En rolig episod hände en kväll när Sabina skulle gå ut och röka. Så fort hon öppnade dörren for en gigantisk mal in varvid hon skrikandes sprang in på toan, låste in sig och vägrade släppa in mig. Jag fick det tvivelaktiga nöjet att ta reda på den. Utrustad med en tröja inlindad i en plastpåse tog jag ut den, men eftersom vi inte hade släckt på balkongen stannade den kvar där när jag släppte ut den. Sabina kom, efter att jag försäkrat om att den verkligen var ute, åter ut igen. Planen var nu den att jag skulle knuffa bort insekten samtidigt som Sabina släckte ljuset. Tyvärr omintetgjordes vår plan då ytterligare en insekt attackerade mig precis innan jag slog bort den första, för Sabina tvingades ihopvikt ned på golvet av skratt då hon såg mig hoppa runt som en galning ute på balkongen för att undkomma mitt öde. Till slut fick jag bort insekten och Sabina vågade sig ut för en sista cigg för så starkt brinner begäret hos rökaren. Hon gav sig dock ut iklädd alla kläder hon packat med i väskan.
Varken jag eller Sabina är lagda åt det extravaganta hållet när det gäller firande av årsdagar och liknande, så vi firade vår två-årsdag i Ao Nang med att dricka lite öl och glida runt lite bland barerna. Vi stötte på en galen tysk speedpundare vid namn Fritz, som nog var 40/50+ och som pratade så otroligt snabbt att han påbörjade nya meningar innan han hade avslutat sin första. Rolig dock. Sista baren vi hamnade på var en riktigt sliskig en med bartjejer och äckliga män. Vi gick rätt snabbt därifrån.
Efter Krabi åkte vi till Ao Phang-Nga för jag ville göra en kanot-tripp i området för jag hade hört att det skulle vara väldigt fina vatten för kanotpaddlande. Väl där hittade vi bara båtresor med en timmes kanotpaddlande och vi tog den även om Sabina inte alls ville egentligen, men hakade på ändå. Hon påminde om att det skulle bli som Manavgat i Turkiet där vi bara åkte runt en hel dag och hade astråkigt. Hon hade rätt. Vi hade i alla fall roligt åt en av våra medresenärer. En BITTER kanadensiska med ett härligt munläder. Några citat:
"Influences from Germany?" - När Linus frågade en schweizare vad deras kampsång "switzernatsi" betydde. Sabina dog av gapskratt och de tyska tjejerna framför oss såg måttligt roade ut.
"Hey, I am canadian. All we do is canoe!" - när thaikillen som paddlade vår kanot (nej, man fick inte ens paddla själv) frågade om de hade kanoter i hennes land.
"What would I do with THAT!? Huh! Tell me! I took a picture that´s enough" - när en thaikvinna försökte sälja henne en kylskåpsmagnet
"I am probably stronger than all the thai men anyway. They are so small and weak. Even their women are stronger than the men" - när thaikillen i kanot kommenterade att hon var stark.
osv...
Efter den misslyckade färden tog vi oss direkt till Khao Lak och här är vi fortfarande. Den 23:e blir det en tvådagars-snorklingtur, så vi kommer snorkla på julafton, haha. Igår var vi på en juste bar med ett riktigt bra reggae/bluesband. Basisten, som var asgrym och ägde stället, betraktas tydligen som en legend i Thailand eftersom han var en av de första pionjärerna inom rockscenen i Thailand. Vi åkte sen tillsammans med en svensk tjej på efterfest hemma hos tre thailändska rastafaris och jag fick lära en av dem hur man gör en vattenpipa optimal. Gitarr och sång hela natten lång. Nu är vi rätt trötta med andra ord och ska snart gå och lägga oss.
fredag 14 december 2007
Apor i mängder
Igår var vi faktiskt rätt deppade. Vi har inte alls njutit av resan och "friheten" så mycket som vi hade trott. Det har känts som att man stått utanför och tittat in på ett samhälle utan att kunna röra vid det själv. När vi har läst andras resedagböcker hemifrån har allt varit så jävla glatt, så vi började undra vad fan det är för fel på oss. Vi talade en del om detta och andra saker på väg till Tigertemplet och personligen fick jag en klump i magen av besvikelse.
Nu känns det tusen gånger bättre. Vi klättrade upp de 1200+ stegen och det tog en liten stund och var rejält jobbigt på sina platser, men som belöning fick man en fin utsikt, men en viktigare en känsla av att ha åstadkommit något. Dessutom stötte vi på våra första apor, vilket verkligen piggade upp oss. Direkt när man kommer till Templet så hoppar apor runt på ledningar, på tak och lite varstans. Det sitter en massa skyltar längs sidorna som varnar för aptjuvar, men de var justa mot oss. På vägen ner för trapporna hade det mörknat och trapporna var fullständigt belamrade med apor. Vi var lite spända på om de var vänliga eller inte, men vi klarade oss bra. Förlåt, men jag är en sån där töntig människa som tycker det är askul att se på djur.
På vägen hem träffade vi en kanadensisk tjej, som vi började prata med, och hon berättade bland annat att dessa apor blir väldigt aggressiva om de känner att man har med sig mat. Det var lite kul eftersom vi precis när vi kommit ned från trapporna sa till varandra att vi borde haft med oss en banan eller två. Hon tog oss till en restaurant, som hon "rekommenderade", men det var väldigt tydligt att hon jobbade där själv även om hon försökte dölja, vilket hon var sjukt dålig på. Sabina var helt övertygad om att hon var en pundare och dessutom råkade vi höra när hon pratade i telefon och berättade för sin vän att hon var eftersökt av polisen, men hon kanske bara ville verka viktig. Hur som helst, restauranten var heljuste, så vilka är vi att klaga och hon var rätt rolig, men på ett sådant sätt att man typ klarar av henne i tio minuter och inte mer.
På vägen hem åkte vi med ett ungt par från stockholm och Sabina kunde knappt hålla sig för skratt när tjejen pratade med tydliga Lidingö-i:n
Jaja, idag blev det en slappardag på hotellet vilket var så skönt och imorgon blir det, inshallah, klättring.
Happy is back on track
Nu känns det tusen gånger bättre. Vi klättrade upp de 1200+ stegen och det tog en liten stund och var rejält jobbigt på sina platser, men som belöning fick man en fin utsikt, men en viktigare en känsla av att ha åstadkommit något. Dessutom stötte vi på våra första apor, vilket verkligen piggade upp oss. Direkt när man kommer till Templet så hoppar apor runt på ledningar, på tak och lite varstans. Det sitter en massa skyltar längs sidorna som varnar för aptjuvar, men de var justa mot oss. På vägen ner för trapporna hade det mörknat och trapporna var fullständigt belamrade med apor. Vi var lite spända på om de var vänliga eller inte, men vi klarade oss bra. Förlåt, men jag är en sån där töntig människa som tycker det är askul att se på djur.
På vägen hem träffade vi en kanadensisk tjej, som vi började prata med, och hon berättade bland annat att dessa apor blir väldigt aggressiva om de känner att man har med sig mat. Det var lite kul eftersom vi precis när vi kommit ned från trapporna sa till varandra att vi borde haft med oss en banan eller två. Hon tog oss till en restaurant, som hon "rekommenderade", men det var väldigt tydligt att hon jobbade där själv även om hon försökte dölja, vilket hon var sjukt dålig på. Sabina var helt övertygad om att hon var en pundare och dessutom råkade vi höra när hon pratade i telefon och berättade för sin vän att hon var eftersökt av polisen, men hon kanske bara ville verka viktig. Hur som helst, restauranten var heljuste, så vilka är vi att klaga och hon var rätt rolig, men på ett sådant sätt att man typ klarar av henne i tio minuter och inte mer.
På vägen hem åkte vi med ett ungt par från stockholm och Sabina kunde knappt hålla sig för skratt när tjejen pratade med tydliga Lidingö-i:n
Jaja, idag blev det en slappardag på hotellet vilket var så skönt och imorgon blir det, inshallah, klättring.
Happy is back on track
torsdag 13 december 2007
Skenet bedrar
Phu Phranang Resort, Ao Nang
Nu sitter vi helt plötsligt på ett resorthotell nära Ao Nang som i sin tur ligger utanför Krabi Stad. Varför skall jag återkomma till.
Vistelsen på Koh Phi Phi var väl inte riktigt vad vi väntat oss, även om vi egentligen borde ha väntat oss det. Den lilla byn på Koh Phi Phi är vid första anblick väldigt mysig med små gränder prydda med restauranter (många italienska), dykskolor och såklart olika stånd med diverse kläder och prylar. Till en första början fann vi Koh Phi Phi väldigt trevlig alltså. Vi checkade in på ett ställe som hette Ban Thai Guesthouse som ägdes av en sprallig (på det sättet som asiater är spralliga på) kinesisk(?) kvinna vid namn Lee som också ägde ett fantastisk minne för namn. Rummet var också det helt okej till en början, rymligt med stol och bord, så vi gick och köpte oss en kortlek och spenderade någon timme med att bråka över reglerna i Chicago.
Så småningom rämnade dock våra illusioner. Klientelet på denna ö bestod av storbröstade (både män och kvinnor) ungdomar med en förkärlek för att sola och dyka om dagarna och supa och ragga om kvällarna. Våra fördomar om västerländska turister i denna delen av Thailand kom tyvärr inte på skam utan förstärktes snarare av vår vistelse här. Vi visste ju egentligen att det var så här och borde inte ha blivit besvikna, men känslan blir starkare när man upplever det på plats. Dessutom höll rummet Sabina uppe hela natten då det fanns ett fönster på toaletten som inte gick att stänga och som på natten blev hem till hundratals flugor och myror och dagen efter till en gigantisk kackerlacka som vi stängde in under papperskorgen. Utöver insektsinvasionen luktade rummet avlopp och var otroligt kvavt då vi inte kunde öppna det andra fönstret utan att släppa in ett hundratal flugor och myggor till.
