... vi inte har skrivit på ett tag, men vi har haft så sjukt kul dessa dagar i Bangkok så vi har helt enkelt inte haft tid eller lust att sitta och kladda lite i bloggen.
Vi åker från Bangkok till Singapore på onsdag och de sista dagarna här vill vi utnyttja till fullo. Vi har blivit väldigt bra vänner med Noom, Tan, Tum och Ed från bandet som spelar på Club Bayon och har festat och umgåtts med dem de senaste dagarna.
Vi har också hängt lite med två väldigt trevliga kanadensiskor som följde med oss till Forensic Museum vilket är ett brutalt sjukt museum, men väldigt utbildande om man är intresserad av anatomi och medicin. Rader och rader med foster, dödfödda bebisar och organ som blivit misshandlade på olika sätt finns utställda där. Det fanns sex museum inom samma område och vi gick även till ett museum med en förhistorisk inriktning och väl där träffade vi en briljant man som forskar i ämnet och som gav oss en privat föreläsning kring hur man tillverkade stenverktyg. Tjejerna blev helt utom sig för de studerade arkeologi och antropologi på universitetet och hade bland annat skrivit en uppsats om denna mans amerikanska mentor!
Ikväll ska vi iväg till MBK och shoppa lite. Hepp!
måndag 21 april 2008
tisdag 15 april 2008
Imorgon slipper vi Songkhran!!!
Skönt! Idag är det den sista kvällen på firandet och det märks lite att folk har börjat få nog. Folk är mer irriterade och från vårt fönster såg vi redan på morgonen två mindre handgemäng. Men det är skitmycket folk ute fortfarande, så bara att gå och köpa mat är ett företag i sig.
I söndags inleddes Songkhran officiellt, även om folk krigade lika mycket på lördagen. Det var sjukt mycket folk ute och att då ta sig till Club Bayon som ligger mitt på Khao San var inte det lättaste, men vi klarade oss med livet i behåll och hade med oss ombyte så vi slapp frysa när vi väl var där. På Bayon var det som sagt Death Metal för hela slanten och fy fan vad grymma thailändska musiker är. Det spelar ingen roll vad de spelar, allt blir guld. De ser ut som små späda barn och pratar och beter sig som svärmorsdrömmar, men ge dem en gitarr eller en mick och de blir galna. När en låt tar slut blir de åter små änglar, säger khrapelikhrapkhrap, bugar och bockar för att sen helt plötsligt brutalt börja röja igen. Sjukt bra!
Strax innan nio drog vi vidare till en annan bar som hette Barlamphu där Noon och gänget lirade. Våra öron blev med andra ord högst tillfredställda denna kväll.
Igår gjorde vi inte mycket, vi höll oss inne för att undvika kaoset utanför och samma visa var det idag. Imorgon slutar äntligen Songkhran och då kan man återigen strosa runt på gatorna som en normal människa. Skönt!
I söndags inleddes Songkhran officiellt, även om folk krigade lika mycket på lördagen. Det var sjukt mycket folk ute och att då ta sig till Club Bayon som ligger mitt på Khao San var inte det lättaste, men vi klarade oss med livet i behåll och hade med oss ombyte så vi slapp frysa när vi väl var där. På Bayon var det som sagt Death Metal för hela slanten och fy fan vad grymma thailändska musiker är. Det spelar ingen roll vad de spelar, allt blir guld. De ser ut som små späda barn och pratar och beter sig som svärmorsdrömmar, men ge dem en gitarr eller en mick och de blir galna. När en låt tar slut blir de åter små änglar, säger khrapelikhrapkhrap, bugar och bockar för att sen helt plötsligt brutalt börja röja igen. Sjukt bra!
Strax innan nio drog vi vidare till en annan bar som hette Barlamphu där Noon och gänget lirade. Våra öron blev med andra ord högst tillfredställda denna kväll.
Igår gjorde vi inte mycket, vi höll oss inne för att undvika kaoset utanför och samma visa var det idag. Imorgon slutar äntligen Songkhran och då kan man återigen strosa runt på gatorna som en normal människa. Skönt!
söndag 13 april 2008
Tillbaka till...
... Krung Thep Mahanakhon Amon Rattanakosin Mahinthara Ayuthaya Mahadilok Phop Noppharat Ratchathani Burirom Udomratchaniwet Mahasathan Amon Piman Awatan Sathit Sakkathattiya Witsanukam Prasit, eller som lekmännen kallar det - Bangkok!
Vi tog in på samma hotell som vi bott på tidigare under vår vistelse och allt var sig likt. Förutom att Khao San och dess omnejd är ännu galnare nu. Det är nämligen thailändskt nyår och detta firas med en kaotisk vattenkrigsfestival. Allt möjligt folk springer omkring med vattenpistoler, hinkar och sprutar ned varandra och vad värre är så smetar man dessutom ner varandra med en massa lera och det går inte att gå ut på gatorna utan att bli helt dyngsur och lerig.
Vi tog oss i alla fall genom slagfältet igår för att kolla om Noon och Tan spelade på Club Bayon och när vi väl anlände var vi blöta och skitiga, men den första personen vi såg när vi klev in var Noon och mycket riktigt, de skulle spela. De hade till och med blivit uppgraderade till en större scen kvällen till ära. Det var asbra som alltid och efteråt satt vi och snackade lite skit och Noon gav oss, gulligt nog, två lyckoamuletter. Imorgon ska de lira på en annan krog i närheten av vårt hotell så vi ska absolut dit igen. Dessutom skulle det vara ett Death Metal-party på Club Bayon klockan sex och det måste vi bara gå och titta på. Hur blöta och skitiga vi än blir!
För övrigt kan ni nu ringa oss på vårt gamla thainummer, för vi har aktiverat det kortet igen.
Vi tog in på samma hotell som vi bott på tidigare under vår vistelse och allt var sig likt. Förutom att Khao San och dess omnejd är ännu galnare nu. Det är nämligen thailändskt nyår och detta firas med en kaotisk vattenkrigsfestival. Allt möjligt folk springer omkring med vattenpistoler, hinkar och sprutar ned varandra och vad värre är så smetar man dessutom ner varandra med en massa lera och det går inte att gå ut på gatorna utan att bli helt dyngsur och lerig.
Vi tog oss i alla fall genom slagfältet igår för att kolla om Noon och Tan spelade på Club Bayon och när vi väl anlände var vi blöta och skitiga, men den första personen vi såg när vi klev in var Noon och mycket riktigt, de skulle spela. De hade till och med blivit uppgraderade till en större scen kvällen till ära. Det var asbra som alltid och efteråt satt vi och snackade lite skit och Noon gav oss, gulligt nog, två lyckoamuletter. Imorgon ska de lira på en annan krog i närheten av vårt hotell så vi ska absolut dit igen. Dessutom skulle det vara ett Death Metal-party på Club Bayon klockan sex och det måste vi bara gå och titta på. Hur blöta och skitiga vi än blir!
För övrigt kan ni nu ringa oss på vårt gamla thainummer, för vi har aktiverat det kortet igen.
fredag 11 april 2008
Kambodja
De två första dagarna i Kambodja spenderade vi med att utforska Kambodjas med blod befläckade förflutna genom att besöka det okända fängelset Toul Sleng (S-21) och Killing Fields. Till Toul Sleng togs, mellan 1975-1979, runt 14000 personer för att förhöras och torteras. Av dessa dryga 14000 kom, så vitt man vet, endast sju undan med livet i behåll, för efter man hade torterat fram en högst sannolikt falsk bekännelse på de påstådda "brott" man begått mot partiet och revolutionen skickades man till Choung EK (Killing Fields) för att avrättas och sedan begravas i en massgrav. S-21 var väldigt intressant och var värdigt de liv som släcktes där. Killing Fields misstänkte vi skulle vara en riktig turistfälla och så var det också. Har ni hört talas om ett ställe där tusentals dödats och begravts i massgravar och som sedan privatiserats och sålts till ett japaner. Killing Fields är tyvärr ett sådant ställe.
Efter att ha bott två dagar i ett litet sjaskigt hotell med en massa myror och en rendez-vous med en gigantisk kackerlacka bestämde vi oss för att byta upp oss sista dagen innan vi skulle åka till Bangkok. Vi tog en tuk-tuk och gav oss iväg på jakt efter ett snyggt hotell och det tredje hotellet vi kom till var väldigt fint med pool och vacker inredning så vi slog till. På kvällen gjorde vi en hemsk upptäckt. Jag skulle kolla upp vad visumen till Thailand kostade och upptäckte då att man inte kan få ett visa on-arrival till Thailand om man varit i Thailand under 90 dagar redan inom samma period på sex månader. Jag pratade med en kille som bodde i Thailand och han bekräftade mina farhågor. Vi hade inte skaffat något visum utan tänkte skaffa ett visum när vi väl kom dit så nu satt vi i skiten. Det fanns inget mer att göra än att hoppa över flyget och skaffa visum här. Thailandskillen sa att ambassaden var öppen till klockan fyra och att man kunde få ett visa dagen efter man sökte så vi åkte iväg till ambassaden dagen efter bara för att upptäcka att den stängde klockan elva för visum-ansökningar. Fan vad förbannad jag blev då, för jag insåg att jag hade gjort ett misstag till när jag litat på honom och inte dubbelkollat som Sabina bad mig göra. Varför jag inte gjorde det är bortom mitt förstånd och nu var vi fast i Phnom Penh ännu en dag.
Allt gott som slutar gott. Vi ansökte om visum dagen efter och idag har vi våra pass med visum i våra händer och förlängningen på vistelsen här visade sig vara ett bra misstag, även om det kostade oss ungefär tusen kronor extra, för vi har haft det riktigt skönt här på hotellet även om vi fått byta rum två gånger för att det är så fullbokat.
Imorgon bitti återvänder vi till Bangkok där vi tänkte stanna i ungefär tio dagar och sedan blir det Singapore!
För övrigt är Sabina fullständigt frisk nu. Skönt!
Efter att ha bott två dagar i ett litet sjaskigt hotell med en massa myror och en rendez-vous med en gigantisk kackerlacka bestämde vi oss för att byta upp oss sista dagen innan vi skulle åka till Bangkok. Vi tog en tuk-tuk och gav oss iväg på jakt efter ett snyggt hotell och det tredje hotellet vi kom till var väldigt fint med pool och vacker inredning så vi slog till. På kvällen gjorde vi en hemsk upptäckt. Jag skulle kolla upp vad visumen till Thailand kostade och upptäckte då att man inte kan få ett visa on-arrival till Thailand om man varit i Thailand under 90 dagar redan inom samma period på sex månader. Jag pratade med en kille som bodde i Thailand och han bekräftade mina farhågor. Vi hade inte skaffat något visum utan tänkte skaffa ett visum när vi väl kom dit så nu satt vi i skiten. Det fanns inget mer att göra än att hoppa över flyget och skaffa visum här. Thailandskillen sa att ambassaden var öppen till klockan fyra och att man kunde få ett visa dagen efter man sökte så vi åkte iväg till ambassaden dagen efter bara för att upptäcka att den stängde klockan elva för visum-ansökningar. Fan vad förbannad jag blev då, för jag insåg att jag hade gjort ett misstag till när jag litat på honom och inte dubbelkollat som Sabina bad mig göra. Varför jag inte gjorde det är bortom mitt förstånd och nu var vi fast i Phnom Penh ännu en dag.
