Ursäkta att...

... vi inte har skrivit på ett tag, men vi har haft så sjukt kul dessa dagar i Bangkok så vi har helt enkelt inte haft tid eller lust att sitta och kladda lite i bloggen.

Vi åker från Bangkok till Singapore på onsdag och de sista dagarna här vill vi utnyttja till fullo. Vi har blivit väldigt bra vänner med Noom, Tan, Tum och Ed från bandet som spelar på Club Bayon och har festat och umgåtts med dem de senaste dagarna.

Vi har också hängt lite med två väldigt trevliga kanadensiskor som följde med oss till Forensic Museum vilket är ett brutalt sjukt museum, men väldigt utbildande om man är intresserad av anatomi och medicin. Rader och rader med foster, dödfödda bebisar och organ som blivit misshandlade på olika sätt finns utställda där. Det fanns sex museum inom samma område och vi gick även till ett museum med en förhistorisk inriktning och väl där träffade vi en briljant man som forskar i ämnet och som gav oss en privat föreläsning kring hur man tillverkade stenverktyg. Tjejerna blev helt utom sig för de studerade arkeologi och antropologi på universitetet och hade bland annat skrivit en uppsats om denna mans amerikanska mentor!

Ikväll ska vi iväg till MBK och shoppa lite. Hepp!

Imorgon slipper vi Songkhran!!!

Skönt! Idag är det den sista kvällen på firandet och det märks lite att folk har börjat få nog. Folk är mer irriterade och från vårt fönster såg vi redan på morgonen två mindre handgemäng. Men det är skitmycket folk ute fortfarande, så bara att gå och köpa mat är ett företag i sig.

I söndags inleddes Songkhran officiellt, även om folk krigade lika mycket på lördagen. Det var sjukt mycket folk ute och att då ta sig till Club Bayon som ligger mitt på Khao San var inte det lättaste, men vi klarade oss med livet i behåll och hade med oss ombyte så vi slapp frysa när vi väl var där. På Bayon var det som sagt Death Metal för hela slanten och fy fan vad grymma thailändska musiker är. Det spelar ingen roll vad de spelar, allt blir guld. De ser ut som små späda barn och pratar och beter sig som svärmorsdrömmar, men ge dem en gitarr eller en mick och de blir galna. När en låt tar slut blir de åter små änglar, säger khrapelikhrapkhrap, bugar och bockar för att sen helt plötsligt brutalt börja röja igen. Sjukt bra!

Strax innan nio drog vi vidare till en annan bar som hette Barlamphu där Noon och gänget lirade. Våra öron blev med andra ord högst tillfredställda denna kväll.

Igår gjorde vi inte mycket, vi höll oss inne för att undvika kaoset utanför och samma visa var det idag. Imorgon slutar äntligen Songkhran och då kan man återigen strosa runt på gatorna som en normal människa. Skönt!

Tillbaka till...

... Krung Thep Mahanakhon Amon Rattanakosin Mahinthara Ayuthaya Mahadilok Phop Noppharat Ratchathani Burirom Udomratchaniwet Mahasathan Amon Piman Awatan Sathit Sakkathattiya Witsanukam Prasit, eller som lekmännen kallar det - Bangkok!

Vi tog in på samma hotell som vi bott på tidigare under vår vistelse och allt var sig likt. Förutom att Khao San och dess omnejd är ännu galnare nu. Det är nämligen thailändskt nyår och detta firas med en kaotisk vattenkrigsfestival. Allt möjligt folk springer omkring med vattenpistoler, hinkar och sprutar ned varandra och vad värre är så smetar man dessutom ner varandra med en massa lera och det går inte att gå ut på gatorna utan att bli helt dyngsur och lerig.

Vi tog oss i alla fall genom slagfältet igår för att kolla om Noon och Tan spelade på Club Bayon och när vi väl anlände var vi blöta och skitiga, men den första personen vi såg när vi klev in var Noon och mycket riktigt, de skulle spela. De hade till och med blivit uppgraderade till en större scen kvällen till ära. Det var asbra som alltid och efteråt satt vi och snackade lite skit och Noon gav oss, gulligt nog, två lyckoamuletter. Imorgon ska de lira på en annan krog i närheten av vårt hotell så vi ska absolut dit igen. Dessutom skulle det vara ett Death Metal-party på Club Bayon klockan sex och det måste vi bara gå och titta på. Hur blöta och skitiga vi än blir!