Så vi sa fuck it. Vi pallar med insekter och sånt, men vi ville ju vila upp oss först och bara njuta av sol, bad, snorkling, klättring och lite andra strapatser utan dessa störelsemoment. Vi kom så fram till att vi skulle spendera resten av vår resa här i söder (vilket är ungefär en-två veckor) med att bo på lite justare resorthotell. Meningen var ju att vi skulle lyxa till oss lite den första tiden, vilket vi nu kommer att göra, även om det inte handlar om extravagant lyx utan bara ett stort, rent rum med en bra balkong, så som vi hade i Turkiet. Känslan vi hade där har vi ännu inte lyckats återskapa och även om jag vet att den känslan kanske också till stor grad är en efterkonstruktion så är den i allra högsta grad verklig för oss i detta nu.
Hur som helst, nu har vi vår balkong och vårt rena rum och till och med en pool. Vi har också bestämt att hitta på någon aktivitet varje dag, så idag ska vi bestiga de 1272 branta trappstegen upp till Wat Tham Seua (Tiger Cave Temple) och imorgon ska vi ta oss en heldags bergsklättring på Railay som vi ju tyckte var så tråkigt sist, men som dock duger för en endagsexkursion om man har ett mål med resan.
Nu får det vara nog för idag.
Nu sitter vi helt plötsligt på ett resorthotell nära Ao Nang som i sin tur ligger utanför Krabi Stad. Varför skall jag återkomma till.
Vistelsen på Koh Phi Phi var väl inte riktigt vad vi väntat oss, även om vi egentligen borde ha väntat oss det. Den lilla byn på Koh Phi Phi är vid första anblick väldigt mysig med små gränder prydda med restauranter (många italienska), dykskolor och såklart olika stånd med diverse kläder och prylar. Till en första början fann vi Koh Phi Phi väldigt trevlig alltså. Vi checkade in på ett ställe som hette Ban Thai Guesthouse som ägdes av en sprallig (på det sättet som asiater är spralliga på) kinesisk(?) kvinna vid namn Lee som också ägde ett fantastisk minne för namn. Rummet var också det helt okej till en början, rymligt med stol och bord, så vi gick och köpte oss en kortlek och spenderade någon timme med att bråka över reglerna i Chicago.
Så småningom rämnade dock våra illusioner. Klientelet på denna ö bestod av storbröstade (både män och kvinnor) ungdomar med en förkärlek för att sola och dyka om dagarna och supa och ragga om kvällarna. Våra fördomar om västerländska turister i denna delen av Thailand kom tyvärr inte på skam utan förstärktes snarare av vår vistelse här. Vi visste ju egentligen att det var så här och borde inte ha blivit besvikna, men känslan blir starkare när man upplever det på plats. Dessutom höll rummet Sabina uppe hela natten då det fanns ett fönster på toaletten som inte gick att stänga och som på natten blev hem till hundratals flugor och myror och dagen efter till en gigantisk kackerlacka som vi stängde in under papperskorgen. Utöver insektsinvasionen luktade rummet avlopp och var otroligt kvavt då vi inte kunde öppna det andra fönstret utan att släppa in ett hundratal flugor och myggor till.
Så vi sa fuck it. Vi pallar med insekter och sånt, men vi ville ju vila upp oss först och bara njuta av sol, bad, snorkling, klättring och lite andra strapatser utan dessa störelsemoment. Vi kom så fram till att vi skulle spendera resten av vår resa här i söder (vilket är ungefär en-två veckor) med att bo på lite justare resorthotell. Meningen var ju att vi skulle lyxa till oss lite den första tiden, vilket vi nu kommer att göra, även om det inte handlar om extravagant lyx utan bara ett stort, rent rum med en bra balkong, så som vi hade i Turkiet. Känslan vi hade där har vi ännu inte lyckats återskapa och även om jag vet att den känslan kanske också till stor grad är en efterkonstruktion så är den i allra högsta grad verklig för oss i detta nu.
Hur som helst, nu har vi vår balkong och vårt rena rum och till och med en pool. Vi har också bestämt att hitta på någon aktivitet varje dag, så idag ska vi bestiga de 1272 branta trappstegen upp till Wat Tham Seua (Tiger Cave Temple) och imorgon ska vi ta oss en heldags bergsklättring på Railay som vi ju tyckte var så tråkigt sist, men som dock duger för en endagsexkursion om man har ett mål med resan.
Nu får det vara nog för idag.
måndag 10 december 2007
Yoko, jakamoko, toto!
Long Beach, Koh Lanta
Om tre timmar åker vi vidare till Koh Phi Phi för nu har vi tröttnat på att det inte finns någonting att göra här när mörkret trängt in. Här finns det mest fula barn och det fulaste av dem är så fult att inte ens dess (ja, jag skriver dess med flit) mamma inte ens vill kännas vid det utan låter dess lika fula pappa ta hand om uppfostran.
Vi har bott i en bungalow med helt klart godkänd standard för 600 baht/natten. Personalen är väldigt trevlig och det enda aber som finns med boendesituationen är att vår bungalow ligger på en gräsmatta så sabinas gräsallergi har slagit ut med en massa utslag på händerna som resultat. Tur att du packade med allergimedicin, mamma.
Igår gjorde vi det lätt roligaste vi har gjort denna resa. Vi besökte en grotta på inlandet som hade en massa fladdermöss, stalagmiter, stalaktiter, spindlar, syrsor och hala, smala gångar. Med det var inte däri det roliga låg. Det roliga var själva resan till, genom och från grottan. Först gick vi en halvtimme till grottan, en marsch som innehöll höga stigningar där man fick ta sig fram med hjälp av bambu och rep. Sedan var det dags för klättring i grottan, en klättring som ofta var brant. Grottan var enorm med mestadels väldigt stora rum men också väldigt små i den så kallade ormgrottan (hade med dess utseende att göra, det fanns inga ormar där). Där fick man huka sig rejält och på ett ställe även krypa på alla fyra för att ta sig fram. Inget för personer med klaustrofobi. Man kunde också bada därinne om man ville, men varken jag eller Sabina var särskilt sugen på att hoppa i smutsigt, stillastående vatten. I slutet av grottan fanns en fladdermusgrotta där några dussin fladdermöss hängde och sov. Jag var lite orolig att de skulla väckas av våra fotoblixtrar, men endast en vaknade och då för att byta sovplats.
Vår guide var en lustig figur som såg ut som en vampyr med sina vackra tänder. Han var noga med att påpeka var vi skulle sätta fötterna och när vi skulle akta huvudet. Extra noga var han när den enda damen i sällskapet var direkt bakom honom, trots att Sabina hade bäst balans i sällskapet. Han sa också till henne upprepade gånger att hon inte behövde vara rädd för fladdermössen och sprindlarna trots att hon var den som gick närmast för att ta kort när den enda spindeln dök upp.
Våra resekamrater var som tagna ur en serietidning. Vi kallade dem Yoko, jakamoko, toto (ett barnprogram). De kom från Malaysia och var här på en veckotrip. Den förste och störste var kraftig och hade ett par runda glasögon, den andre var väldigt smal och båda hade de riktiga datanörds-frisyrer. Den tredje var, hör och häpna, dvärg, så där var min dag räddad! =)
Nu ska vi strax kila. Ha det bra!
PS. Nu ska jag äntligen gratta Moa på hennes 25-årsdag, vilket jag tänkt skriva varje dag sedan den andra, men glömt bort när jag väl suttit mig framför datorn. Så grattis! Snart kommer du i klimakteriet! DS.
Om tre timmar åker vi vidare till Koh Phi Phi för nu har vi tröttnat på att det inte finns någonting att göra här när mörkret trängt in. Här finns det mest fula barn och det fulaste av dem är så fult att inte ens dess (ja, jag skriver dess med flit) mamma inte ens vill kännas vid det utan låter dess lika fula pappa ta hand om uppfostran.
Vi har bott i en bungalow med helt klart godkänd standard för 600 baht/natten. Personalen är väldigt trevlig och det enda aber som finns med boendesituationen är att vår bungalow ligger på en gräsmatta så sabinas gräsallergi har slagit ut med en massa utslag på händerna som resultat. Tur att du packade med allergimedicin, mamma.
Igår gjorde vi det lätt roligaste vi har gjort denna resa. Vi besökte en grotta på inlandet som hade en massa fladdermöss, stalagmiter, stalaktiter, spindlar, syrsor och hala, smala gångar. Med det var inte däri det roliga låg. Det roliga var själva resan till, genom och från grottan. Först gick vi en halvtimme till grottan, en marsch som innehöll höga stigningar där man fick ta sig fram med hjälp av bambu och rep. Sedan var det dags för klättring i grottan, en klättring som ofta var brant. Grottan var enorm med mestadels väldigt stora rum men också väldigt små i den så kallade ormgrottan (hade med dess utseende att göra, det fanns inga ormar där). Där fick man huka sig rejält och på ett ställe även krypa på alla fyra för att ta sig fram. Inget för personer med klaustrofobi. Man kunde också bada därinne om man ville, men varken jag eller Sabina var särskilt sugen på att hoppa i smutsigt, stillastående vatten. I slutet av grottan fanns en fladdermusgrotta där några dussin fladdermöss hängde och sov. Jag var lite orolig att de skulla väckas av våra fotoblixtrar, men endast en vaknade och då för att byta sovplats.
Vår guide var en lustig figur som såg ut som en vampyr med sina vackra tänder. Han var noga med att påpeka var vi skulle sätta fötterna och när vi skulle akta huvudet. Extra noga var han när den enda damen i sällskapet var direkt bakom honom, trots att Sabina hade bäst balans i sällskapet. Han sa också till henne upprepade gånger att hon inte behövde vara rädd för fladdermössen och sprindlarna trots att hon var den som gick närmast för att ta kort när den enda spindeln dök upp.
Våra resekamrater var som tagna ur en serietidning. Vi kallade dem Yoko, jakamoko, toto (ett barnprogram). De kom från Malaysia och var här på en veckotrip. Den förste och störste var kraftig och hade ett par runda glasögon, den andre var väldigt smal och båda hade de riktiga datanörds-frisyrer. Den tredje var, hör och häpna, dvärg, så där var min dag räddad! =)
Nu ska vi strax kila. Ha det bra!