Allt gott som slutar gott. Vi ansökte om visum dagen efter och idag har vi våra pass med visum i våra händer och förlängningen på vistelsen här visade sig vara ett bra misstag, även om det kostade oss ungefär tusen kronor extra, för vi har haft det riktigt skönt här på hotellet även om vi fått byta rum två gånger för att det är så fullbokat.
Imorgon bitti återvänder vi till Bangkok där vi tänkte stanna i ungefär tio dagar och sedan blir det Singapore!
För övrigt är Sabina fullständigt frisk nu. Skönt!
söndag 6 april 2008
Framme i Phnom Penh
Ja, som rubriken avslojar sa ar vi nu i Phnom Penh. Jag hinner inte skriva sa mycket nu, men ville bara meddela att farden hit var problemfri och att vi nu ar incheckade pa ett litet guesthouse i centrala PP.
Hej svejs!
Hej svejs!
fredag 4 april 2008
Ändrade planer
Eftersom vi hade så lite tid kvar på vårt visum ändå och vi inte ville resa alltför påfrestande när Sabina fortfarande inte är helt frisk, så bestämde vi oss för att flyga direkt från Nha Trang (via Saigon) till Phnom Penh.
Vi kommer att flyga iväg härifrån på morgonen den sjätte april så ingen stress och panik. Vill ni fortfarande ringa till hotellet så går det alltså bra fram tills den sjätte.
Igår tog jag med en friskare Sabina ut för att äta lite glass och fira hennes tillfrisknande och idag ska vi ta oss ned till stranden för första gången på säkert en vecka. :)
Vi kommer att flyga iväg härifrån på morgonen den sjätte april så ingen stress och panik. Vill ni fortfarande ringa till hotellet så går det alltså bra fram tills den sjätte.
Igår tog jag med en friskare Sabina ut för att äta lite glass och fira hennes tillfrisknande och idag ska vi ta oss ned till stranden för första gången på säkert en vecka. :)
torsdag 3 april 2008
Vietnamesisk sjukvård
Eftersom Sabinas feber och magont hade hållt i sig i sex dagar bestämde vi oss i måndags för att ta en tur till provinsens huvudsjukhus. Som tur var är Nha Trang provinsens huvudstad så det tog oss bara fem minuter med taxi för att ta oss dit.
Vi var lite osäkra på vart vi skulle vända oss när vi väl kom in och det märktes nog för efter ett ungefär tio sekunder långt, misslyckat försök till att lokalisera någon som kunde hjälpa oss ropade påkallade en sjuksyster vår uppmärksamhet och bad oss komma till henne. Sabina fick förklara sina problem och leddes sedan av samma syster till en doktor som väldigt snabbt tog en sjukdomsbild och skickade oss vidare till labbet, för nu skulle det tas blodprov och ultraljud. Vår privata syster fortsatte att agera ciceron genom den ganska smutsiga sjukhuset och vi anlände sålunda till labbet utan några svårigheter.
Blodprovet togs i ett rum med en massa myror, men gick smärtfritt, bokstavligt talat, och vi begav oss sedan i fortsatt sällskap med vår syster ned till avdelningen för ultraljud eller vad man ska kalla det. Väl där skiljdes vi åt från vår nyvunna vän och stora gråtfyllda avskedsscener tog vid, eller inte. Vi tackade och hon skuttade snabbt iväg mot nya äventyr.
Vi fick sedan vänta i cirka tjugo minuter innan vi kallades in till ett litet rum med endast en alldeles för liten skärm som avskiljde de som väntade på att få bli undersökta från den som låg med tröjan uppdragen och blev undersökt. Alla kunde således se varandra undersökas och efter att Sabina fått sin mage färdigkrossad av den hårdhänte doktorn tog vi oss vidare tillbaka till labbet för att hämta provsvaren. Därefter gick vi till en sal som skulle bli vår slutanhalt. Väl där tog surrealismen överhanden.
Direkt till höger när vi kom in låg fyra sängar på rad och Sabina fick lägga sig i den längst bort i hörnet. Våra grannar var en liten rastlös flicka i säng nr två, en flicka och hennes mor i säng nr tre och en gammal kvinna med dropp och vem vet vad i säng nummer fyra.
Nu följde en rad undersökningar med längre pauser emellan dem. Först kom en sjuksyster och tog puls och blodtryck, varefter vi fick vara i fred i tjugo minuter. Sedan kom en ung doktor och klämde lite på Sabinas mage och frågade henne hur länge hon varit sjuk och så vidare - samma frågor som den första doktorn hade ställt och fått svar på för övrigt. Plötsligt kördes sedan en man på bår in, intuberades och nästan hela personalstyrkan inkluderat vår doktor blev upptagna med honom. Det visade sig att vår sal låg vägg i vägg med akutsalen och medan vi låg och väntade fick vi bevittna något taget ur ett avsnitt av Cityakuten. Pipande maskiner, upprörda anhöriga och så vidare. Efter en stund verkade det som han hade stabiliserats och en ny doktor kom till Sabina. Han gjorde exakt samma undersökning som den andra doktorn och frågade exakt samma frågor och vi blev inte mycket klokare, men vi förstod ju trots allt att vi inte direkt var högprioriterade och väntade således snällt. Efter ytterligare ett tiotal minuter kom en syster och tog Sabinas temperatur varefter vi fick återgå till att vänta. Sedan kom doktor nummer två igen och sa att det kanske var blindtarmen. Vi förklarade snabbt för att hålla knivarna borta att Sabina redan opererat bort blindtarmen i unga år och doktorn nickade och sa yes, yes och gick vidare.
Till syvene och sist kom doktor nummer två tillbaka och sa att Sabina nog hade en maginflammation och att han skulle skriva ut ett recept till henne. Vi betalade ungefär 180 kronor i avgift och så slutade äntligen äventyret med att vi tog en taxi hem, Sabina fick vila och jag köpte ut lite piller.
Nu i efterhand verkar det ha haft effekt, för Sabina är feberfri och de värsta magbesvären är borta. Imorgon kväll (läs: torsdag) tar vi oss till Saigon med nattåg.
På återskrivande!
Vi var lite osäkra på vart vi skulle vända oss när vi väl kom in och det märktes nog för efter ett ungefär tio sekunder långt, misslyckat försök till att lokalisera någon som kunde hjälpa oss ropade påkallade en sjuksyster vår uppmärksamhet och bad oss komma till henne. Sabina fick förklara sina problem och leddes sedan av samma syster till en doktor som väldigt snabbt tog en sjukdomsbild och skickade oss vidare till labbet, för nu skulle det tas blodprov och ultraljud. Vår privata syster fortsatte att agera ciceron genom den ganska smutsiga sjukhuset och vi anlände sålunda till labbet utan några svårigheter.
Blodprovet togs i ett rum med en massa myror, men gick smärtfritt, bokstavligt talat, och vi begav oss sedan i fortsatt sällskap med vår syster ned till avdelningen för ultraljud eller vad man ska kalla det. Väl där skiljdes vi åt från vår nyvunna vän och stora gråtfyllda avskedsscener tog vid, eller inte. Vi tackade och hon skuttade snabbt iväg mot nya äventyr.
Vi fick sedan vänta i cirka tjugo minuter innan vi kallades in till ett litet rum med endast en alldeles för liten skärm som avskiljde de som väntade på att få bli undersökta från den som låg med tröjan uppdragen och blev undersökt. Alla kunde således se varandra undersökas och efter att Sabina fått sin mage färdigkrossad av den hårdhänte doktorn tog vi oss vidare tillbaka till labbet för att hämta provsvaren. Därefter gick vi till en sal som skulle bli vår slutanhalt. Väl där tog surrealismen överhanden.
Direkt till höger när vi kom in låg fyra sängar på rad och Sabina fick lägga sig i den längst bort i hörnet. Våra grannar var en liten rastlös flicka i säng nr två, en flicka och hennes mor i säng nr tre och en gammal kvinna med dropp och vem vet vad i säng nummer fyra.
Nu följde en rad undersökningar med längre pauser emellan dem. Först kom en sjuksyster och tog puls och blodtryck, varefter vi fick vara i fred i tjugo minuter. Sedan kom en ung doktor och klämde lite på Sabinas mage och frågade henne hur länge hon varit sjuk och så vidare - samma frågor som den första doktorn hade ställt och fått svar på för övrigt. Plötsligt kördes sedan en man på bår in, intuberades och nästan hela personalstyrkan inkluderat vår doktor blev upptagna med honom. Det visade sig att vår sal låg vägg i vägg med akutsalen och medan vi låg och väntade fick vi bevittna något taget ur ett avsnitt av Cityakuten. Pipande maskiner, upprörda anhöriga och så vidare. Efter en stund verkade det som han hade stabiliserats och en ny doktor kom till Sabina. Han gjorde exakt samma undersökning som den andra doktorn och frågade exakt samma frågor och vi blev inte mycket klokare, men vi förstod ju trots allt att vi inte direkt var högprioriterade och väntade således snällt. Efter ytterligare ett tiotal minuter kom en syster och tog Sabinas temperatur varefter vi fick återgå till att vänta. Sedan kom doktor nummer två igen och sa att det kanske var blindtarmen. Vi förklarade snabbt för att hålla knivarna borta att Sabina redan opererat bort blindtarmen i unga år och doktorn nickade och sa yes, yes och gick vidare.
Till syvene och sist kom doktor nummer två tillbaka och sa att Sabina nog hade en maginflammation och att han skulle skriva ut ett recept till henne. Vi betalade ungefär 180 kronor i avgift och så slutade äntligen äventyret med att vi tog en taxi hem, Sabina fick vila och jag köpte ut lite piller.
Nu i efterhand verkar det ha haft effekt, för Sabina är feberfri och de värsta magbesvären är borta. Imorgon kväll (läs: torsdag) tar vi oss till Saigon med nattåg.
På återskrivande!
lördag 29 mars 2008
Nha Trang
Vi har inte hört av oss på ett tag och anledningen till det är att det egentligen inte finns så mycket intressant att säga. Min ryggvärk blev värre strax innan vi skulle resa till Nha Trang så Sabina fick bära alla väskor från hotellet tills vi kom på tåget vilket alla vietnameser tyckte var väldigt lustigt. Det gick dock snabbt över och nu är den helt okej igen.
Vi bor nu på ett hotell i Nha Trang som är Vietnams främsta charterdestination, även om den i storlek är långt ifrån Thailands alla turistcentrum.En vanlig dag ser ut som så att vi spenderar förmiddagen på stranden varefter vi tar oss tillbaka till hotellet och bara tar det lugnt resten av dagen. Man kan ha det sämre.
De senaste dagarna har Sabina tyvärr varit sjuk med upp till 40 grader i feber så vi har i princip bara varit på hotellrummet, men nu mår hon bättre, även om tempen fortfarande ligger runt 38 grader. Förhoppningsvis blir hon frisk imorgon.
Vi kommer snart att åka vidare till Ho Chi Minh City och senast den sjätte tar vi oss till Kambodja.
Tills nästa gång, ha det så bra!