För övrigt kan ni nu ringa oss på vårt gamla thainummer, för vi har aktiverat det kortet igen.

Kambodja

De två första dagarna i Kambodja spenderade vi med att utforska Kambodjas med blod befläckade förflutna genom att besöka det okända fängelset Toul Sleng (S-21) och Killing Fields. Till Toul Sleng togs, mellan 1975-1979, runt 14000 personer för att förhöras och torteras. Av dessa dryga 14000 kom, så vitt man vet, endast sju undan med livet i behåll, för efter man hade torterat fram en högst sannolikt falsk bekännelse på de påstådda "brott" man begått mot partiet och revolutionen skickades man till Choung EK (Killing Fields) för att avrättas och sedan begravas i en massgrav. S-21 var väldigt intressant och var värdigt de liv som släcktes där. Killing Fields misstänkte vi skulle vara en riktig turistfälla och så var det också. Har ni hört talas om ett ställe där tusentals dödats och begravts i massgravar och som sedan privatiserats och sålts till ett japaner. Killing Fields är tyvärr ett sådant ställe.

Efter att ha bott två dagar i ett litet sjaskigt hotell med en massa myror och en rendez-vous med en gigantisk kackerlacka bestämde vi oss för att byta upp oss sista dagen innan vi skulle åka till Bangkok. Vi tog en tuk-tuk och gav oss iväg på jakt efter ett snyggt hotell och det tredje hotellet vi kom till var väldigt fint med pool och vacker inredning så vi slog till. På kvällen gjorde vi en hemsk upptäckt. Jag skulle kolla upp vad visumen till Thailand kostade och upptäckte då att man inte kan få ett visa on-arrival till Thailand om man varit i Thailand under 90 dagar redan inom samma period på sex månader. Jag pratade med en kille som bodde i Thailand och han bekräftade mina farhågor. Vi hade inte skaffat något visum utan tänkte skaffa ett visum när vi väl kom dit så nu satt vi i skiten. Det fanns inget mer att göra än att hoppa över flyget och skaffa visum här. Thailandskillen sa att ambassaden var öppen till klockan fyra och att man kunde få ett visa dagen efter man sökte så vi åkte iväg till ambassaden dagen efter bara för att upptäcka att den stängde klockan elva för visum-ansökningar. Fan vad förbannad jag blev då, för jag insåg att jag hade gjort ett misstag till när jag litat på honom och inte dubbelkollat som Sabina bad mig göra. Varför jag inte gjorde det är bortom mitt förstånd och nu var vi fast i Phnom Penh ännu en dag.

Allt gott som slutar gott. Vi ansökte om visum dagen efter och idag har vi våra pass med visum i våra händer och förlängningen på vistelsen här visade sig vara ett bra misstag, även om det kostade oss ungefär tusen kronor extra, för vi har haft det riktigt skönt här på hotellet även om vi fått byta rum två gånger för att det är så fullbokat.

Imorgon bitti återvänder vi till Bangkok där vi tänkte stanna i ungefär tio dagar och sedan blir det Singapore!

För övrigt är Sabina fullständigt frisk nu. Skönt!

Framme i Phnom Penh

Ja, som rubriken avslojar sa ar vi nu i Phnom Penh. Jag hinner inte skriva sa mycket nu, men ville bara meddela att farden hit var problemfri och att vi nu ar incheckade pa ett litet guesthouse i centrala PP.

Hej svejs!

Ändrade planer

Eftersom vi hade så lite tid kvar på vårt visum ändå och vi inte ville resa alltför påfrestande när Sabina fortfarande inte är helt frisk, så bestämde vi oss för att flyga direkt från Nha Trang (via Saigon) till Phnom Penh.

Vi kommer att flyga iväg härifrån på morgonen den sjätte april så ingen stress och panik. Vill ni fortfarande ringa till hotellet så går det alltså bra fram tills den sjätte.