PS. Nu ska jag äntligen gratta Moa på hennes 25-årsdag, vilket jag tänkt skriva varje dag sedan den andra, men glömt bort när jag väl suttit mig framför datorn. Så grattis! Snart kommer du i klimakteriet! DS.
lördag 8 december 2007
Rödnus och litemindrerödtrin
Jupp, idag ser man ut som en kräfta. Det är då fan att man aldrig lyckas balansera fram en lagom bränna trots att man inte försöker sola alltför länge.
Hur som helst, vi har det bra här på Koh Lanta i Krabiprovinsen. För alla som har missat det så är "Koh" thailändska för ö. Det är otroligt lugnt här med en massa barnfamiljer vilket kan framkalla viss tristess men dessa dagar är ändå bara till för att vila ut ordentligt och få någon sorts kontakt med den thailändska solen och det thailändska havet. För övrigt har jag nog sett det fulaste barnet jag någonsin sett i hela mitt liv.
Vi var tvungna att inhandla lite saker här i byn Saladan som är inkörsporten till Koh Lanta. Vi upptäckte då att vi borde ha köpt allt vi behövde i Bangkok innan vi kom hit till stränderna då det var nästintill dubbelt så dyrt här.
Jag har precis avverkat en bra bok om Thailands slumområde Klong Toey. En katolsk präst vid namn Fader Joe berättar olika historier från slummen som mest krestar kring de barn han stött på i sitt arbete där, men även om andra levnadsöden. Alla är de mer eller mindre präglade av droger, sexuella och andra övergrepp och annat smått och gott. Fader Joe blev omplacerad till Thailand då han var lite för radikal för den katolska kyrkans räkning i det att han ifrågasatte öppenheten i kyrkoverksamheten och protesterade starkt mot kriget i Vietnam. Väl där flyttade han på 70-talet till slummen i Bangkok och har där tillsammans med både lokalt förankrade personer och andra som velat hjälpa till byggt upp ett center för övergivna gatubarn samt för barn och mödrar med AIDS. Intressanta historier från livet i slummen med inslag av både glädje och sorg. Väl värt en genomläsning för alla som vill möta en annan del av Thailand. Vill ni veta mer om verksamheten där så gå in på: http://www.mercycentre.org/
Nu ska jag sluta vara pretentiös och istället gå ut och kolla om det finns något roligt att göra här nattetid.
Hur som helst, vi har det bra här på Koh Lanta i Krabiprovinsen. För alla som har missat det så är "Koh" thailändska för ö. Det är otroligt lugnt här med en massa barnfamiljer vilket kan framkalla viss tristess men dessa dagar är ändå bara till för att vila ut ordentligt och få någon sorts kontakt med den thailändska solen och det thailändska havet. För övrigt har jag nog sett det fulaste barnet jag någonsin sett i hela mitt liv.
Vi var tvungna att inhandla lite saker här i byn Saladan som är inkörsporten till Koh Lanta. Vi upptäckte då att vi borde ha köpt allt vi behövde i Bangkok innan vi kom hit till stränderna då det var nästintill dubbelt så dyrt här.
Jag har precis avverkat en bra bok om Thailands slumområde Klong Toey. En katolsk präst vid namn Fader Joe berättar olika historier från slummen som mest krestar kring de barn han stött på i sitt arbete där, men även om andra levnadsöden. Alla är de mer eller mindre präglade av droger, sexuella och andra övergrepp och annat smått och gott. Fader Joe blev omplacerad till Thailand då han var lite för radikal för den katolska kyrkans räkning i det att han ifrågasatte öppenheten i kyrkoverksamheten och protesterade starkt mot kriget i Vietnam. Väl där flyttade han på 70-talet till slummen i Bangkok och har där tillsammans med både lokalt förankrade personer och andra som velat hjälpa till byggt upp ett center för övergivna gatubarn samt för barn och mödrar med AIDS. Intressanta historier från livet i slummen med inslag av både glädje och sorg. Väl värt en genomläsning för alla som vill möta en annan del av Thailand. Vill ni veta mer om verksamheten där så gå in på: http://www.mercycentre.org/
Nu ska jag sluta vara pretentiös och istället gå ut och kolla om det finns något roligt att göra här nattetid.
fredag 7 december 2007
Äntligen sand efter många turer
Kolla våra bilder - pleonasm.bilddagboken.se
Long Beach, Koh Lanta
Vi sitter nu äntligen vid ett internetcafé på Long beach på Koh Lanta. Det har gått cirka 25 timmar sedan vi lämnade Bangkok. Vi började bra med att försova oss och fick då betala 400 extra baht i förseningsavgift då försovningen gjorde att vi missade tiden för check-out.
Vi tog en VIP-buss till Krabi runt sju för 985 baht styck och 12 timmar senare var vi framme i Krabi klockan sju på morgonen.. VIP-bussarna var riktigt sköna med ordentligt med benplats och filtar och hela fadderullan. Det enda som är jobbigt med bussar i Thailand är att luftkonditioneringen är brutal vilket resulterar i att man sitter och fryser trots att det är stekande sol ute.
Hur som helst, när vi väl kom till Krabi bestämde vi oss för att ta oss till stranden Railay och en timme senare via songthaew och LÅNG(svans)BÅT var vi där. Vi blev dock snabbt besvikna, för även om stranden och omgivningen var otroligt vacker, så var stället alldeles för litet och boendet alldeles för dyrt. Detta gjorde att vi efter en stunds vandrande bestämde oss för att åka tillbaka till Krabi igen på samma sätt. Väl där tog vi en minibuss till Koh Lanta och till slut så hittade vi äntligen ett ställe som vi verkligen tycker om. En lång, fin strand kantad av en massa bungalows och barer. Vi har dock bara sett allt i mörker så det blir intressant att se hur vi upplever det imorgon i solskenet. Men hittills är det väldigt mysigt och vi hyr nu en helt okej bungalow med egen toalett och dusch på ett ställe som heter "Somewhere Else?" och för det betalar vi 600 baht. Vi ska gå och kolla om vi kan hitta något billigare utan att vi behöver göra avkall alltför mycket på kvaliteten, men nu vet vi i alla fall att det finns åtminstone ett bra ställe.
Det var allt för denna gången, för internet är mycket dyrare här än i Bangkok.
Ciao
Long Beach, Koh Lanta
Vi sitter nu äntligen vid ett internetcafé på Long beach på Koh Lanta. Det har gått cirka 25 timmar sedan vi lämnade Bangkok. Vi började bra med att försova oss och fick då betala 400 extra baht i förseningsavgift då försovningen gjorde att vi missade tiden för check-out.
Vi tog en VIP-buss till Krabi runt sju för 985 baht styck och 12 timmar senare var vi framme i Krabi klockan sju på morgonen.. VIP-bussarna var riktigt sköna med ordentligt med benplats och filtar och hela fadderullan. Det enda som är jobbigt med bussar i Thailand är att luftkonditioneringen är brutal vilket resulterar i att man sitter och fryser trots att det är stekande sol ute.
Hur som helst, när vi väl kom till Krabi bestämde vi oss för att ta oss till stranden Railay och en timme senare via songthaew och LÅNG(svans)BÅT var vi där. Vi blev dock snabbt besvikna, för även om stranden och omgivningen var otroligt vacker, så var stället alldeles för litet och boendet alldeles för dyrt. Detta gjorde att vi efter en stunds vandrande bestämde oss för att åka tillbaka till Krabi igen på samma sätt. Väl där tog vi en minibuss till Koh Lanta och till slut så hittade vi äntligen ett ställe som vi verkligen tycker om. En lång, fin strand kantad av en massa bungalows och barer. Vi har dock bara sett allt i mörker så det blir intressant att se hur vi upplever det imorgon i solskenet. Men hittills är det väldigt mysigt och vi hyr nu en helt okej bungalow med egen toalett och dusch på ett ställe som heter "Somewhere Else?" och för det betalar vi 600 baht. Vi ska gå och kolla om vi kan hitta något billigare utan att vi behöver göra avkall alltför mycket på kvaliteten, men nu vet vi i alla fall att det finns åtminstone ett bra ställe.
Det var allt för denna gången, för internet är mycket dyrare här än i Bangkok.
Ciao
torsdag 6 december 2007
Trötta på Bangkok
Rambuttri Village, Bangkok
Missade en dag i bloggen och kommer nog missa betydligt fler i fortsättningen då vi imorgon förmodligen lämnar Bangkok för Krabi. Jag säger förmodligen eftersom vi inte är helt säkra på om vi får plats på bussen/tåget dit då det kan vara svårt att få plats samma dag under högsäsongen. Men bort från Bangkok ska vi i alla fall. Vi är rätt trött på stadslivet nu. Vi var rätt slutkörda redan innan vi åkte från Sverige med alla tentor, utflyttningar och dylikt, så vi borde nog ha åkt direkt till stranden och vilat upp oss. Nu bär det iväg i alla fall!
Efter att vi skrev vårt senaste inlägg i måndags (??? det är svårt att komma ihåg vilken dag det är när man inte har något att gör), så gick jag till restauranten för att ta en öl och slappa lite medan Sabina surfade färdigt på helgon. Väl där satt jag och tjuvlyssnade lite på vad folk pratade om och till slut efter att ha flyttat runt en stund hörde jag äntligen en intressant konversation och hoppade in. En ungrare vid namn George satt och orerade om hur mycket bättre världen skulle bli om Ron Paul skulle bli vald till Förenta Staternas nästa president medan ett irländskt par satt lite smått utråkade brevid och lyssnade och slängde in lite cyniska kommentarer när de hade chansen. De var lite mer på det klara med att USA:s politik och samhälle inte skulle genomgå en metamorfos bara för att ytterligare en libertarian skulle sväras in i Vita huset, vilka åsikter han än må sägas ha. Irländarna var väldigt trevliga och skulle ta samma rutt som vi, så vi bytte e-mail och kanske kommer att möta upp varandra på vägen. De hade också blivit utsatt för en liknande typ av blåsning som vi, så det skrattade vi gott åt. De gick så småningom och jag blev kvar ensam med ungraren som då började spåra ur ordentligt. Han berättade att hans huvudsakliga hopp inför framtiden var att folk skulle ha så många orgier så möjligt och att detta skulle lösa alla problem. Vi skiljdes sen åt och jag gick hem ett leende rikare.