Vi bor nu på ett hotell i Nha Trang som är Vietnams främsta charterdestination, även om den i storlek är långt ifrån Thailands alla turistcentrum.En vanlig dag ser ut som så att vi spenderar förmiddagen på stranden varefter vi tar oss tillbaka till hotellet och bara tar det lugnt resten av dagen. Man kan ha det sämre.
De senaste dagarna har Sabina tyvärr varit sjuk med upp till 40 grader i feber så vi har i princip bara varit på hotellrummet, men nu mår hon bättre, även om tempen fortfarande ligger runt 38 grader. Förhoppningsvis blir hon frisk imorgon.
Vi kommer snart att åka vidare till Ho Chi Minh City och senast den sjätte tar vi oss till Kambodja.
Tills nästa gång, ha det så bra!
tisdag 18 mars 2008
DMZ och ytterligare ett nattåg!
Tågresan till Hué gick lika smidigt som tågresorna i Thailand och därför har vi bokat nya tågbiljetter till Nha Trang och vi lämnar Hué om bara tre timmar.
Det blev ett kort besök här som planerat. Vi avverkade en tur till det demilitariserade området (DMZ) kring den gräns som efter kriget med fransmännen drogs mellan Nord- och Sydvietnam 1954 och som under kriget med amerikanerna kom att bli allt annat än demilitariserad. Resan blev dock en besvikelse då vi fördes runt som en skock får från monument till monument utan någon slags historisk kontext då vår guides engelska var allt annat än prickfri. Det är väl vad man får vänta sig när man hoppar på en gemensam tur, men dessvärre hade vi inte tid att sovra bland anbuden utan tog en tur som hade rekommenderats på internet. Det enda som var i närheten av intressant var att ströva runt i Vinh Moc-tunnlarna. Tunnlarna byggdes av byborna i syfte att undkomma det konstanta amerikanska bombardemanget och många bodde där så länge som sex år och sjutton barn producerades underjord.
En annan tråkig sak som hände i Hué var att jag råkade sträcka ryggen när jag gick ned för en trottoarkant. Klättring och trekking är ingen fara, men att gå ned för en sketen trottoarkant klarar jag inte. Nåväl, det går väl över förr eller senare. Jag ska inte klaga.
Jag lovade ju att berätta vad vi hade för oss de sista dagarna i Hanoi och eftersom våra liv är så intressanta att ni inte kan leva utan ha minsta minut dokumenterad skall jag givetvis inte svika detta löfte. Vi har besökt ett historiskt museum som dock saknade engelsk information och mest bestod av konstföremål från olika epoker, vi gick till Ho Chi Minhs mausoleum och såg hans bevarade lik som är utställt i en glasmonter till allmän beskådning, vi skickade hem ytterligare 18 kilo till Sverige och vi har varit på vattendocksteater. En kort sammanfattning får duga, för nu måste jag vila ryggen lite. :P
Nu lämnar vi Hué bakom oss och far iväg mot Nha Trang där vi ska ha semester med sol och bad i minst en vecka innan vi återvänder till kaoset - denna gång Ho Chi Minh City (Saigon).
Det blev ett kort besök här som planerat. Vi avverkade en tur till det demilitariserade området (DMZ) kring den gräns som efter kriget med fransmännen drogs mellan Nord- och Sydvietnam 1954 och som under kriget med amerikanerna kom att bli allt annat än demilitariserad. Resan blev dock en besvikelse då vi fördes runt som en skock får från monument till monument utan någon slags historisk kontext då vår guides engelska var allt annat än prickfri. Det är väl vad man får vänta sig när man hoppar på en gemensam tur, men dessvärre hade vi inte tid att sovra bland anbuden utan tog en tur som hade rekommenderats på internet. Det enda som var i närheten av intressant var att ströva runt i Vinh Moc-tunnlarna. Tunnlarna byggdes av byborna i syfte att undkomma det konstanta amerikanska bombardemanget och många bodde där så länge som sex år och sjutton barn producerades underjord.
En annan tråkig sak som hände i Hué var att jag råkade sträcka ryggen när jag gick ned för en trottoarkant. Klättring och trekking är ingen fara, men att gå ned för en sketen trottoarkant klarar jag inte. Nåväl, det går väl över förr eller senare. Jag ska inte klaga.
Jag lovade ju att berätta vad vi hade för oss de sista dagarna i Hanoi och eftersom våra liv är så intressanta att ni inte kan leva utan ha minsta minut dokumenterad skall jag givetvis inte svika detta löfte. Vi har besökt ett historiskt museum som dock saknade engelsk information och mest bestod av konstföremål från olika epoker, vi gick till Ho Chi Minhs mausoleum och såg hans bevarade lik som är utställt i en glasmonter till allmän beskådning, vi skickade hem ytterligare 18 kilo till Sverige och vi har varit på vattendocksteater. En kort sammanfattning får duga, för nu måste jag vila ryggen lite. :P
Nu lämnar vi Hué bakom oss och far iväg mot Nha Trang där vi ska ha semester med sol och bad i minst en vecka innan vi återvänder till kaoset - denna gång Ho Chi Minh City (Saigon).
söndag 16 mars 2008
Hanoi - Hué
Om mindre än två timmar sätter vi oss på tåget till Hué för ytterligare en tolvtimmarsresa. Att åka nattåg var väldigt bekvämt i Thailand, så vi hoppas på lika ostörd sömn denna resa.
När vi kommer fram till Hué så skall jag återkomma med lite om vad vi gjort sedan jag skrev sist.
När vi kommer fram till Hué så skall jag återkomma med lite om vad vi gjort sedan jag skrev sist.
fredag 14 mars 2008
En vecka i Hanoi...
... och vi lever fortfarande! Vi är numera mer eller mindre vana vid motorcykeltrafiken och den är egentligen bara jobbig i de gamla kvarteren för så fort man kommer bort därifrån är gatorna större och det finns oftast trafikljus som trafikanterna oftast respekterar.
Efter att jag fick stilla min friidrottsiver, har vi spenderat dagarna med att vandra omkring i gamla kvarteren och i trakterna kring Hoan Kiem Lake som känns som en oas efter att man har tagit sig genom de klaustrofobiska gamla kvarteren. Sjön har en legend knuten till den. På 1400-talet sägs det att den vietnamesiska kungen fick ett svärd från gudarna som hjälpte honom att driva tillbaka ttackerande kinesiska trupper. När han så en dag var ute på sjön så flöt en stor gyllene sköldpadda upp till ytan och tog svärdet ifrån honom och försvann ned i djupet. Det sågs som ett tecken på att gudarna hade återtagit svärdet och sjön kallas sedan dess Huan Kiem Lake eller "Lake of the Restored Sword" på engelska. Snarare var det nog så att kungen klantade sig och tappade ned svärdet i sjön. För att inte förlora ansiktet hittade han sedan på att en gyllene sköldpadda tog den. Och kungar måste man alltid hålla med, således en ny legend!
Vi har glidit runt på några museum bland annat det gamla fängelset Hua Loan, som har huserat vietnameser under kolonialtiden och amerikanska piloter vars plan blivit nedskjutna under kriget. Den mest kända fången för västerlänningar är förmodligen den blivande presidentkandidaten för republikanerna - John McCain. McCain som bland annat vill bomba Iran kanske hade gjort världen en tjänst om han hade stannat i det fängelset. Detta fängelse är alltså numera omgjort till ett museum och där fick man faktiskt fotografera för en gångs skull så vi kommer att bjuda på många fina (eller?) bilder därifrån.
Idag har vi sprungit runt hela dagen och köpt en massa saker vi ska skicka hem härifrån. Exempelvis är Sabina överlycklig för att hon slipper gå och köpa skor på ett tag - något som driver henne till vansinne.
Imorgon ska vi gå på ett historiskt museum, på lördag ska vi besöka Ho Chi Minhs mausoleum och på söndag lämnar vi Hanoi för Hue.
Efter att jag fick stilla min friidrottsiver, har vi spenderat dagarna med att vandra omkring i gamla kvarteren och i trakterna kring Hoan Kiem Lake som känns som en oas efter att man har tagit sig genom de klaustrofobiska gamla kvarteren. Sjön har en legend knuten till den. På 1400-talet sägs det att den vietnamesiska kungen fick ett svärd från gudarna som hjälpte honom att driva tillbaka ttackerande kinesiska trupper. När han så en dag var ute på sjön så flöt en stor gyllene sköldpadda upp till ytan och tog svärdet ifrån honom och försvann ned i djupet. Det sågs som ett tecken på att gudarna hade återtagit svärdet och sjön kallas sedan dess Huan Kiem Lake eller "Lake of the Restored Sword" på engelska. Snarare var det nog så att kungen klantade sig och tappade ned svärdet i sjön. För att inte förlora ansiktet hittade han sedan på att en gyllene sköldpadda tog den. Och kungar måste man alltid hålla med, således en ny legend!
Vi har glidit runt på några museum bland annat det gamla fängelset Hua Loan, som har huserat vietnameser under kolonialtiden och amerikanska piloter vars plan blivit nedskjutna under kriget. Den mest kända fången för västerlänningar är förmodligen den blivande presidentkandidaten för republikanerna - John McCain. McCain som bland annat vill bomba Iran kanske hade gjort världen en tjänst om han hade stannat i det fängelset. Detta fängelse är alltså numera omgjort till ett museum och där fick man faktiskt fotografera för en gångs skull så vi kommer att bjuda på många fina (eller?) bilder därifrån.
Idag har vi sprungit runt hela dagen och köpt en massa saker vi ska skicka hem härifrån. Exempelvis är Sabina överlycklig för att hon slipper gå och köpa skor på ett tag - något som driver henne till vansinne.
Imorgon ska vi gå på ett historiskt museum, på lördag ska vi besöka Ho Chi Minhs mausoleum och på söndag lämnar vi Hanoi för Hue.
söndag 9 mars 2008
Kamrater, köp motorcykel!
Vi anlände i förrgår till Hanoi, men det var på håret. Vi hade pratat med ambassadspersonal i Vientiane som hade sagt att det nog inte skulle vara några problem för oss att komma till Vietnam den sjunde även om vårt visum började den elfte. Svenska medborgare får nämligen ett on-arrival-visa på 15 dagar och vi skulle kunna söka ett sådant. När vi väl kom fram blev det dock genast problem. En vakt kom och tog våra pass och undrade varför vi var så tidiga. Han sprang sedan iväg till ett kontor medan vi snällt fick stå och vänta medan alla andra smidigt kom igenom. Till slut kom han tillbaka och frågade om det var okej att vi ändrade visumtiden till perioden 7/3 - 7/4. Vi hade försökt upplysa dem om att vi som svenskar kunde få on-arrival-visum, men ville inte ha mer strul och gick med på det. Efter att så ha hämtat vårt bagage tog vi oss till en minibuss och påbörjade vår resa till Hanoi som låg tre mil bort.
På vägen sträckte sig åkermark och små byar så långt ögat kunde nå och det såg ut som om de bara hade slängt upp en motorväg mitt i åkermarken, vilket de förmodligen hade gjort också. När vi väl anlände till Hanois centrala delar blev vi som började kaoset att tillta. Jag har aldrig sett sådan trafik, varken i Bangkok eller Damaskus eller någonannan stans. Miljoner med motorcyklar överallt och alla flyter fram som ett fiskstim i en ström. Det är rentav vackert. Att ta sig över vägarna är en konst i sig och görs bäst med gott självförtroende. Hanoi är som att åka på en rejäl smäll på käften, men på ett positivt sätt.