Igår tog jag med en friskare Sabina ut för att äta lite glass och fira hennes tillfrisknande och idag ska vi ta oss ned till stranden för första gången på säkert en vecka. :)

Vietnamesisk sjukvård

Eftersom Sabinas feber och magont hade hållt i sig i sex dagar bestämde vi oss i måndags för att ta en tur till provinsens huvudsjukhus. Som tur var är Nha Trang provinsens huvudstad så det tog oss bara fem minuter med taxi för att ta oss dit.

Vi var lite osäkra på vart vi skulle vända oss när vi väl kom in och det märktes nog för efter ett ungefär tio sekunder långt, misslyckat försök till att lokalisera någon som kunde hjälpa oss ropade påkallade en sjuksyster vår uppmärksamhet och bad oss komma till henne. Sabina fick förklara sina problem och leddes sedan av samma syster till en doktor som väldigt snabbt tog en sjukdomsbild och skickade oss vidare till labbet, för nu skulle det tas blodprov och ultraljud. Vår privata syster fortsatte att agera ciceron genom den ganska smutsiga sjukhuset och vi anlände sålunda till labbet utan några svårigheter.

Blodprovet togs i ett rum med en massa myror, men gick smärtfritt, bokstavligt talat, och vi begav oss sedan i fortsatt sällskap med vår syster ned till avdelningen för ultraljud eller vad man ska kalla det. Väl där skiljdes vi åt från vår nyvunna vän och stora gråtfyllda avskedsscener tog vid, eller inte. Vi tackade och hon skuttade snabbt iväg mot nya äventyr.

Vi fick sedan vänta i cirka tjugo minuter innan vi kallades in till ett litet rum med endast en alldeles för liten skärm som avskiljde de som väntade på att få bli undersökta från den som låg med tröjan uppdragen och blev undersökt. Alla kunde således se varandra undersökas och efter att Sabina fått sin mage färdigkrossad av den hårdhänte doktorn tog vi oss vidare tillbaka till labbet för att hämta provsvaren. Därefter gick vi till en sal som skulle bli vår slutanhalt. Väl där tog surrealismen överhanden.

Direkt till höger när vi kom in låg fyra sängar på rad och Sabina fick lägga sig i den längst bort i hörnet. Våra grannar var en liten rastlös flicka i säng nr två, en flicka och hennes mor i säng nr tre och en gammal kvinna med dropp och vem vet vad i säng nummer fyra.

Nu följde en rad undersökningar med längre pauser emellan dem. Först kom en sjuksyster och tog puls och blodtryck, varefter vi fick vara i fred i tjugo minuter. Sedan kom en ung doktor och klämde lite på Sabinas mage och frågade henne hur länge hon varit sjuk och så vidare - samma frågor som den första doktorn hade ställt och fått svar på för övrigt. Plötsligt kördes sedan en man på bår in, intuberades och nästan hela personalstyrkan inkluderat vår doktor blev upptagna med honom. Det visade sig att vår sal låg vägg i vägg med akutsalen och medan vi låg och väntade fick vi bevittna något taget ur ett avsnitt av Cityakuten. Pipande maskiner, upprörda anhöriga och så vidare. Efter en stund verkade det som han hade stabiliserats och en ny doktor kom till Sabina. Han gjorde exakt samma undersökning som den andra doktorn och frågade exakt samma frågor och vi blev inte mycket klokare, men vi förstod ju trots allt att vi inte direkt var högprioriterade och väntade således snällt. Efter ytterligare ett tiotal minuter kom en syster och tog Sabinas temperatur varefter vi fick återgå till att vänta. Sedan kom doktor nummer två igen och sa att det kanske var blindtarmen. Vi förklarade snabbt för att hålla knivarna borta att Sabina redan opererat bort blindtarmen i unga år och doktorn nickade och sa yes, yes och gick vidare.

Till syvene och sist kom doktor nummer två tillbaka och sa att Sabina nog hade en maginflammation och att han skulle skriva ut ett recept till henne. Vi betalade ungefär 180 kronor i avgift och så slutade äntligen äventyret med att vi tog en taxi hem, Sabina fick vila och jag köpte ut lite piller.

Nu i efterhand verkar det ha haft effekt, för Sabina är feberfri och de värsta magbesvären är borta. Imorgon kväll (läs: torsdag) tar vi oss till Saigon med nattåg.

På återskrivande!