Tisdag morgon och eftermiddag spenderade vi vid poolen och försökte sen gå till ett litet område som heter Little Lebanon (detta på grund av området består av 95% arabiska restauranter och affärer). När vi hade gått ungefär 3 km gav vi upp och lät en taxi ta hand om oss resten av färden. Väl där strosade vi runt och kände av atmosfären. Till en början gillade vi båda området skarpt eftersom det var en kontrast mot det vi tidigare sett i Bangkok. Efter en stund började Sabina känna av den dåliga stämningen med ilskna blickar och dylikt. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Sabina nekades inträde till ett pipkafé för att hon inte hade någon penis. Stämningen dog då totalt.
Vi hittade i alla fall en restaurant som serverade pipa så vi tog en där, men som sagt var stämningen inte på topp. Vi drog oss efter pipan hemåt via Siam Center där vi velade om vi skulle gå på bio eller ej. Vi gick in och kikade hur det såg ut och det var galet lyxigt och priserna därefter. Biljetter låg på 28 - 300 kronor. I de högre prisklassera får man eget rum och egen servitris. Helt sjukt, så vi drog därifrån även om jag var väldigt sugen på popcorn.
När vi kom ut möttes vi av ett trafikkaos, vilket tvingades oss att ta en taxi till överpris för att komma hem (35 kronor =) Väl hemma tröstade vi oss med att gå ut på en restaurant där vi tog fula kort och drack drinkar. Sabina drack sina älskade margherithas med ett extra saltkar i.
Vi kom hem runt 4-5 och började spela in en videohälsning till våra vänner därhemma. Vi gick ner till internetcafé och skickade iväg den till André och lyckades fastna till åtta på morgonen.
Dagen därefter gick vi upp klockan tolv och slumrade vid poolen hela förmiddagen. Runt sextiden gick vi till Sanam Luang som ligger nära Grand Palace där det stora kungafirandet var i full gång. Jävlar vad mycket folk med gula tröjor det var och vad med parader, ljus och flaggor. Coolt. Ända sen vi kom hit till Bangkok har invånarna blivit gulare och gulare men denna dag tog givetvis priset. Töntigt nog sprang en massa västerlänningar runt med gula tröjor med kungatryck på utan att de förmodligen har någon som helst aning om vem kungen är och vad han gör.
Vi orkade inte vara där alltför länge så vi gick hem och shoppade lite badgrejor inför morgondagen istället. När vi skulle käka råkade vi hamna på en restaurant med liveband. Det första bandet spelade ackustiska covers a la Hotel California, men det andra bandet var klart bäst. Fyra hårdrockande thailändare som lirade covers och vars gitarrist nog var den mest solohorande gitarristen jag sett, dock sjukt grym. Efter dagens äventyr ringde vi hem en snabbis och vi blev verkligen glada av få höra era röster!
Nu ska jag researcha mer om Krabi och kommer i fortsättningen inte skriva lika långa haranger och inte heller lika ofta, det är alldeles för tidskrävande. Jag kommer försöka göra en kort sammanfattning av dagen och skriva lite längre om det har hänt något av vikt eller om vi kommit på något som vi vill dela med oss av.
Slutligen vill vi gratta Abtin till det nya jobbet! Nu kan du spara ihop pengar och komma och hälsa på oss. =)
Peace!
Missade en dag i bloggen och kommer nog missa betydligt fler i fortsättningen då vi imorgon förmodligen lämnar Bangkok för Krabi. Jag säger förmodligen eftersom vi inte är helt säkra på om vi får plats på bussen/tåget dit då det kan vara svårt att få plats samma dag under högsäsongen. Men bort från Bangkok ska vi i alla fall. Vi är rätt trött på stadslivet nu. Vi var rätt slutkörda redan innan vi åkte från Sverige med alla tentor, utflyttningar och dylikt, så vi borde nog ha åkt direkt till stranden och vilat upp oss. Nu bär det iväg i alla fall!
Efter att vi skrev vårt senaste inlägg i måndags (??? det är svårt att komma ihåg vilken dag det är när man inte har något att gör), så gick jag till restauranten för att ta en öl och slappa lite medan Sabina surfade färdigt på helgon. Väl där satt jag och tjuvlyssnade lite på vad folk pratade om och till slut efter att ha flyttat runt en stund hörde jag äntligen en intressant konversation och hoppade in. En ungrare vid namn George satt och orerade om hur mycket bättre världen skulle bli om Ron Paul skulle bli vald till Förenta Staternas nästa president medan ett irländskt par satt lite smått utråkade brevid och lyssnade och slängde in lite cyniska kommentarer när de hade chansen. De var lite mer på det klara med att USA:s politik och samhälle inte skulle genomgå en metamorfos bara för att ytterligare en libertarian skulle sväras in i Vita huset, vilka åsikter han än må sägas ha. Irländarna var väldigt trevliga och skulle ta samma rutt som vi, så vi bytte e-mail och kanske kommer att möta upp varandra på vägen. De hade också blivit utsatt för en liknande typ av blåsning som vi, så det skrattade vi gott åt. De gick så småningom och jag blev kvar ensam med ungraren som då började spåra ur ordentligt. Han berättade att hans huvudsakliga hopp inför framtiden var att folk skulle ha så många orgier så möjligt och att detta skulle lösa alla problem. Vi skiljdes sen åt och jag gick hem ett leende rikare.
Tisdag morgon och eftermiddag spenderade vi vid poolen och försökte sen gå till ett litet område som heter Little Lebanon (detta på grund av området består av 95% arabiska restauranter och affärer). När vi hade gått ungefär 3 km gav vi upp och lät en taxi ta hand om oss resten av färden. Väl där strosade vi runt och kände av atmosfären. Till en början gillade vi båda området skarpt eftersom det var en kontrast mot det vi tidigare sett i Bangkok. Efter en stund började Sabina känna av den dåliga stämningen med ilskna blickar och dylikt. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Sabina nekades inträde till ett pipkafé för att hon inte hade någon penis. Stämningen dog då totalt.
Vi hittade i alla fall en restaurant som serverade pipa så vi tog en där, men som sagt var stämningen inte på topp. Vi drog oss efter pipan hemåt via Siam Center där vi velade om vi skulle gå på bio eller ej. Vi gick in och kikade hur det såg ut och det var galet lyxigt och priserna därefter. Biljetter låg på 28 - 300 kronor. I de högre prisklassera får man eget rum och egen servitris. Helt sjukt, så vi drog därifrån även om jag var väldigt sugen på popcorn.
När vi kom ut möttes vi av ett trafikkaos, vilket tvingades oss att ta en taxi till överpris för att komma hem (35 kronor =) Väl hemma tröstade vi oss med att gå ut på en restaurant där vi tog fula kort och drack drinkar. Sabina drack sina älskade margherithas med ett extra saltkar i.
Vi kom hem runt 4-5 och började spela in en videohälsning till våra vänner därhemma. Vi gick ner till internetcafé och skickade iväg den till André och lyckades fastna till åtta på morgonen.
Dagen därefter gick vi upp klockan tolv och slumrade vid poolen hela förmiddagen. Runt sextiden gick vi till Sanam Luang som ligger nära Grand Palace där det stora kungafirandet var i full gång. Jävlar vad mycket folk med gula tröjor det var och vad med parader, ljus och flaggor. Coolt. Ända sen vi kom hit till Bangkok har invånarna blivit gulare och gulare men denna dag tog givetvis priset. Töntigt nog sprang en massa västerlänningar runt med gula tröjor med kungatryck på utan att de förmodligen har någon som helst aning om vem kungen är och vad han gör.
Vi orkade inte vara där alltför länge så vi gick hem och shoppade lite badgrejor inför morgondagen istället. När vi skulle käka råkade vi hamna på en restaurant med liveband. Det första bandet spelade ackustiska covers a la Hotel California, men det andra bandet var klart bäst. Fyra hårdrockande thailändare som lirade covers och vars gitarrist nog var den mest solohorande gitarristen jag sett, dock sjukt grym. Efter dagens äventyr ringde vi hem en snabbis och vi blev verkligen glada av få höra era röster!
Nu ska jag researcha mer om Krabi och kommer i fortsättningen inte skriva lika långa haranger och inte heller lika ofta, det är alldeles för tidskrävande. Jag kommer försöka göra en kort sammanfattning av dagen och skriva lite längre om det har hänt något av vikt eller om vi kommit på något som vi vill dela med oss av.
Slutligen vill vi gratta Abtin till det nya jobbet! Nu kan du spara ihop pengar och komma och hälsa på oss. =)
Peace!
måndag 3 december 2007
Shit happens
Rambuttri Village, Bangkok
Idag skulle vi som sagt dra till tempelområdet och eftersom vi blev av med 3000 baht igår så körde jag ett kalsongtrick idag. Istället för att ha pengabältet innanför byxorna fick det hamna under kalsongerna denna gången, så att vi verkligen inte blir av med något i fortsättningen.
På vägen till templet träffade vi några killar som sa att templet var stängt. Vi hade ju läst i vår guidebok att allt detta bara var en bluff, så vi struntade i det och gick mot tempelplatsen i alla fall. Hur som helst, så träffade vi en kille i en tröja märkt Tourist Police som "av en händelse" stötte ihop med oss och visade oss vägen. Sabina uppmärksammade att det stack ut trådar från hans märke, så nog verkade det lite suspekt.
Han berättade om än det ena och än det andra och halvvägs dit tyckte han att vi skulle åka och se Wat In och Wat Thai istället som är två andra tempel med stora Buddhastatyer. Han drog flinkt upp ett kort (det enda han hade) ur sin plånbok och visade hur vackra de var och berättade att det var att det var en ceremoni där idag och att det var något som bara skedde under firandet av kungen och att det därför skulle passa bra om vi då åkte dit just idag och så fort som möjligt. Han lånade vår guidebok och skrev ner var de låg på en karta. Han frågade oss också om vart vi skulle åka efter Bangkok och när vi sa söderut, så berättade han att vi vat tvungna att boka hotell på en gång för det är fullt överallt på öarna nu. Därför borde vi besöka en T A T (turistinformation) för att boka hotell och kolla upp erbjudanden utanför Bangkok.