Vi blev avsläppta mitt i de gamla kvarteren i centrala Hanoi och fick så direkt testa om våra vingar höll i rusningstrafiken. Vi kryssade oss fram genom trafiken och stannade då och då för att fånigt stirra in i de otaliga affärer som specialiserade sig på allt ifrån kommunistsouvernirer till kinesiskt porslin. Några våghalsiga manövrar senare kom vi fram till det hotell vi hade bestämt oss att stanna på. Dessvärre var de fullbemannade men deras systerhotell låg inte långt därifrån och när vi äntligen kom dit och fick se det rum de visade först blev vi genast förälskade. 35 dollar natten men gigantiskt med vacker interiör, satellit-TV, ett fint badkar men framförallt internet på rummet! Eftersom det nu är inomhus-VM i friidrott var detta helt perfekt och jag kunde således följa hur Stefan Holm tog ytterligare ett IVM-guld igår!
Idag ska vi ge oss ut i trafiken igen och försöka ta oss till något av alla de museum som finns här i trakterna och sen på kvällen/natten ska jag följa sista dagen i IVM och Sabina ska stirra oförstående på mig. Hepp!
torsdag 6 mars 2008
Tjohoj, Hanoi!
Igår bestämde vi oss för att försöka boka om flygbiljetten till Hanoi tills imorgon då vi ändå inte vill stanna alltför länge här i Vientiane. Så gjorde vi också så imorgon vid den här tiden är vi i Vietnam!
Idag har vi spenderat dagen på Laos revolutionära museum. En historisk genomgång som behandlade alltifrån dinosaurier till kamrat Kayson! Det var mycket intressant och underhållande, dessvärre hade de stundtals väldigt dålig information på engelska. Men de tavlorsom hade engelsk text underhöll oss desto mer. Vad sägs om:
"King Sasavangvong met with the US imperialist"
"Comrade Kayson in a friendly chat with volunteer troups"
"Weapons that US imperialists brought to Laos to kill Lao people"
"US imperialist have to leave Laos in a hurry after defeat"
"Young Lao boy killed by US imperialists and their puppets"
"This table was used by comrade Kayson when he came up with the 3 strategies to win the war"
Rakt på sak! Död åt imperialismen, ha det bra!
Idag har vi spenderat dagen på Laos revolutionära museum. En historisk genomgång som behandlade alltifrån dinosaurier till kamrat Kayson! Det var mycket intressant och underhållande, dessvärre hade de stundtals väldigt dålig information på engelska. Men de tavlorsom hade engelsk text underhöll oss desto mer. Vad sägs om:
"King Sasavangvong met with the US imperialist"
"Comrade Kayson in a friendly chat with volunteer troups"
"Weapons that US imperialists brought to Laos to kill Lao people"
"US imperialist have to leave Laos in a hurry after defeat"
"Young Lao boy killed by US imperialists and their puppets"
"This table was used by comrade Kayson when he came up with the 3 strategies to win the war"
Rakt på sak! Död åt imperialismen, ha det bra!
onsdag 5 mars 2008
Vi vill passa på att...
...gratulera Narges som fyller år idag. Hoppas du får en fantastisk dag och att Abtin är snäll och hjälper till med tvätten ;) Massor med kramar från Sabina och Linus
Vi har inte gjort mycket mer idag än att åka från Vang Vieng till Vientiane så något mer har vi icke att förtälja!
Vi har inte gjort mycket mer idag än att åka från Vang Vieng till Vientiane så något mer har vi icke att förtälja!
tisdag 4 mars 2008
Klättring! Nu igen?
Idag har vi återigen skrapat upp våra knän och bankat våra huvuden blodiga mot bergsväggen. Det var liksom förra gången jävligt kul, även om vi var betydligt fler i gruppen denna gång och därför inte hann klättra lika mycket. Efter kraftansträngningen som klättringen innebar, avnjöt vi en Beer Lao vid en bar som låg i anslutning till en flod som flöt i närheten av den plats vi klättrade på.
Där fick vi det tvivelaktiga nöjet att bevittna Laos-fenomenet tubing som har sin "huvudstad" här i Vang Vieng. När jag sa att Vang Vieng var en festarstad är det en sanning med viss modifikation. Festar gör man här på dagen; i ett fult, gult däck medan man flyter nedför en lugn flod som kanske inte är full av bilharzia, men i alla fall av ciggfimpar, skräp och andra brunbrända "surfer look alikes". Tröttnar man på all öl kan man antingen svepa en "happy shake" eller kasta sig utför ett torn i någon slags trapetslikande svinga. Det kanske inte är helt överraskande att skador är allestädes närvarande i denna aktivitet och kanske inte heller så förvånande att vi valde att avstå.
I övrigt är "utelivet" begränsat till att slappa framför en TV i en av alla de otaliga restauranter som konstant visar Friends och Family guy. Inget festande på nätterna då alla barer stänger halv tolv. Detta märkte vi en kväll då vi efter att ha druckit lite vin på balkongen tänkte gå ut och avrunda kvällen med en öl. Vi möttes av en mörk stad och stängda barer, men det finns givetvis alltid undantag från regeln och denna kväll dominerade en stor samling laotier som det undantaget. De festade loss vid ett tempel med en massa Beer Lao för tydligen var det någon årlig fest där denna dag. Det var roligt en liten stund, men sen gick vi då ingen vi pratade med kunde särskilt bra engelska plus att vi var rätt trötta. Att nattlivet är (näst intill) obefintligt gör dock inte så mycket, då vi ändå inte hade tänkt festa något i Laos. Istället har vi i väntan på klättringen spenderat dagarna på balkongen med att sola och läsa och kvällarna med att titta på Friends. Imorgon åker vi till huvudstaden, Vientiane, och den elfte bär det iväg till Vietnam.
So long, suckers!
Där fick vi det tvivelaktiga nöjet att bevittna Laos-fenomenet tubing som har sin "huvudstad" här i Vang Vieng. När jag sa att Vang Vieng var en festarstad är det en sanning med viss modifikation. Festar gör man här på dagen; i ett fult, gult däck medan man flyter nedför en lugn flod som kanske inte är full av bilharzia, men i alla fall av ciggfimpar, skräp och andra brunbrända "surfer look alikes". Tröttnar man på all öl kan man antingen svepa en "happy shake" eller kasta sig utför ett torn i någon slags trapetslikande svinga. Det kanske inte är helt överraskande att skador är allestädes närvarande i denna aktivitet och kanske inte heller så förvånande att vi valde att avstå.
I övrigt är "utelivet" begränsat till att slappa framför en TV i en av alla de otaliga restauranter som konstant visar Friends och Family guy. Inget festande på nätterna då alla barer stänger halv tolv. Detta märkte vi en kväll då vi efter att ha druckit lite vin på balkongen tänkte gå ut och avrunda kvällen med en öl. Vi möttes av en mörk stad och stängda barer, men det finns givetvis alltid undantag från regeln och denna kväll dominerade en stor samling laotier som det undantaget. De festade loss vid ett tempel med en massa Beer Lao för tydligen var det någon årlig fest där denna dag. Det var roligt en liten stund, men sen gick vi då ingen vi pratade med kunde särskilt bra engelska plus att vi var rätt trötta. Att nattlivet är (näst intill) obefintligt gör dock inte så mycket, då vi ändå inte hade tänkt festa något i Laos. Istället har vi i väntan på klättringen spenderat dagarna på balkongen med att sola och läsa och kvällarna med att titta på Friends. Imorgon åker vi till huvudstaden, Vientiane, och den elfte bär det iväg till Vietnam.
So long, suckers!
lördag 1 mars 2008
On the Road!
Innan vi lämnade Luang Prabang passade jag på att läsa ut Jack Kerouacs klassiker med det nog så passande namnet för dagens inlägg.
Vi tog en tuk-tuk och åkte genom den lerigare delen av Luang Prabang tills vi nådde den slitna busshållsplatsen. Vi hade hoppats på att finna några baguette-stånd där och våra förhoppningar grusades turligt nog inte denna gång; vi fick våra mackor och gick sedan och köpte köpte VIP-bussbiljetter. Visst hade vi inte några storslagna förväntningar om någon VIP a la bussen mellan Bangkok och Krabi men vi hade ändå lite högre förhoppningar om resan än vad som komma skulle. Bussen i sig såg ut som en vanlig svensk distriktsbuss med lagom plats för ben och rumpa - inget överdrivet extravagant således.
Resan till Vientiane via Vang Vieng skulle ta nio timmar inkluderat en halvtimmes lunchstopp så vi gav oss raskt iväg vid åttatiden. Vägen till Vang Vieng är liksom vägen mellan Chiang Mai och Pai väldigt vacker där den ormlikt slingrar sig fram över berg och dalar med avgrundsdjupa dalgångar aldrig längre än några meter ifrån vägrenen. Medan bussen försiktigt tar kurva efter kurva är det svårt att inte fundera lite över hur många som har mött sitt öde vid en av dessa kurvor, speciellt en dag som denna då dimman stundtals låg tät över vägen och förvandlade färden till något som taget ur slutscenen i filmen Andarnas hus.
Efter cirka två timmar stannade vi vid ett liten samling affärer och vandrarhem som låg i anslutning till en större by någon kilometer bort. Vi visste inte riktigt varför vi hade stannat, tänkte väl närmast att det var någon överenskommelse mellan bussbolaget och affärsägarna och reflekterade därför inte alltför mycket över det faktum att en kille låg under bussen och meckade och en annan höll på och snurra på hjulet.
En timme senare stannade vi vid en mindre by och medan Sabina sov betraktade jag genom bussfönstret hur en av passagerarna - en japanska givetvis - frenetiskt fotograferade några barn som lekte kring en vattentank i det att hon gjorde allt som stod i hennes makt för att få dem att le eller vinka till henne. Bredvid stod två unga kvinnor och betraktade spektaklet lite halvt roade, lite halvt skeptiska. Efter att jag under ungefär en halvtimme hade betraktat hur fler och fler passagerare följt japanskans exempel, så fick vi så småningom beskedet att att bromsarna på bussen hade pajat och att vi var tvungna att byta buss till bussen som gick klockan nio och som nu hade hunnit ifatt oss. Ingen fara så långt, vi slängde över vårt bagage till den nya bussen och hoppade på, bara för att upptäcka att det ny givetvis fanns alldeles för få sittplatser. Sabina fick i alla fall tag på en sittplats, men jag blev stående de resterande fyra timmarna vi hade framför oss till Vang Vieng, hallelujah!
Strax efter bussbytet stannade vi en gång till och beordrades ut. Denna gång hade en lastbil kört ned i diket med framdelen och lasten täckte större delen av vår fil. Vi fick således hoppa ut i det nu regniga vädret och gå förbi lastbilen och vänta medan bussen tog sig runt lastbilen på den lilla yta som fanns mellan lasten och avgrunden, men det gick fint och vi kunde fortsätta vår resa utan ytterligare bekymmer, om man bortser från att jag blev åksjuk, vilket delvis berodde på den kurviga vägen och delvis på att jag inte såg något av vägen från där jag stod. När vi så stannade för vårt restaurantstopp bestämde vi oss för att skita i att åka tre timmar till till Vientiane och beslutade istället att stanna i Vang Vieng som vi ursprungligen hade tänkt för några dagar sedan.
Så blev det och vi hittade på momangen ett guesthouse med ett okej rum och packade upp våra saker. Därefter gick vi ut och undersökte stället lite och upptäckte att det fanns en övervåning. Väl däruppe uppenbarade det sig några riktigt fina rum med fina balkonger och eftersom vi inte fått vår balkongtörst stillad bestämde vi oss för att lyxa till oss lite under vistelsen i Vang Vieng och packade om våra väskor och flyttade upp på borgarvåningen! Inte farligt dyrt, cirka 160-170 spänn natten, men väl värt det för duschen var den skönaste vi varit med om så här långt med riktigt kraftig stråle och den snålade inte med varmvattnet. Dessutom fanns det ett badkar!
Vang Vieng (hädanefter förkortat VV) är en turistig liten ort med en huvudgata där restauranterna och vandrarhemmen slåss om turisterna och lockar med friends- och family guy-marathon. VV är också hem till en hel del "Happy Pizzas" - d.v.s. vanlig pizza med lite ovanlig psykadelisk svamp strödd ovanpå. Så kan det gå. Utöver festandet som verkar vara själva stadens signum erbjuder man en hel del friluftsaktiviteter som bergsklättring, kajakpaddling och tubing (som innebär att man sitter i ett traktordäck medan man åker nedför floden och stannar vid de barer som ligger utspridda längs densamma). Vi är här för bergsklättringen, men kommer förmodligen stanna en stund på grund av balkongen också =)
För övrigt anser jag att Kalmarunionen bör återupprättas!
Vi tog en tuk-tuk och åkte genom den lerigare delen av Luang Prabang tills vi nådde den slitna busshållsplatsen. Vi hade hoppats på att finna några baguette-stånd där och våra förhoppningar grusades turligt nog inte denna gång; vi fick våra mackor och gick sedan och köpte köpte VIP-bussbiljetter. Visst hade vi inte några storslagna förväntningar om någon VIP a la bussen mellan Bangkok och Krabi men vi hade ändå lite högre förhoppningar om resan än vad som komma skulle. Bussen i sig såg ut som en vanlig svensk distriktsbuss med lagom plats för ben och rumpa - inget överdrivet extravagant således.
Resan till Vientiane via Vang Vieng skulle ta nio timmar inkluderat en halvtimmes lunchstopp så vi gav oss raskt iväg vid åttatiden. Vägen till Vang Vieng är liksom vägen mellan Chiang Mai och Pai väldigt vacker där den ormlikt slingrar sig fram över berg och dalar med avgrundsdjupa dalgångar aldrig längre än några meter ifrån vägrenen. Medan bussen försiktigt tar kurva efter kurva är det svårt att inte fundera lite över hur många som har mött sitt öde vid en av dessa kurvor, speciellt en dag som denna då dimman stundtals låg tät över vägen och förvandlade färden till något som taget ur slutscenen i filmen Andarnas hus.
Efter cirka två timmar stannade vi vid ett liten samling affärer och vandrarhem som låg i anslutning till en större by någon kilometer bort. Vi visste inte riktigt varför vi hade stannat, tänkte väl närmast att det var någon överenskommelse mellan bussbolaget och affärsägarna och reflekterade därför inte alltför mycket över det faktum att en kille låg under bussen och meckade och en annan höll på och snurra på hjulet.
En timme senare stannade vi vid en mindre by och medan Sabina sov betraktade jag genom bussfönstret hur en av passagerarna - en japanska givetvis - frenetiskt fotograferade några barn som lekte kring en vattentank i det att hon gjorde allt som stod i hennes makt för att få dem att le eller vinka till henne. Bredvid stod två unga kvinnor och betraktade spektaklet lite halvt roade, lite halvt skeptiska. Efter att jag under ungefär en halvtimme hade betraktat hur fler och fler passagerare följt japanskans exempel, så fick vi så småningom beskedet att att bromsarna på bussen hade pajat och att vi var tvungna att byta buss till bussen som gick klockan nio och som nu hade hunnit ifatt oss. Ingen fara så långt, vi slängde över vårt bagage till den nya bussen och hoppade på, bara för att upptäcka att det ny givetvis fanns alldeles för få sittplatser. Sabina fick i alla fall tag på en sittplats, men jag blev stående de resterande fyra timmarna vi hade framför oss till Vang Vieng, hallelujah!
Strax efter bussbytet stannade vi en gång till och beordrades ut. Denna gång hade en lastbil kört ned i diket med framdelen och lasten täckte större delen av vår fil. Vi fick således hoppa ut i det nu regniga vädret och gå förbi lastbilen och vänta medan bussen tog sig runt lastbilen på den lilla yta som fanns mellan lasten och avgrunden, men det gick fint och vi kunde fortsätta vår resa utan ytterligare bekymmer, om man bortser från att jag blev åksjuk, vilket delvis berodde på den kurviga vägen och delvis på att jag inte såg något av vägen från där jag stod. När vi så stannade för vårt restaurantstopp bestämde vi oss för att skita i att åka tre timmar till till Vientiane och beslutade istället att stanna i Vang Vieng som vi ursprungligen hade tänkt för några dagar sedan.
Så blev det och vi hittade på momangen ett guesthouse med ett okej rum och packade upp våra saker. Därefter gick vi ut och undersökte stället lite och upptäckte att det fanns en övervåning. Väl däruppe uppenbarade det sig några riktigt fina rum med fina balkonger och eftersom vi inte fått vår balkongtörst stillad bestämde vi oss för att lyxa till oss lite under vistelsen i Vang Vieng och packade om våra väskor och flyttade upp på borgarvåningen! Inte farligt dyrt, cirka 160-170 spänn natten, men väl värt det för duschen var den skönaste vi varit med om så här långt med riktigt kraftig stråle och den snålade inte med varmvattnet. Dessutom fanns det ett badkar!
Vang Vieng (hädanefter förkortat VV) är en turistig liten ort med en huvudgata där restauranterna och vandrarhemmen slåss om turisterna och lockar med friends- och family guy-marathon. VV är också hem till en hel del "Happy Pizzas" - d.v.s. vanlig pizza med lite ovanlig psykadelisk svamp strödd ovanpå. Så kan det gå. Utöver festandet som verkar vara själva stadens signum erbjuder man en hel del friluftsaktiviteter som bergsklättring, kajakpaddling och tubing (som innebär att man sitter i ett traktordäck medan man åker nedför floden och stannar vid de barer som ligger utspridda längs densamma). Vi är här för bergsklättringen, men kommer förmodligen stanna en stund på grund av balkongen också =)
För övrigt anser jag att Kalmarunionen bör återupprättas!
torsdag 28 februari 2008
Miljonärer!
Ännu en dag har förflutit i Luang Prabang, denna lilla provinshuvudstad med otroligt tydliga arv från den franska kolonialtiden. Husen, bilarna, de tvåspråkiga skyltarna, osten, vinet; i allt finns det spår kvar. De har till och med baguettestånd längs gatorna.
Imorgon åker vi till huvudstaden Vientiane och inte till Vang Vieng som vi först sade. Idag har vi mest strosat runt på staden och sagt farväl till de goda mackorna på Café d Or som vi brukar besöka.
Skriv gärna en kommentar när ni har läst, bara säg hej eller något. Det är alltid kul att veta att vi inte är ensamma.
För övrigt är vi numera stolta miljonärer! För lite mer än 700kr för man över en miljon Kip!
Imorgon åker vi till huvudstaden Vientiane och inte till Vang Vieng som vi först sade. Idag har vi mest strosat runt på staden och sagt farväl till de goda mackorna på Café d Or som vi brukar besöka.
Skriv gärna en kommentar när ni har läst, bara säg hej eller något. Det är alltid kul att veta att vi inte är ensamma.
För övrigt är vi numera stolta miljonärer! För lite mer än 700kr för man över en miljon Kip!
onsdag 27 februari 2008
Vi ville bara visa...
...vara visum!!!
Yes, vi har fått tillåtelse att träda in på vietnamesisk mark. Det trodde ni inte!
Hur som helst, nu sitter jag här igen och försöker rekonstruera dagens händelseförlopp, denna gång samtidigt som två vildhundar sjunger vackra serenader till varandra, Innan jag börjar med det vill jag bara dela med mig av en mindre betraktelse.
Trots att de sydostasiatiska länderna har genomgått en övergång till kapitalism påpeppade av Varldsbanken och andra liknande institutioner så måste man ändå digga vissa laotiers(?) och thailändares inställning till arbete. Ta inte i alltför hårt och ha gärna så kul du kan medan du arbetar, kommer det en kund, weeell vänta tills du har redogjort for grannfruns senaste snedsteg för din kompis och vandra sedan så långsamt du kan fram till kunden och ta sedan obrytt betalt av honom.
Idag tog vi oss en tur på det kungliga museumet. En tur genom det kungliga palatset, helt enkelt. Jag skulle dock knappast kalla det ett palats, utan snarare en mindre herrgård. Trägolv med vita hotellväggar som knappast gav vara sinnen en överväldigande njutning. Visserligen en hel del objekt av guld, silver och annat, men ärligt talat. Hellre ett måttfullt palats än ett överdådigt. Ju mindre spenderat på kungafamiljen, desto bättre.
På kvällen var vi kulturella och gick på en dansföreställning på teatern som ligger bredvid det kungliga museumet. Den inleddes med en välkomstceremoni där äldre herrar och damer satt uppradade pa scenkanten varvid en av dem monotont reciterade religiösa verser varefter de vandrade ut i publiken och prydde oss med ett vitt snöre kring varje handled. Därefter fick vi bevittna en lång dans som bestod av en scen ur det historiska eposet Ramayana och eftersom ingen av oss ar särskilt bevandrad i den hinduistiska litteraturen gick säkert en hel del symbolik oss förbi. Det var trots det intressant och roande att se, i alla fall en liten stund. Vårt intresse höll inte hela vägen, i och med det att vi inte förstod sa mycket av dansen och att de andra danser som utfördes upprepade mycket av det som skett tidigare. Men det var betydligt bättre än att sitta hemma på sitt lata arsle i alla fall!
På fredag drar vi iväg till Vang Vieng där vi bland annat ska bergsklättra igen. Sabina måste ju visa vart skåpet ska stå!
För övrigt anser jag att killen som jobbar på det här internetkaféet har damp!
Yes, vi har fått tillåtelse att träda in på vietnamesisk mark. Det trodde ni inte!
Hur som helst, nu sitter jag här igen och försöker rekonstruera dagens händelseförlopp, denna gång samtidigt som två vildhundar sjunger vackra serenader till varandra, Innan jag börjar med det vill jag bara dela med mig av en mindre betraktelse.
Trots att de sydostasiatiska länderna har genomgått en övergång till kapitalism påpeppade av Varldsbanken och andra liknande institutioner så måste man ändå digga vissa laotiers(?) och thailändares inställning till arbete. Ta inte i alltför hårt och ha gärna så kul du kan medan du arbetar, kommer det en kund, weeell vänta tills du har redogjort for grannfruns senaste snedsteg för din kompis och vandra sedan så långsamt du kan fram till kunden och ta sedan obrytt betalt av honom.