Visst var han charmig, men vi visste ju vad som väntade oss. Han rekommenderade oss att ta en "Thai Taxi" (det var viktigt att inte kalla det tuk tuk) som kunde köra oss till båda templena, till ett turistkontor för 50 Baht och tillbaka. Jag frågade honom om det inte var bättre med taxi, men det tyckte han verkligen inte. Av en händelse stod det en tuk tuk precis bredvid och han frågade honom på thai om han kunde köra oss dit. 50 Baht för detta var ju sjukt billigt och vi hoppade på med viss tvekan, för detta var ju intressant men i bakhuvudet låg ju tanken att det förmodligen var en blåsning. Vi valde dock att vända det till vår fördel.
Vi satt och resonerade bak i tuk tuken och kom fram till att i alla fall åka till de två templena och sedan be honom ta oss hem till vår gata utan att besöka T.A.T. Vad skulle han kunna göra? Templena låg på gångavstånd från vårt hotell. Kort och gott, vi anlände till första templet där vi tog god tid på oss att kika på dels tempelbyggnaden och dels den stora stående buddhan. Inte alltför kul att kolla tempel dock, det finns mer intressanta saker att göra. Det var såklart ingen ceremoni där, jag frågade en av arbetarna där och den hade varit för en vecka sen.
Vi åkte så till nästa tempel Wat Thai. Där fanns två buddhastatyer, en sittande och en stående. Vid den sittande fick vi sällskap av ytterligare en charmerande "turistpolis" som frågade varifrån vi kom och vart vi skulle. När han hörde att vi skulle söderut efter Bangkok och att vi inte bokat hotell än blev han bestört och sa att han hade sett turister ligga ute på stranden på nyheterna för att det var fullt överallt. Han påpekade också han att vi borde gå till ett TAT. Han gav oss beröm för att vi pratade några fraser på thailändska och var väldigt inställsam. Man vill ju inte misstro alla thailändare, därför är det lätt att gå på sådana här saker, men detta var relativt tydligt även om han gjorde sitt jobb bra när han sedan satte sig och "bad" intensivt efter att vi gått.
När vi sen hoppade in i tuk tuken sa vi åt honom att ta oss hem igen och att han skulle få 50 baht extra i dricks. Föga överraskande blev han väldigt irriterad och ville verkligen inte köra oss hem utan att ha fått oss till TAT. Han gick ur tuk tuken och pratade med någon vid templet (smooth) och gick sen med på att köra oss hem. När han släppte av oss försökte han få mer pengar av oss, men vi gav honom en hundring och gick.
Jag har inget emot att vissa thailändare blåser folk egentligen. De är mycket fattigare än oss och det är väl en sorts ekonomisk omfördelning och är man dum nog att gå på det så är det väl rätt åt en. Men bara för det kommer vi ju inte lägga oss platt på marken och låta de trampa rakt över oss.
När vi kom hem tänkte vi att vi skulle kolla in poolen på taket. På väg upp känner jag att jag inte har mitt pengabälte under mina byxor. Panik! Har vi blivit bestulna igen? Alla kort fanns i det, dumt nog, och nu var det borta! Vad fan skulle vi göra nu? Jag blir paniknus och vi springer ner på rummet för att kolla om jag glömt det där. Sabina öppnar dörren och jag vräker mig förbi henne så att hon tappar balansen lite grann och skriker "Akta!". Jag kollar snabbt på toaletten. Inget där! Sabina kollar sin väska, jag sprider ut alla saker ur min väska, vi kollar byrån. Inget där! Jag blir bestörtad och kläcker väl ur mig en länga svärord och en rad mer eller mindre sammanhängande yttranden. Sabina höll sig berömvärt lugn även om hon ändå var stressad på insidan. Jag ska precis springa ner och spärra korten, när det slår mig. Jag satte ju bältet under kalsongerna idag. De närmaste fem minuterna ägnade vi åt att gapskratta av lättnad och åt min idioti. Resten av dagen slappade vi dels på rummet och vid poolen på taket.
Vi gick på restaurant på kvällen och på toaletten där fanns en varningsskylt som berättade om hur falska turistpoliser försöker få iväg turister till falska turistkontor där resorna kostar skjortan genom att locka med billiga sightseeingturer, hoho pwned.
Idag skulle vi som sagt dra till tempelområdet och eftersom vi blev av med 3000 baht igår så körde jag ett kalsongtrick idag. Istället för att ha pengabältet innanför byxorna fick det hamna under kalsongerna denna gången, så att vi verkligen inte blir av med något i fortsättningen.
På vägen till templet träffade vi några killar som sa att templet var stängt. Vi hade ju läst i vår guidebok att allt detta bara var en bluff, så vi struntade i det och gick mot tempelplatsen i alla fall. Hur som helst, så träffade vi en kille i en tröja märkt Tourist Police som "av en händelse" stötte ihop med oss och visade oss vägen. Sabina uppmärksammade att det stack ut trådar från hans märke, så nog verkade det lite suspekt.
Han berättade om än det ena och än det andra och halvvägs dit tyckte han att vi skulle åka och se Wat In och Wat Thai istället som är två andra tempel med stora Buddhastatyer. Han drog flinkt upp ett kort (det enda han hade) ur sin plånbok och visade hur vackra de var och berättade att det var att det var en ceremoni där idag och att det var något som bara skedde under firandet av kungen och att det därför skulle passa bra om vi då åkte dit just idag och så fort som möjligt. Han lånade vår guidebok och skrev ner var de låg på en karta. Han frågade oss också om vart vi skulle åka efter Bangkok och när vi sa söderut, så berättade han att vi vat tvungna att boka hotell på en gång för det är fullt överallt på öarna nu. Därför borde vi besöka en T A T (turistinformation) för att boka hotell och kolla upp erbjudanden utanför Bangkok.
Visst var han charmig, men vi visste ju vad som väntade oss. Han rekommenderade oss att ta en "Thai Taxi" (det var viktigt att inte kalla det tuk tuk) som kunde köra oss till båda templena, till ett turistkontor för 50 Baht och tillbaka. Jag frågade honom om det inte var bättre med taxi, men det tyckte han verkligen inte. Av en händelse stod det en tuk tuk precis bredvid och han frågade honom på thai om han kunde köra oss dit. 50 Baht för detta var ju sjukt billigt och vi hoppade på med viss tvekan, för detta var ju intressant men i bakhuvudet låg ju tanken att det förmodligen var en blåsning. Vi valde dock att vända det till vår fördel.
Vi satt och resonerade bak i tuk tuken och kom fram till att i alla fall åka till de två templena och sedan be honom ta oss hem till vår gata utan att besöka T.A.T. Vad skulle han kunna göra? Templena låg på gångavstånd från vårt hotell. Kort och gott, vi anlände till första templet där vi tog god tid på oss att kika på dels tempelbyggnaden och dels den stora stående buddhan. Inte alltför kul att kolla tempel dock, det finns mer intressanta saker att göra. Det var såklart ingen ceremoni där, jag frågade en av arbetarna där och den hade varit för en vecka sen.
Vi åkte så till nästa tempel Wat Thai. Där fanns två buddhastatyer, en sittande och en stående. Vid den sittande fick vi sällskap av ytterligare en charmerande "turistpolis" som frågade varifrån vi kom och vart vi skulle. När han hörde att vi skulle söderut efter Bangkok och att vi inte bokat hotell än blev han bestört och sa att han hade sett turister ligga ute på stranden på nyheterna för att det var fullt överallt. Han påpekade också han att vi borde gå till ett TAT. Han gav oss beröm för att vi pratade några fraser på thailändska och var väldigt inställsam. Man vill ju inte misstro alla thailändare, därför är det lätt att gå på sådana här saker, men detta var relativt tydligt även om han gjorde sitt jobb bra när han sedan satte sig och "bad" intensivt efter att vi gått.
När vi sen hoppade in i tuk tuken sa vi åt honom att ta oss hem igen och att han skulle få 50 baht extra i dricks. Föga överraskande blev han väldigt irriterad och ville verkligen inte köra oss hem utan att ha fått oss till TAT. Han gick ur tuk tuken och pratade med någon vid templet (smooth) och gick sen med på att köra oss hem. När han släppte av oss försökte han få mer pengar av oss, men vi gav honom en hundring och gick.
Jag har inget emot att vissa thailändare blåser folk egentligen. De är mycket fattigare än oss och det är väl en sorts ekonomisk omfördelning och är man dum nog att gå på det så är det väl rätt åt en. Men bara för det kommer vi ju inte lägga oss platt på marken och låta de trampa rakt över oss.
När vi kom hem tänkte vi att vi skulle kolla in poolen på taket. På väg upp känner jag att jag inte har mitt pengabälte under mina byxor. Panik! Har vi blivit bestulna igen? Alla kort fanns i det, dumt nog, och nu var det borta! Vad fan skulle vi göra nu? Jag blir paniknus och vi springer ner på rummet för att kolla om jag glömt det där. Sabina öppnar dörren och jag vräker mig förbi henne så att hon tappar balansen lite grann och skriker "Akta!". Jag kollar snabbt på toaletten. Inget där! Sabina kollar sin väska, jag sprider ut alla saker ur min väska, vi kollar byrån. Inget där! Jag blir bestörtad och kläcker väl ur mig en länga svärord och en rad mer eller mindre sammanhängande yttranden. Sabina höll sig berömvärt lugn även om hon ändå var stressad på insidan. Jag ska precis springa ner och spärra korten, när det slår mig. Jag satte ju bältet under kalsongerna idag. De närmaste fem minuterna ägnade vi åt att gapskratta av lättnad och åt min idioti. Resten av dagen slappade vi dels på rummet och vid poolen på taket.
Vi gick på restaurant på kvällen och på toaletten där fanns en varningsskylt som berättade om hur falska turistpoliser försöker få iväg turister till falska turistkontor där resorna kostar skjortan genom att locka med billiga sightseeingturer, hoho pwned.
Nu börjar det hända grejer
Rambuttri Village, Bangkok
Äntligen känns det som vi faktiskt är i Thailand. Vi checkade ut från vårt hotell imorse och jag är sjukt trött då jag bara sovit en timme. Sabina fick tre timmars sömn, men för en Khamoshi räcker det ju mer än väl.