Idag tog vi oss en tur på det kungliga museumet. En tur genom det kungliga palatset, helt enkelt. Jag skulle dock knappast kalla det ett palats, utan snarare en mindre herrgård. Trägolv med vita hotellväggar som knappast gav vara sinnen en överväldigande njutning. Visserligen en hel del objekt av guld, silver och annat, men ärligt talat. Hellre ett måttfullt palats än ett överdådigt. Ju mindre spenderat på kungafamiljen, desto bättre.
På kvällen var vi kulturella och gick på en dansföreställning på teatern som ligger bredvid det kungliga museumet. Den inleddes med en välkomstceremoni där äldre herrar och damer satt uppradade pa scenkanten varvid en av dem monotont reciterade religiösa verser varefter de vandrade ut i publiken och prydde oss med ett vitt snöre kring varje handled. Därefter fick vi bevittna en lång dans som bestod av en scen ur det historiska eposet Ramayana och eftersom ingen av oss ar särskilt bevandrad i den hinduistiska litteraturen gick säkert en hel del symbolik oss förbi. Det var trots det intressant och roande att se, i alla fall en liten stund. Vårt intresse höll inte hela vägen, i och med det att vi inte förstod sa mycket av dansen och att de andra danser som utfördes upprepade mycket av det som skett tidigare. Men det var betydligt bättre än att sitta hemma på sitt lata arsle i alla fall!
På fredag drar vi iväg till Vang Vieng där vi bland annat ska bergsklättra igen. Sabina måste ju visa vart skåpet ska stå!
För övrigt anser jag att killen som jobbar på det här internetkaféet har damp!
tisdag 26 februari 2008
Underbara Luang Prabang
Tjoho! Nu har vi snart visum till Vietnam. Vi tog (med lite modifikation) samma långpromenad som vi tog igår och krönte den med att vandra till Vietnams konsulat här i Luang Prabang. Där gick allt smidigt och imorgon klockan fyra får vi vår dom. Släpper de in oss eller inte? Bakom mannen som skötte det administrativa hängde ett stort portratt på Ho Chi Minh, som var lika ståtlig som alltid med sitt propra asiatskägg.
Angående telefoneriet så har vi ännu inte hittat något telefonkort eller någon telefonautomat, men ni kan ju försöka med att ringa på vårt thailändska nummer. Om ni gör det och det inte fungerar, så kan ni väl meddela det via mail eller dylikt, så att vi vet hur läget ligger.
Den lilla småstaden Luang Prabang (cirka 25000 invånare) fortsätter att värma oss med sin charm och sin starka sol och vi känner oss kanske mer harmoniska än vi någonsin gjort under resan. På kvällen gick vi ned mot centrum till en kvällsmarknad, där vi strosade runt mellan olika försäljare som försökte kränga diverse tyger, träskulpturer och s k "snake whiskey", som verkar vara en laotisk dunderkur mot reumatism och annat. Den består givetvis av whiskey samt med den inte alls särskilt hemliga ingrediensen orm. Och det är inte någon nedmald orm vi snackar om utan en helt intakt orm som bryskt, om än ganska dött, stirrar ut inifrån whiskeyflaskan. Efter arga leken med ormen, tog vi sedan en öl på en restaurant och betraktade Luang Prabangs huvudgata som till och med är ännu vackrare när mörkret sätter in. Ett råd från oss: åk hit någon gång!
Hej svejs!
Angående telefoneriet så har vi ännu inte hittat något telefonkort eller någon telefonautomat, men ni kan ju försöka med att ringa på vårt thailändska nummer. Om ni gör det och det inte fungerar, så kan ni väl meddela det via mail eller dylikt, så att vi vet hur läget ligger.
Den lilla småstaden Luang Prabang (cirka 25000 invånare) fortsätter att värma oss med sin charm och sin starka sol och vi känner oss kanske mer harmoniska än vi någonsin gjort under resan. På kvällen gick vi ned mot centrum till en kvällsmarknad, där vi strosade runt mellan olika försäljare som försökte kränga diverse tyger, träskulpturer och s k "snake whiskey", som verkar vara en laotisk dunderkur mot reumatism och annat. Den består givetvis av whiskey samt med den inte alls särskilt hemliga ingrediensen orm. Och det är inte någon nedmald orm vi snackar om utan en helt intakt orm som bryskt, om än ganska dött, stirrar ut inifrån whiskeyflaskan. Efter arga leken med ormen, tog vi sedan en öl på en restaurant och betraktade Luang Prabangs huvudgata som till och med är ännu vackrare när mörkret sätter in. Ett råd från oss: åk hit någon gång!
Hej svejs!
måndag 25 februari 2008
Framme i Laos
Så har vi då äntligen tagit oss till Laos. Vi anlände på eftermiddagen och efter lite visumansökningar och passkontroller så släppte de slutligen in oss. Vi möttes givetvis direkt av en ATM i detta, enligt alla våra undersökningar, så bankomatfria land. Väl utanför den anspråkslösa flygplatsen väntade vi oss en thailandlik anstormning av tuk-tukchafförer som ville hjälpa just oss in till staden. Icke! Här var det lugnet självt. Vi fick själva leta oss fram till en dam som sålde taxibiljetter in till Luang Prabangs, varefter hon kallade till sig en chafför som tog oss till det guesthouse vi hade bestämt oss att pröva. Att Luang Prabang knappt kan kallas för stad utan snarare by eller det härliga svenska begreppet tätort märktes redan på väg in. Inga små förorter utan landsväg och landsbygd.Vi har redan fått ett fantastiskt första intryck av Luang Prabang. Det är en väldigt vacker, pittoresk stad som blandar ett arv från den franska kolonialtiden med det typiskt sydostasiatiska som vi känner så väl från Thailand. Leendena känns dock mer äkta här än i Thailand, folket ännu mer avslappnat, det finns inga jävla SevenEleven, man slipper säga khrap efter varenda sak man säger och det finns god ost och billigt vin. Tack ska ni ha ädla fransmän för att ni spridit lite civilisation till barbarerna! ;) Kanske är denna beskrivning lite färgad av det faktum att vi var rätt trötta på Thailand när vi väl åkte, men vi gillar Luang Prabang. Vårt guesthouse blev vi genast fästa vid. Även fast rummet inte är något extraordinärt så är det hyggligt, har två robusta träfåtöljer och ser tätt ut. Trädgården utomhus är fantastisk. Den har otaliga vackra buskar, kokospalmer, blommor och käcka bord och som pricken över i:t har de dekorerat hela utegården med mängder av ljusslingor, lyktor och andra ljuskällor så att trädgården på kvällstid blir helt obeskrivligt mysig.
Idag tog vi en tur på några timmar till fots runt omkring i Luang Prabang. Vi tog oss först, för att ta oss in till centrum, runt en stor tempelkulle, som är ett nästan lika bra riktmärke som domkyrkan är i Uppsala. Där tog vi oss en paus på ett kafé där jag krossade Sabina på skitgubbe. När hon hade kommit över den brutala förlusten fortsatte vi promenaden med att strosa längs Mekongfloden och slöt sedan cirkeln med att gå hemåt igen genom förberedelserna till en nattmarknad där vi köpte lite färsk mango, vindruvor och äpplen. Efter en middag på restauranten bredvid vårt guesthouse och en lässtund sitter jag så här igen framför datorn och skriver ett inlägg i bloggen.
Innan jag lämnar er så vill jag berätta lite om vår sista dag i Thailand. Jag hade bestämt mig för att innan jag åkte därifrån skulle jag ta en thaimassage och se på thaiboxning. Det första hann jag inte med på grund av dålig planering, men på kvällen dagen innan avresan till Laos gick jag i alla fall iväg till ett Thaiboxningsevent. Sabina ville hellre än att se thailändare slå varandra blodiga ligga hemma och läsa, så gott så, jag gick ensam. Vilken sjuk grej det var! Det märktes att det var inriktat på västerlänningar, antingen det eller så är västerlänningar mer förtjusta i thaiboxning än thailändarna själva, för publiken var ungefär 80 procent västerlänningar och 20 procent thailändare, av vilka de flesta verkade vara sekonder eller gamblers.
Det skulle vara nio fighter och jag kom in när den första var i full gång att avverkas. Två småkillar i tioårsåldern stod och bankade och sparkade på varandra med boxningshandskar som enda skydd. Till slut knockade den ena ungen den andra och nästa match kunde inledas. Av de sju jag stannade kvar och såg vann fem på knock och bara två gick till fulla fem ronder och då stapplade deltagarna ut. Brutalt! Denna brutalitet inleds dock med böner och en slags harmonisk och meditativ uppvärmningsdans som utförs av deltagarna innan de ska knäa sönder varandras njurar. Vissa av boxarna dansar också under själva matchen taktfullt till den evigt trallande lugna musiken som om den vore en del av dem när de står där öga mot öga med varandra. Så lite gulligt var det.
Vad som inte var gulligt däremot var mellanshowen. Helt plötsligt efter en mycket bra match dyker det upp kabaretklädda damer eller män - det var svårt att avgöra - och inleder en ännu pinsammare show än den vi råkade förgifta våra ögon med i Koh Phi Phi. En av damännens klänningar åkte, när hon höll på och ålade på golvet, ner så pass att HANnes bröstvårtor syntes. Jag tänkte naivt att det måste ju ha varit pinsamt för henne, ha!
Efter ett mellanspel med en tandlös, stackars shemale som såg ut som vilken pundare som helst och som sprang runt helt galet och gjorde obscen gest efter obscen gest, så kom huvudakten. Oh my god! Helt plötsligt kom samma gäng från den första akten ut och denna gång i inget annat än bikinitrosor. Jag visste inte vart jag skulle kolla, men det behövde jag inte bekymra mig om alltför mycket heller eftersom folk sprang fram som galningar framför mig för att ta kort och skymde således tack och lov sikten. Jag var där för lite thaiboxning men fick en kabaretshow a la thai på köpet. Härligt, eller inte.
Jag såg en match till, en otroligt tråkig, utdragen match mellan en thailändare med ölkagge och en två meter lång svensk som inte kunde träffa den andre med en spark om han så stod en halvmeter ifrån. Det var löjligt att bevittna så jag gick hem och på vägen tillbaka fick jag höra att jag var handsome många gånger om. Vad snälla de är! =)
Imorgon ska vi fixa visum till Vietnam och kanske gå på Nationalmuseumet. Vi hörs!
lördag 23 februari 2008
Biljetterna fixade
Jag flaggade ned en tuk-tuk och tog en sväng upp till Lao Airlines kontor och fixade flygbiljetterna idag. Att flagga ned en tuk-tuk är en konst i sig. Man använder en speciell rörelse för att få en tuk-tuks uppmärksamhet. För att effektivast få tag på en taxi eller dylikt skall man ställa sig vid vägrenen och sträcka ut sin arm i en vinkel på ungefär 70 grader och därefter rytmiskt vifta upp och ned med handen, fortfarande med armen i samma vinkel. Gör man så har man genast femhundra tuk-tuks väntandes på en. Vill man inte ha en tuk-tuk har man givetvis femhundra tuk-tuks väntandes på en i alla fall, men det är en annan femma. Hur som helst, vi flyger till Luang Prabang på söndag och kommer efter en liten tripp runtom i Laos drygt två veckor senare att flyga vidare till Hanoi från Vientiane den 11 mars.