Vi bestämde oss igår för att ta in på Rambuttri Village, som ligger i närheten av Khao San Road, närmare bestämt på Soi Rambuttri. Vi tog oss dit med en kombination av tunnelbana, skytrain och flodbåt. Flodbåten var en välkommen upplevelse efter några dagar med nästintill bara betong. Floden Chao Praya är sjukt smutsig och vi såg bland annat en död hund flyta förbi. Liksom allt annat i Bangkok präglas floden av starka kontraster. Å ena sidan otroligt vackra tempel och å andra sidan slummiga bostadshus bestående av plåt och trä längs flodkanten.
Rambuttri Village var helt okej, men lite dyrt, 800 bath, men vi ska försöka byta ner oss till singelrum imorgon. Hotellet har dock en pool på taket som kanske kan rättfärdiga det lite högre priset, vi har inte pallat kolla in den än.
Hursomhelst, idag har helt klart varit den dag som gett mest bestående upplevelser hittills på både gott och ont. Här är en liten sammanfattning av dem:
Äntligen känns det som vi faktiskt är i Thailand. Vi checkade ut från vårt hotell imorse och jag är sjukt trött då jag bara sovit en timme. Sabina fick tre timmars sömn, men för en Khamoshi räcker det ju mer än väl.
Vi bestämde oss igår för att ta in på Rambuttri Village, som ligger i närheten av Khao San Road, närmare bestämt på Soi Rambuttri. Vi tog oss dit med en kombination av tunnelbana, skytrain och flodbåt. Flodbåten var en välkommen upplevelse efter några dagar med nästintill bara betong. Floden Chao Praya är sjukt smutsig och vi såg bland annat en död hund flyta förbi. Liksom allt annat i Bangkok präglas floden av starka kontraster. Å ena sidan otroligt vackra tempel och å andra sidan slummiga bostadshus bestående av plåt och trä längs flodkanten.
Rambuttri Village var helt okej, men lite dyrt, 800 bath, men vi ska försöka byta ner oss till singelrum imorgon. Hotellet har dock en pool på taket som kanske kan rättfärdiga det lite högre priset, vi har inte pallat kolla in den än.
Hursomhelst, idag har helt klart varit den dag som gett mest bestående upplevelser hittills på både gott och ont. Här är en liten sammanfattning av dem:
- Vi fick till slut känna på lite kaos, även om det kanske var mildare än väntat.
- En lite mindre viktig sak, men ändock. Vi testade äntligen den thailändska falafeln och den smakade inte riktigt som falafeln från Mellanöstern, men var på sitt eget lilla vis även den väldigt god.
- Vi hittade en väldigt bra bokaffär där man kan handla böcker som i Sverige skulle gå på 300 kronor för runt 60-70 kr. Där finns det allt från skönlitteratur, historia till politiska tänkares samlade verk.
- Vi satt och planerade lite inför morgondagen på en bar då vi blev avbrutna av en galen belgisk gubbe, vars mål med kvällen var att få diverse priser som kepsar och tröjor som man fick genom att dricka så mycket öl som möjligt. Han orerade om ditten och datten och vissa saker var intressanta, andra inte. Han påpekade dock när han fick se vår Lonely Planet att vi inte skulle kolla så mycket i det, för där hittar vi inte det äkta Thailand. För att finna det äkta Thailand måste man tillåta sig att gå vilse. Och man kan inte gå vilse om man litar för mycket på en guidebok. Klokt.
- Vi gick fel när vi skulle gå till Chinatown från Khao San Road och hamnade i smala bostadsgränder där misären var påtaglig. En äkta känsla av shantitown. Denna del av Thailand ser vi inte särskilt ofta i reklamen hemma i Sverige och den är vardag för väldigt många. Det är skillnad på att se misär och att läsa om den, kunde vi snabbt konstatera. Återigen var kontrasten slående. Vi promenerade längs en gata där vi till vänster om oss hade en oerhört vacker, grandios tempelbyggnad, vars tak glittrade som vattnet som solen just rört vid och till höger om oss hade vi samtidigt plåtskjul och skitiga små gränder, i vilka människor satt och åt nudlar på små, smutsiga stolar vid något som skulle föreställa bord. Vi tog till vänster in i en smal gränd som löpte mellan tempelkomplexet och ett bostadshus. Till vänster hade vi då långa, fina tempelgångar och till höger om oss kunde vi se in i de små skjul som utgjorde bostäder. Luften blandades av lukten av sopor och ljudet från skrikande barn. Sabina observerade att den ros som vi tidigare hade köpt av ett gatubarn stack upp ur väskan och hon tyckte att det var lite opassande, så hon tog ut den och la den vid en dörr medan vi sakta tog oss ut till gatan på andra sidan. Vi insåg att vi hade gått rejält fel och tog därför en tuk tuk till Chinatown. Vi kunde inte undgå att känna att den galna belgaren hade helt rätt i sin filosofi.
- Vi hittade till slut Chinatown och det var galet. Massa sjuka kötträtter, varav de flesta odefinierbara. Bläckfisk, flådda grishuvuden etc. Eftersom vi är sådana otroliga köttälskare var vi i paradiset. Men det var ändå ett kaotiskt och härligt livat ställe. Kineser är galna när det kommer till affärer.
- Vi försökte oss sen på att gå hem igen, nu skulle det väl gå bättre. Well, på vägen hem träffade vi på en råtta som brottades med en papperspåse och en massa kackerlackor. Råttor är varken jag eller Sabina rädda för, så de brydde vi oss inte så mycket om, men Sabina har en viss insektsfobi (som mest handlar om en rädsla för att råka krossa dem) så vi tog en taxi hem.
- När vi kom tillbaka till Khao San Road möttes vi av gräshoppor och andra insekter i ätlig form och Sabina kunde inte undgås att fascineras av västerlänningarna som testade att äta insekter. Nu har de något att berätta för sina barnbarn när de blir gamla. Det måste kännas fint.
- Under kvällen måste vi också ha stött på en sjukt skicklig ficktjuv för imorse märkte jag att jag var 3000 baht fattigare. Det hade inte spelat så stor roll om det inte var för att vi i princip är panka nu och pengarna som är på väg inte har hamnat på kontot än. Men vi har tillräckligt för en dag till, så vi ska nog klara oss.
Nu skall vi dra och templa oss. Tjo!
söndag 2 december 2007
Resväska - check
Veronica Residence, Bangkok
Vi tog oss till slut ut på stan runt fem och köpte en resväska på MBK för typ 200 spänn, säkert något som kommer gå sönder snart, men inshallah så håller den en stund. Det blev en kort tur som vi inledde och slutade på nattbasaren som vi varit på tre kvällar i rad nu.
Jag håller i detta nu på att ladda upp alla bilder som vi tagit hittills och håller också på att söka efter ett juste hostel/hotell som vi kan spendera de resterande dagarna i Bangkok på. blir nog några gator ifrån Khao San Road. På detta sätt har vi nära till allt, det blir lite dyrare, men vi löper lägre risk att råka ut för stölder som skulle kunna skada vår resekassa och vår komfort betydligt mer.
Ni får gärna ställa frågor och komma med tips om vad vi ska göra. Se det som en interaktiv resa där ni kan vara med och påverka. Vi har inte lika stor tillgång till internet som ni har och genom att komma med tips blir ni också mer delaktiga och kanske finner större intresse i att läsa den här bloggen, som ju i högsta grad är egocentrisk.
För att besvara Gians tips om elefanterna. Visst låter det härligt att hoppa på en elefant som ett avslut på en djungeltrecking. Dessvärre exploateras dessa elefanter väldigt hårt i turismens namn och behandlas inte alltför väl, så någon trecking på elefantryggen blir det kanske inte, även om jag hört talas om "djurvänliga" treckingföretag. Det återstår dock att se om detta bara är ett cyniskt försök att locka ännu fler turister eller om det verkligen är ett vettigt alternativ. Annars finns det voluntärcenter och liknande där man kan besöka elefanter så på något sett kommer vi säkert få hälsa på en elefant. :P
Nu ska jag fortsätta leta hotell/hostels, klockan är halv fyra och jag är trött.
Vi hörs =)
Vi tog oss till slut ut på stan runt fem och köpte en resväska på MBK för typ 200 spänn, säkert något som kommer gå sönder snart, men inshallah så håller den en stund. Det blev en kort tur som vi inledde och slutade på nattbasaren som vi varit på tre kvällar i rad nu.
Jag håller i detta nu på att ladda upp alla bilder som vi tagit hittills och håller också på att söka efter ett juste hostel/hotell som vi kan spendera de resterande dagarna i Bangkok på. blir nog några gator ifrån Khao San Road. På detta sätt har vi nära till allt, det blir lite dyrare, men vi löper lägre risk att råka ut för stölder som skulle kunna skada vår resekassa och vår komfort betydligt mer.
Ni får gärna ställa frågor och komma med tips om vad vi ska göra. Se det som en interaktiv resa där ni kan vara med och påverka. Vi har inte lika stor tillgång till internet som ni har och genom att komma med tips blir ni också mer delaktiga och kanske finner större intresse i att läsa den här bloggen, som ju i högsta grad är egocentrisk.
För att besvara Gians tips om elefanterna. Visst låter det härligt att hoppa på en elefant som ett avslut på en djungeltrecking. Dessvärre exploateras dessa elefanter väldigt hårt i turismens namn och behandlas inte alltför väl, så någon trecking på elefantryggen blir det kanske inte, även om jag hört talas om "djurvänliga" treckingföretag. Det återstår dock att se om detta bara är ett cyniskt försök att locka ännu fler turister eller om det verkligen är ett vettigt alternativ. Annars finns det voluntärcenter och liknande där man kan besöka elefanter så på något sett kommer vi säkert få hälsa på en elefant. :P
Nu ska jag fortsätta leta hotell/hostels, klockan är halv fyra och jag är trött.
Vi hörs =)
lördag 1 december 2007
Byxor - check.