Ikväll hände det något väldigt underligt som hänt en gång tidigare när vi varit här i Thailand. Helt plötsligt var hela staden full med små flugliknande insekter som svärmade i tusentals kring varenda lysrör i staden (och det finns många lysrör här för thailändare gillar lysrör). Vi gick in på ett internetkafé i cirka en kvart för att undvika dem och när vi sedan kom ut fanns det inte en enda insekt kvar. Mycket märkligt, exakt samma sak skedde när vi var på väg från Lopburi till Chiang Mai. Om någon biologiexpert skulle vilja upplysa oss om orsaken till detta fenomen skulle vi vara hjärtligt tacksamma!
Ikväll hände det något väldigt underligt som hänt en gång tidigare när vi varit här i Thailand. Helt plötsligt var hela staden full med små flugliknande insekter som svärmade i tusentals kring varenda lysrör i staden (och det finns många lysrör här för thailändare gillar lysrör). Vi gick in på ett internetkafé i cirka en kvart för att undvika dem och när vi sedan kom ut fanns det inte en enda insekt kvar. Mycket märkligt, exakt samma sak skedde när vi var på väg från Lopburi till Chiang Mai. Om någon biologiexpert skulle vilja upplysa oss om orsaken till detta fenomen skulle vi vara hjärtligt tacksamma!
fredag 22 februari 2008
Snart bär det iväg till Laos!
Sabina kände sig lite friskare idag så vi begav oss iväg till ett museum här i Chiang Mai som har en stor utställning om stadens och regionens historia från förhistorisk tid och framåt. Vi tillbringade väl ungefär två timmar därinne och kom ut med blodsprängda ögon och trötta huvuden, men det var kul även om den historia som vi matades med givetvis var väääääldigt officiell med hyllningar åt diverse kungar och så vidare. Det fanns till och med ett eget rum vigt till härskarna genom åren. Det rummet gick vi snabbt förbi.
Efter vår historiska exkursion begav vi oss till vårt stammisställe och åt middag. Som dessert tog vi vår sista malariatablett för den här gången och självklart har vi en hel del över. Vi får väl spara dem till nästa resa vi får för oss att göra i malariainfekterade trakter.
Imorgon ska vi bege oss till Lao Airlines kontor här i Chiang Mai och boka flygbiljetter till Laos.
Auf Wienerschnitzel!
Efter vår historiska exkursion begav vi oss till vårt stammisställe och åt middag. Som dessert tog vi vår sista malariatablett för den här gången och självklart har vi en hel del över. Vi får väl spara dem till nästa resa vi får för oss att göra i malariainfekterade trakter.
Imorgon ska vi bege oss till Lao Airlines kontor här i Chiang Mai och boka flygbiljetter till Laos.
Auf Wienerschnitzel!
onsdag 20 februari 2008
Trekking och sjuka Chiang Mai
Beklagar den låga frekvensen gällande inläggen, men vi har varit lite småkrassliga och tagit det ganska lugnt den senaste tiden så inget intressant har egentligen hänt.
Vi var som sagt och trekkade i Pai vilket var en trevlig upplevelse. Vi vandrade runt i skogen i två timmar tills vi kom till en liten hilltribe-by där vi åt lunch. I början var det ganska jobbigt med en hög stigning, men efter ungefär en halvtimme planade det ut och man kunde angenämt ta sig fram över stenar och rötter. På många ställen påminner den thailändska skogen mycket om svensk skog med barrbeströdd mark och ormbunkar.
Guiden var en hyvens kille som gärna ville berätta om allt möjligt från opiumodlingar till karen-rebellerna som slåss mot Burma. Dessutom pratade han flytande italienska! Vi hade givetvis en obligatorisk amerikan som givetvis inte kunde hålla tyst särskilt länge. Troligtvis dias barnen inte i USA utan föds istället upp på en diet uteslutande bestående av Läkerol. Hon babblade på om allt möjligt nonsens och hittade så småningom ett gemensamt intresse (någon skum form av massage) med en schweizare som också var med och så slapp vi slutligen terroriseras av henne. Utöver de deltagare jag redan har nämnt hade vi också en italienare med oss och allt sammantaget kändes gruppen som en konstellation i en dålig skräckfilm. Vi bara väntade på att något monster från skogen skulle dyka upp och plocka oss en efter en. Men vi klarade oss.
Efter lunchen skiljdes våra vägar åt då de andra skulle övernatta och vi fick sällskap med guidens kompis tillbaka till vägen. Det tog ungefär två timmar och guidens kompis, som redan i början av färden hade utmärkt sig för sin otålighet då han ständigt pinnade iväg i ett högt tempo och lämnade oss övriga långt bakom, var inte sämre denna gång utan drog upp tempot ordentligt tills han fattade att vi ville ta det lite lugnare, lata västerlänningar som vi är. Killen gick och bar på en manchete och svävade spöklikt över marken så vi undrade nästan om vi hade nått filmens klimax då hjältarna står öga mot öga mot monstret, men han tog oss snällt till en busshållplats där vi fick vänta på bussen hem i ungefär två timmar. Färden tillbaka tog ungefär en timme och man kan lugnt säga att vi satte ett nytt världsrekord på sträckan busshållplatsen i Pai till toaletten på Charlies Guesthouse när vi väl kom fram. Men det var skoj och vi lär trekka även i Laos när vi nu kommer dit.
Nu är vi i Chiang Mai sedan ungefär sex dagar tillbaka, men vi har skjutit upp resan till Laos dag efter dag eftersom Sabina har blivit sjuk och rummet på Nice Apartments, som vi återvände till, är perfekt för att krya på sig i. Dessutom har vi bara två veckor i Laos och då känns det trist att spendera dem i sjukbädden. Så om några dagar, när Sabina blivit frisk, så tar vi flyget till Vientiane för att där fixa visum till Vietnam och sedan bege oss norrut igen.
Vi planerar på att vara tillbaka lagom till sommaren och gå på Hultsfredfestivalen för att se Rage against the Machine! =)
Vi var som sagt och trekkade i Pai vilket var en trevlig upplevelse. Vi vandrade runt i skogen i två timmar tills vi kom till en liten hilltribe-by där vi åt lunch. I början var det ganska jobbigt med en hög stigning, men efter ungefär en halvtimme planade det ut och man kunde angenämt ta sig fram över stenar och rötter. På många ställen påminner den thailändska skogen mycket om svensk skog med barrbeströdd mark och ormbunkar.
Guiden var en hyvens kille som gärna ville berätta om allt möjligt från opiumodlingar till karen-rebellerna som slåss mot Burma. Dessutom pratade han flytande italienska! Vi hade givetvis en obligatorisk amerikan som givetvis inte kunde hålla tyst särskilt länge. Troligtvis dias barnen inte i USA utan föds istället upp på en diet uteslutande bestående av Läkerol. Hon babblade på om allt möjligt nonsens och hittade så småningom ett gemensamt intresse (någon skum form av massage) med en schweizare som också var med och så slapp vi slutligen terroriseras av henne. Utöver de deltagare jag redan har nämnt hade vi också en italienare med oss och allt sammantaget kändes gruppen som en konstellation i en dålig skräckfilm. Vi bara väntade på att något monster från skogen skulle dyka upp och plocka oss en efter en. Men vi klarade oss.
Efter lunchen skiljdes våra vägar åt då de andra skulle övernatta och vi fick sällskap med guidens kompis tillbaka till vägen. Det tog ungefär två timmar och guidens kompis, som redan i början av färden hade utmärkt sig för sin otålighet då han ständigt pinnade iväg i ett högt tempo och lämnade oss övriga långt bakom, var inte sämre denna gång utan drog upp tempot ordentligt tills han fattade att vi ville ta det lite lugnare, lata västerlänningar som vi är. Killen gick och bar på en manchete och svävade spöklikt över marken så vi undrade nästan om vi hade nått filmens klimax då hjältarna står öga mot öga mot monstret, men han tog oss snällt till en busshållplats där vi fick vänta på bussen hem i ungefär två timmar. Färden tillbaka tog ungefär en timme och man kan lugnt säga att vi satte ett nytt världsrekord på sträckan busshållplatsen i Pai till toaletten på Charlies Guesthouse när vi väl kom fram. Men det var skoj och vi lär trekka även i Laos när vi nu kommer dit.
Nu är vi i Chiang Mai sedan ungefär sex dagar tillbaka, men vi har skjutit upp resan till Laos dag efter dag eftersom Sabina har blivit sjuk och rummet på Nice Apartments, som vi återvände till, är perfekt för att krya på sig i. Dessutom har vi bara två veckor i Laos och då känns det trist att spendera dem i sjukbädden. Så om några dagar, när Sabina blivit frisk, så tar vi flyget till Vientiane för att där fixa visum till Vietnam och sedan bege oss norrut igen.
Vi planerar på att vara tillbaka lagom till sommaren och gå på Hultsfredfestivalen för att se Rage against the Machine! =)
söndag 10 februari 2008
Kallur och Killar
Okej förlåt, detta har inget med resan att göra, men WOW! Världsrekord för Kallur! =)
För övrigt råkade vi alldeles nyss träffa på den kille som vi i ett tidigare inlägg skrev såhär om:
"En ganska hög thailändare kom exempelvis fram till vårt bord på en bar och bara satt och stirrade på henne och var helt betagen av hennes skönhet. Det enda han kunde mumla var "beautiful", "beautiful". Det var rätt drygt, så vi gick därifrån, men annars håller det sig på en sansad nivå, men man ser ..."
Haha! Han mindes såklart inte oss och det tackar vi för. Han var tydligen kompis med en kille från Bangkok som heter Nick och som vi har träffat på några gånger här.
För övrigt råkade vi alldeles nyss träffa på den kille som vi i ett tidigare inlägg skrev såhär om:
"En ganska hög thailändare kom exempelvis fram till vårt bord på en bar och bara satt och stirrade på henne och var helt betagen av hennes skönhet. Det enda han kunde mumla var "beautiful", "beautiful". Det var rätt drygt, så vi gick därifrån, men annars håller det sig på en sansad nivå, men man ser ..."
Haha! Han mindes såklart inte oss och det tackar vi för. Han var tydligen kompis med en kille från Bangkok som heter Nick och som vi har träffat på några gånger här.
Reggae, man!
I förrgår var det reggae för hela slanten. Platsen för festivalen låg ungefär 15km utanför stan, men det gick gratis transfers hela dagen så vi tog oss lätt dit. På vägen satt två israeliska tjejer och diskuterade med en amerikansk man om fina platser att besöka i Israel och precis när vi kom fram kom de in på Israels skapelse och amerikanen droppade årtalet 1949 varpå en av tjejerna tveksamt påstod att det var väl då som andra världskriget tog slut. Jag tror hon får pris för bästa historierevisionist hittills under denna resa.