Veronica Residence, Bangkok
Hallelujah, Igår hittade Sabina ett par byxor =) Efter äventyret på Khao San Road tog vi en tuk tuk till varuhuset MBK på Siam Square där Sabina som sagt hittade ett par byxor. De blev lite dyra, men vi resonerade så att vi fan inte pallade shoppa mer och att det var väl värt att spendera lite extra pengar för att slippa besväret. Det var kul att åka tuk tuk i alla fall. Full fart med en ranglig "moppe med vagn" på motorvägarna är inget att rekommendera för mamma där hemma =)
Efter MBK letade vi efter någonstans att äta och kanske ta en öl. Vi letade på Siam Square, hittade inget. Vi tog skytrain till Si Lom och hittade inget. Till slut bestämde vi oss för att åka tillbaka till stället vi var på igår. Där käkade vi, drack öl och filosoferade bland annat över den thailändska mentaliteten.
Vi gick i tid för att hinna med tunnelbanan hem, problemet var bara att vår guidebok ljög och sa att den stängde tolv, men den stängde halv tolv, så vi missade den och fick ta en taxi hem istället för dubbla priset. Att få tag på en taxi som vill köra med taxameter mitt i natten kan vara svårt, då det finns många falanger att köra hem. Efterfrågan på taxibilar varierar även med avseende plats och som konsekvens av det stiger givetvis priset. På Khao San Road var det svårt att hitta en taxi som kunde ta oss därifrån för mindre än 100 baht, de är ju inte dumma.
Idag vaknade vi kl halv ett och ska väl ha någon slags planeringsdag. Vi ska nog ge oss ut på stan en stund och härja, men vart vet vi inte. Men vi har ju inga måsten, vilket är ett mantra som vi brukar upprepa om vi skulle bli irriterade någon gång.
Hasta la vista
Hallelujah, Igår hittade Sabina ett par byxor =) Efter äventyret på Khao San Road tog vi en tuk tuk till varuhuset MBK på Siam Square där Sabina som sagt hittade ett par byxor. De blev lite dyra, men vi resonerade så att vi fan inte pallade shoppa mer och att det var väl värt att spendera lite extra pengar för att slippa besväret. Det var kul att åka tuk tuk i alla fall. Full fart med en ranglig "moppe med vagn" på motorvägarna är inget att rekommendera för mamma där hemma =)
Efter MBK letade vi efter någonstans att äta och kanske ta en öl. Vi letade på Siam Square, hittade inget. Vi tog skytrain till Si Lom och hittade inget. Till slut bestämde vi oss för att åka tillbaka till stället vi var på igår. Där käkade vi, drack öl och filosoferade bland annat över den thailändska mentaliteten.
Vi gick i tid för att hinna med tunnelbanan hem, problemet var bara att vår guidebok ljög och sa att den stängde tolv, men den stängde halv tolv, så vi missade den och fick ta en taxi hem istället för dubbla priset. Att få tag på en taxi som vill köra med taxameter mitt i natten kan vara svårt, då det finns många falanger att köra hem. Efterfrågan på taxibilar varierar även med avseende plats och som konsekvens av det stiger givetvis priset. På Khao San Road var det svårt att hitta en taxi som kunde ta oss därifrån för mindre än 100 baht, de är ju inte dumma.
Idag vaknade vi kl halv ett och ska väl ha någon slags planeringsdag. Vi ska nog ge oss ut på stan en stund och härja, men vart vet vi inte. Men vi har ju inga måsten, vilket är ett mantra som vi brukar upprepa om vi skulle bli irriterade någon gång.
Hasta la vista
fredag 30 november 2007
Tråkig shopping
Khao san road, Bangkok
Vi gick upp klockan åtta och sov bara fyra timmar idag för att försöka vända dygnet åt rätt håll. Vi tog en snabb frukostbuffé på hotellet och gav oss sen av med tunnelbana och skytrain till Siam center. Vi behärskar kommunaltrafiken efter bara några timmar. Nja, inte direkt, men det är intressant hur något så vardagligt som att åka tunnelbana och skytrain kan vara spännande när man är i ett nytt land.
Vi strosade sen runt i stora shopping-center (Gian skulle dö av upphetsning om hon var i Bangkok) på Siam Square för att finna skor, ryggsäck och lite kläder, men det var rätt dyrt så vi drog till Khao San Road istället. Jag har aldrig fattat vad som skulle vara roligt med shopping. Kanske kan man se denna lustkänsla som något som i vår slit-och-släng-kultur blivit en sekundär effekt av ett djupare behov av att hävda sin existens med konsumtion. Shopito ergo sum. Jag är ingen fyndmänniska och jag hatar att pruta. Jag ger hellre bort lite extra pengar än att pruta mig till döds - visst är jag ädel.
Khao San Road är backpacker-meckat nummer ett. Här strosar alla västerlänningar runt medan thailändare, mer eller mindre avslappnat, försöker få falangerna att köpa diverse kläder, armband, smycken eller kanske få dem att tatuera den där draken på ryggen som mamma hemma skulle tycka så mycket om. Såg en tatuerare som förvarade sina verktyg i en smutsig hink, så jag tror inte det blir någon tatuering för mig :) Nudelkök och falafelstånd(!) flankerar gatorna med jämna mellanrum och en nudelrätt offrades åt våra magar.
När vi satt och tog en öl observerade vi hur några thailändska byggarbetare satt och apatiskt stirrade över den böljande folkmassan. Samtidigt som de jobbar hårt i värmen, njuter vi västerlänningar för glatta livet. Knappast något som överraskar dock. Gällande värmen; på dagen var det ganska varmt, men vi har hittills undvikit den värsta hettan då husen är så höga och när de inte är det så är gränderna smala. Man går alltså nästan konstant i skugga. Det tackar vi för en shoppingdag som denna.
Idag är det som sagt en lite tråkigare dag, vigd åt shopping. Det ska bli skönt att bli av med så vi kan koncentrera oss på lite mer spännande saker. Varken jag eller Sabina har känt någon riktig överväldigande wow-känsla. Man har läst så mycket om hur kaosartat det är vid Khao San och på andra ställen, men jag tycker det är relativt lugnt ändå. Tutorna i Damaskus användes mycket mer frekvent än tutorna i Bangkok för att ta upp ett exempel. Bangkok är verkligen motorcyklarnas stad. Överallt ser man dem och de är inte skraja för att vädra musklerna i trafiken.
Nu sitter jag på ett internetcafé vid Khao San Road, dit vi nog efter vår vistelse på Veronica Residence kommer bege oss. Det är först här vi har sett riktigt mycket turister, tidigare var utlänningar mest något till och med vi tisslade om. Det är dock verkligen inte anledningen till att vi flyttar hit, utan läget till sevärdheter och andra ställen är bättre här, även om man tar sig runt tämligen enkelt med kommunaltrafik och taxi i staden, undantaget rusningstrafiken möjligtvis.
Vår närmaste plan är följande. Köpa färdigt allt vi behöver, undersöka tempelområdet i närheten av Banglamphu, kolla på thailändarna när de firar sin konungs 80-årsdag den femte december och därefter ta oss söderut och vila ut vid någon strand någon vecka.
Tyvärr hittade vi inte så mycket här på Khao San Road, så nu ska vi dra oss tillbaka till Siam square för ännu mer tråkig shopping.
Vi gick upp klockan åtta och sov bara fyra timmar idag för att försöka vända dygnet åt rätt håll. Vi tog en snabb frukostbuffé på hotellet och gav oss sen av med tunnelbana och skytrain till Siam center. Vi behärskar kommunaltrafiken efter bara några timmar. Nja, inte direkt, men det är intressant hur något så vardagligt som att åka tunnelbana och skytrain kan vara spännande när man är i ett nytt land.
Vi strosade sen runt i stora shopping-center (Gian skulle dö av upphetsning om hon var i Bangkok) på Siam Square för att finna skor, ryggsäck och lite kläder, men det var rätt dyrt så vi drog till Khao San Road istället. Jag har aldrig fattat vad som skulle vara roligt med shopping. Kanske kan man se denna lustkänsla som något som i vår slit-och-släng-kultur blivit en sekundär effekt av ett djupare behov av att hävda sin existens med konsumtion. Shopito ergo sum. Jag är ingen fyndmänniska och jag hatar att pruta. Jag ger hellre bort lite extra pengar än att pruta mig till döds - visst är jag ädel.
Khao San Road är backpacker-meckat nummer ett. Här strosar alla västerlänningar runt medan thailändare, mer eller mindre avslappnat, försöker få falangerna att köpa diverse kläder, armband, smycken eller kanske få dem att tatuera den där draken på ryggen som mamma hemma skulle tycka så mycket om. Såg en tatuerare som förvarade sina verktyg i en smutsig hink, så jag tror inte det blir någon tatuering för mig :) Nudelkök och falafelstånd(!) flankerar gatorna med jämna mellanrum och en nudelrätt offrades åt våra magar.
När vi satt och tog en öl observerade vi hur några thailändska byggarbetare satt och apatiskt stirrade över den böljande folkmassan. Samtidigt som de jobbar hårt i värmen, njuter vi västerlänningar för glatta livet. Knappast något som överraskar dock. Gällande värmen; på dagen var det ganska varmt, men vi har hittills undvikit den värsta hettan då husen är så höga och när de inte är det så är gränderna smala. Man går alltså nästan konstant i skugga. Det tackar vi för en shoppingdag som denna.
Idag är det som sagt en lite tråkigare dag, vigd åt shopping. Det ska bli skönt att bli av med så vi kan koncentrera oss på lite mer spännande saker. Varken jag eller Sabina har känt någon riktig överväldigande wow-känsla. Man har läst så mycket om hur kaosartat det är vid Khao San och på andra ställen, men jag tycker det är relativt lugnt ändå. Tutorna i Damaskus användes mycket mer frekvent än tutorna i Bangkok för att ta upp ett exempel. Bangkok är verkligen motorcyklarnas stad. Överallt ser man dem och de är inte skraja för att vädra musklerna i trafiken.
Nu sitter jag på ett internetcafé vid Khao San Road, dit vi nog efter vår vistelse på Veronica Residence kommer bege oss. Det är först här vi har sett riktigt mycket turister, tidigare var utlänningar mest något till och med vi tisslade om. Det är dock verkligen inte anledningen till att vi flyttar hit, utan läget till sevärdheter och andra ställen är bättre här, även om man tar sig runt tämligen enkelt med kommunaltrafik och taxi i staden, undantaget rusningstrafiken möjligtvis.
Vår närmaste plan är följande. Köpa färdigt allt vi behöver, undersöka tempelområdet i närheten av Banglamphu, kolla på thailändarna när de firar sin konungs 80-årsdag den femte december och därefter ta oss söderut och vila ut vid någon strand någon vecka.
Tyvärr hittade vi inte så mycket här på Khao San Road, så nu ska vi dra oss tillbaka till Siam square för ännu mer tråkig shopping.
Framme!
Veronica Residence, Bangkok
Resan gick oerhört smärtfritt, men vi har inte orkat/kunnat nå internet förrän nu, om man undantar tio minuter på flygplatsen. Jag vet knappt vilken dag det är längre, eftersom flygturen ställde till det i huvudet för mig. Men om jag har räknat rätt så är klockan tjugo i nio på kvällen hemma i Sverige och det är ungefär 34 timmar sen vi åkte till Arlanda.
Efter all packning dagen innan däckade jag hårt. Jag hade knappt sovit på två dagar och all stress gjorde mig yr så jag vinglade mig fram till sängen och lade mig att sova. Sabina stannade uppe hela natten på helgon, men alla har vi väl våra egna prioriteringar och det kanske även var ett smart drag, då hon sov mesta delen av resan medan jag inte sov en blund.
Allt gick som sagt supersmidigt. Vi mellanlandade i Berlin där vi roade oss med att sitta i en bar och titta på fula tyskar. Tyskar är så otroligt fula, jag blir inte klok på det. Det är som att hela den nationalsocialistiska eran var ett uttryck för mindrevärdeskomplex och ett ackompanjerande hävdelsebehov. Hur som helst, tre av de där fula tyskarna hade av en händelse fått plats bakom oss och jag kan bara gissa vad de skulle göra (tre fula män i övre medelåldern på väg mot Pattaya - prositutionens högborg). Den fulaste av de alla fick plats bakom mig och roade sig med att trycka på min stol hela resan igenom. Jag sa till honom efter ungefär halva resan, då jag hade börjat bli irriterad, men han var rätt full så han glömde bort det efter en halvtimme och började igen. Tyskar!
Jaja, väl på flygplatsen gick vi snabbt in på internet för Sabina ville gå in på helgon (surprise, surprise) och sen tog vi en public taxi till vårt hotell för den nätta summan av 80kr varav 10kr var dricks. Innan vi kom fram till stället där alla officiella taxibilar stod, hann vi bli uppvaktade av en hög thailändare som absolut ville ha med oss i sin bil. Vi hängde inte på men han håvade in en nyanländ blond barnfamilj istället som nu säkert är några baht fattigare.
Klockan var runt två när vi kom fram. Rummet är väldigt fint med air condition, TV, badrum, kylskåp, garderob etc. och allt tekniskt kontrollerar man med en liten kontrollpanel på nattduksbordet. Sabina var lite sur för att det inte fanns någon balkong, men man kan inte få allt här i livet :P Vi ska stanna här i tre nätter, sen bär det iväg till backpacker-området i Bangkok.
Jag glömde bort regeln nummer ett när man är ute i fattigare länder och det är att avloppssystemet inte är det bästa. Så jag spolade ner toapappret efter ett litet (eller stort) besök och toaletten fylldes upp med vatten. Det lossade dock efter en stund och hädanefter skall jag placera mitt papper i den lilla påsen vid sidan av toaletten.
Vi var dödströtta när vi väl anlände till hotellet och stöp således i säng på sekunden. Vi sov fram till klockan halv nio på kvällen och tog sen tunnelbanan till en nattbasar i downtown-området. Tunnelbanan var väldigt fin, billig och folktom. Thailändarna är väldigt avslappnade i sitt säljande. De kör inte den påträngande mellanöstern-stilen utan låter en i stort sett vara i fred. Efter att ha gått på basaren i en timme och spenderat hela 2kr (!) på en liten börs gick vi och tog en öl och lite käk på något slags gatukökstorg med storbilds-TV och liveband. Ölen gick på 20kr styck och käket på 10kr styck. Klockan var nu tolv och rätt som det var började de bomma igen hela skiten och vi kände oss nödgade att gå, även om de inte stressade iväg oss direkt.
Vi fick för oss att gå till Siam Square för att hitta ett internetcafé men efter att ha frågat några thailändska snubbar som stod och jobbade i någon byggnad insåg vi att det var alldeles för långt dit och började istället gå mot Silom Road. Efter femhundra meter tröt dock våra krafter och vi hoppade i en taxi som tog oss hem för 8kr.
Nu sitter vi här på hotellets egen dator och skriver. Gratis är det också, härligt. Återkommer med lite intryck imorgon, är för trött för att reflektera över saker just nu.
God natt!
Resan gick oerhört smärtfritt, men vi har inte orkat/kunnat nå internet förrän nu, om man undantar tio minuter på flygplatsen. Jag vet knappt vilken dag det är längre, eftersom flygturen ställde till det i huvudet för mig. Men om jag har räknat rätt så är klockan tjugo i nio på kvällen hemma i Sverige och det är ungefär 34 timmar sen vi åkte till Arlanda.
Efter all packning dagen innan däckade jag hårt. Jag hade knappt sovit på två dagar och all stress gjorde mig yr så jag vinglade mig fram till sängen och lade mig att sova. Sabina stannade uppe hela natten på helgon, men alla har vi väl våra egna prioriteringar och det kanske även var ett smart drag, då hon sov mesta delen av resan medan jag inte sov en blund.
Allt gick som sagt supersmidigt. Vi mellanlandade i Berlin där vi roade oss med att sitta i en bar och titta på fula tyskar. Tyskar är så otroligt fula, jag blir inte klok på det. Det är som att hela den nationalsocialistiska eran var ett uttryck för mindrevärdeskomplex och ett ackompanjerande hävdelsebehov. Hur som helst, tre av de där fula tyskarna hade av en händelse fått plats bakom oss och jag kan bara gissa vad de skulle göra (tre fula män i övre medelåldern på väg mot Pattaya - prositutionens högborg). Den fulaste av de alla fick plats bakom mig och roade sig med att trycka på min stol hela resan igenom. Jag sa till honom efter ungefär halva resan, då jag hade börjat bli irriterad, men han var rätt full så han glömde bort det efter en halvtimme och började igen. Tyskar!
Jaja, väl på flygplatsen gick vi snabbt in på internet för Sabina ville gå in på helgon (surprise, surprise) och sen tog vi en public taxi till vårt hotell för den nätta summan av 80kr varav 10kr var dricks. Innan vi kom fram till stället där alla officiella taxibilar stod, hann vi bli uppvaktade av en hög thailändare som absolut ville ha med oss i sin bil. Vi hängde inte på men han håvade in en nyanländ blond barnfamilj istället som nu säkert är några baht fattigare.
Klockan var runt två när vi kom fram. Rummet är väldigt fint med air condition, TV, badrum, kylskåp, garderob etc. och allt tekniskt kontrollerar man med en liten kontrollpanel på nattduksbordet. Sabina var lite sur för att det inte fanns någon balkong, men man kan inte få allt här i livet :P Vi ska stanna här i tre nätter, sen bär det iväg till backpacker-området i Bangkok.
Jag glömde bort regeln nummer ett när man är ute i fattigare länder och det är att avloppssystemet inte är det bästa. Så jag spolade ner toapappret efter ett litet (eller stort) besök och toaletten fylldes upp med vatten. Det lossade dock efter en stund och hädanefter skall jag placera mitt papper i den lilla påsen vid sidan av toaletten.
Vi var dödströtta när vi väl anlände till hotellet och stöp således i säng på sekunden. Vi sov fram till klockan halv nio på kvällen och tog sen tunnelbanan till en nattbasar i downtown-området. Tunnelbanan var väldigt fin, billig och folktom. Thailändarna är väldigt avslappnade i sitt säljande. De kör inte den påträngande mellanöstern-stilen utan låter en i stort sett vara i fred. Efter att ha gått på basaren i en timme och spenderat hela 2kr (!) på en liten börs gick vi och tog en öl och lite käk på något slags gatukökstorg med storbilds-TV och liveband. Ölen gick på 20kr styck och käket på 10kr styck. Klockan var nu tolv och rätt som det var började de bomma igen hela skiten och vi kände oss nödgade att gå, även om de inte stressade iväg oss direkt.
Vi fick för oss att gå till Siam Square för att hitta ett internetcafé men efter att ha frågat några thailändska snubbar som stod och jobbade i någon byggnad insåg vi att det var alldeles för långt dit och började istället gå mot Silom Road. Efter femhundra meter tröt dock våra krafter och vi hoppade i en taxi som tog oss hem för 8kr.
Nu sitter vi här på hotellets egen dator och skriver. Gratis är det också, härligt. Återkommer med lite intryck imorgon, är för trött för att reflektera över saker just nu.
God natt!
onsdag 28 november 2007
Packa pappas kappsäck
... är precis vad jag har gjort. Nu är allt nedpackat och storsäcken kom upp i blygsamma 10kg och handbagaget är på 5kg. Intressanta fakta för någon som bryr sig.Det har varit fullt upp med tentor, utflyttning och städning den här veckan så jag har knappt hunnit reflektera över att jag snart kommer befinna mig i Bangkok och slippa den förhatliga svenska vintern. Jag har ingen resfeber och är heller inte särskilt exalterad, men det beror nog mest på att jag inte riktigt fattat att vi ska åka imorgon.
Det som återstår att göra är att kolla upp hur man tar sig från flygplatsen till vårt hotell utan att bli alltför skinnade samt att skriva upp lite viktiga adresser och telefonnummer som nog kommer vara bra att ha när jag slarvar bort allt från pass till mobiltelefon. Vi ska också ta en sista hederlig folle, lite ostbågar och se på senaste avsnittet av Dexter.
För fler bilder, gå till bilddagboken.se och sök på pleonasm.
Slutnus!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)