Hur som helst, reggaefestivalen låg på platsen för en resort och vi fick ta oss ned längs några snirkliga trappor. En allé av facklor löpte längs vägen och för att komma över till det egentliga festivalområdet fick vi gå över en liten träbro. På båda sidor av denna bro hade man placerat röda, gula och gröna lampor som lyste upp och färgade vattnet i sann reggaeanda. Området i sig var inget särskilt utan bestod av ett stort runt fält med en stor scen flankerad av diverse stånd som sålde öl, sprit, kläder och mat på båda sidor. De hade ett väldigt ineffektivt sätt att sälja öl. Man fick köpa kuponger av en person i ett stånd precis bredvid det stånd som hade ölen och sedan gå över dit och betala med kupongerna. Det var faktiskt så nära att man inte ens behövde gå över utan man räckte över pengarna till killen i kupongståndet, fick sina kuponger och sträckte sig sedan några centimeter åt sidan, lämnade över sina kuponger till ölkillen och fick sin öl. Lika krånglig som min förklaring låter, lika krångligt var det i verkligheten :P
Annars trevlig stämning och billigt för en festival (70kr) även om den var liten och vi hade sett många av musikerna uppträda på Phu Pai redan. Lite inavel på musikscenen i Pai då samma musiker roterar mellan de olika krogarna och tydligen spiller över till Reggaefestivalen också. Allt sammantager så var det en härlig kväll och vi återvände hem lite småfrusna även om vi hade hållt oss varma genom idogt dansande. Vi vaknade sedan lite småförkylda med hosta och täppta näsor. Vi bestämde därför att inte gå dit igen dag två utan ägnade istället dagen åt att läsa och ta det lugnt.
Imorgon ska vi ut på en heldagsvandring mellan olika småbyar, så vi hörs väl vidare efter den.
Hur som helst, reggaefestivalen låg på platsen för en resort och vi fick ta oss ned längs några snirkliga trappor. En allé av facklor löpte längs vägen och för att komma över till det egentliga festivalområdet fick vi gå över en liten träbro. På båda sidor av denna bro hade man placerat röda, gula och gröna lampor som lyste upp och färgade vattnet i sann reggaeanda. Området i sig var inget särskilt utan bestod av ett stort runt fält med en stor scen flankerad av diverse stånd som sålde öl, sprit, kläder och mat på båda sidor. De hade ett väldigt ineffektivt sätt att sälja öl. Man fick köpa kuponger av en person i ett stånd precis bredvid det stånd som hade ölen och sedan gå över dit och betala med kupongerna. Det var faktiskt så nära att man inte ens behövde gå över utan man räckte över pengarna till killen i kupongståndet, fick sina kuponger och sträckte sig sedan några centimeter åt sidan, lämnade över sina kuponger till ölkillen och fick sin öl. Lika krånglig som min förklaring låter, lika krångligt var det i verkligheten :P
Annars trevlig stämning och billigt för en festival (70kr) även om den var liten och vi hade sett många av musikerna uppträda på Phu Pai redan. Lite inavel på musikscenen i Pai då samma musiker roterar mellan de olika krogarna och tydligen spiller över till Reggaefestivalen också. Allt sammantager så var det en härlig kväll och vi återvände hem lite småfrusna även om vi hade hållt oss varma genom idogt dansande. Vi vaknade sedan lite småförkylda med hosta och täppta näsor. Vi bestämde därför att inte gå dit igen dag två utan ägnade istället dagen åt att läsa och ta det lugnt.
Imorgon ska vi ut på en heldagsvandring mellan olika småbyar, så vi hörs väl vidare efter den.
torsdag 7 februari 2008
Vardagen i Pai...
...är underbar. Vi vaknar sent, runt elva på morgonen, och spenderar sedan dagen med att läsa, spela kort, gå lite på internet eller bara ströva runt i den lilla byn med ungefär tre gator. På kvällarna stannar vi antingen inne på rummet och kollar på Nickelodeon på vår TV eller går till puben Phu Pai för att digga med i livemusiken. Det finns så grymt många bra band och musiker här i Thailand, både utländska och inhemska. Om det inte har gått fram, så stormtrivs vi här.
Vi har utvecklat en ny filosofi som gjort oss gott. Vi har en rejäl slant pengar kvar och istället för att behöva följa en budget varje dag, som vi har gjort tidigare, tar vi det som det kommer och slösar förmodligen lite mer pengar än förr. Men det är bättre för själen att slippa behöva tänka på hur mycket pengar man får och inte får slösa. Snålat har vi gjort i Sverige för att komma iväg på den här resan och då tänker vi fan inte snåla alltför mycket här. Tar pengarna slut tidigare än beräknat åker vi bara tidigare till Australien och jobbar eller tar ett flyg hem om vi blivit reströtta, det är inte mer med det.
Imorgon är det dags för en tvådagars reggae-festival här i Pai och när den är klar tänkte vi stanna två dagar till och trekka lite i bergen här. Sen åker vi tillbaka till Chiang Mai och handlar lite varmare kläder (för det är lite kyligt på kvällarna här i norr) och sen flyger vi till Laos, för vi är för lata för att ta spendera en dag i en minibuss och två dagar på en långsam båt utrustad endast med träbänkar.
Det är rätt löjligt hur viktigt det är för vissa backpackers att lida på sin resa och hur de tror att de blir rikare människor på grund av detta självförvållade lidandet. Det ligger en viss status i att ta sig fram från punkt X till Y så långsamt som möjligt och så obekvämt som möjligt och att bo på det smutsigaste stället trots att standarden på rummen är väldigt bra bara man betalar 40 kronor extra natten. Patetiskt.
Men; ett stort leende till er alla från Pai!
Vi har utvecklat en ny filosofi som gjort oss gott. Vi har en rejäl slant pengar kvar och istället för att behöva följa en budget varje dag, som vi har gjort tidigare, tar vi det som det kommer och slösar förmodligen lite mer pengar än förr. Men det är bättre för själen att slippa behöva tänka på hur mycket pengar man får och inte får slösa. Snålat har vi gjort i Sverige för att komma iväg på den här resan och då tänker vi fan inte snåla alltför mycket här. Tar pengarna slut tidigare än beräknat åker vi bara tidigare till Australien och jobbar eller tar ett flyg hem om vi blivit reströtta, det är inte mer med det.
Imorgon är det dags för en tvådagars reggae-festival här i Pai och när den är klar tänkte vi stanna två dagar till och trekka lite i bergen här. Sen åker vi tillbaka till Chiang Mai och handlar lite varmare kläder (för det är lite kyligt på kvällarna här i norr) och sen flyger vi till Laos, för vi är för lata för att ta spendera en dag i en minibuss och två dagar på en långsam båt utrustad endast med träbänkar.
Det är rätt löjligt hur viktigt det är för vissa backpackers att lida på sin resa och hur de tror att de blir rikare människor på grund av detta självförvållade lidandet. Det ligger en viss status i att ta sig fram från punkt X till Y så långsamt som möjligt och så obekvämt som möjligt och att bo på det smutsigaste stället trots att standarden på rummen är väldigt bra bara man betalar 40 kronor extra natten. Patetiskt.
Men; ett stort leende till er alla från Pai!
torsdag 31 januari 2008
Matlagning, rumflytt och riktig flytt till Pai
Vi fick alltså vårt visum och har mestadels spenderat vår förlängning med att läsa och slöa på vårt rum. Chiang Mai är ganska tråkigt och mer ett ställe för folk att stanna någon vecka medan man deltar i någon aktivitet som trekking, matlagning, thaiboxning, språklektioner eller lektioner i thaimassage. Vi valde att testa på matlagning och det var ingen direkt höjdare. Mestadels medelålders och uppåt, högljudda och korkade amerikaner och kanadensare. Matlagningen saknade all sorts kreativitet. Först fick vi se när TV-kocken Sompon(som jag tror alla tanter blev förälskade i) lagade den rätt vi skulle laga och när han hackade grönsaker eller lade något i en kastrull blev alla till sig av beundran och skrek WOW. Det var rätt kul att se faktiskt. Sen förberedde de alla ingredienser åt oss, så det enda vi behövde göra var att hacka lite grönsaker och komma ihåg att slänga i ingredienserna i rätt ordning. Hjärndött.
Vi tröttnade alltså ganska snabbt och eftersom vi hade betalat för två dagar, så ljög vi och sa att Sabina hade blivit sjuk och fick så våra pengar tillbaka. Några timmar senare när vi skulle ut på stan, så såg vi tjejen som hade gett oss pengarna tillbaka, så jag panikade lite trots att hon redan hade sett oss och sprang in på ett kafé och blev genast mött av servitriser som bad mig sätta mig, varpå jag mumlade lite snabbt att jag bara skulle kolla en grej varefter jag snabbt gick ut igen. Pinsamt.
På kvällen hittade vi en lapp på vår dörr där personalen undrade om vi kunde tänka oss att flytta eftersom ett äldre par skulle komma och de hade bokat vårt rum. Vi skulle hjälpa dem att komma undan med en dubbelbokning helt enkelt, men vad svarar man när de drar upp äldrepar-kortet? Vi gick med på det men blev väldigt besvikna på rumbytet då vårt nya rum var fullt med myggor och hade en stenhård säng. Summan av kardemumman blev att vi valde att flytta från Chiang Mai lite tidigare, eftersom vi ändå inte hade så roligt här och för att markera vårt missnöje.
Så igår anlände vi till Pai efter fyra timmar på slingriga bergsvägar med utsikt över berg och dalar. Vi har inte hunnit utforska staden/byn ännu, eftersom det har regnat hela dagen idag, men det kommer. Vi har också börjat käka våra malariapiller eftersom Pai ligger i malariatrakter.
Dessvärre verkar det som att jag slarvat bort mitt USB-minne där jag hade lagrat alla våra bilder, så vi har förlorat en hel del inklusive de sista dagarna i Chiang Mai med matlagningen och ett besök till en hippiebar. Shit happens. Heja Kallur!
Och Grattis i efterskott till Spader som fyllt 25!
Vi tröttnade alltså ganska snabbt och eftersom vi hade betalat för två dagar, så ljög vi och sa att Sabina hade blivit sjuk och fick så våra pengar tillbaka. Några timmar senare när vi skulle ut på stan, så såg vi tjejen som hade gett oss pengarna tillbaka, så jag panikade lite trots att hon redan hade sett oss och sprang in på ett kafé och blev genast mött av servitriser som bad mig sätta mig, varpå jag mumlade lite snabbt att jag bara skulle kolla en grej varefter jag snabbt gick ut igen. Pinsamt.
På kvällen hittade vi en lapp på vår dörr där personalen undrade om vi kunde tänka oss att flytta eftersom ett äldre par skulle komma och de hade bokat vårt rum. Vi skulle hjälpa dem att komma undan med en dubbelbokning helt enkelt, men vad svarar man när de drar upp äldrepar-kortet? Vi gick med på det men blev väldigt besvikna på rumbytet då vårt nya rum var fullt med myggor och hade en stenhård säng. Summan av kardemumman blev att vi valde att flytta från Chiang Mai lite tidigare, eftersom vi ändå inte hade så roligt här och för att markera vårt missnöje.
Så igår anlände vi till Pai efter fyra timmar på slingriga bergsvägar med utsikt över berg och dalar. Vi har inte hunnit utforska staden/byn ännu, eftersom det har regnat hela dagen idag, men det kommer. Vi har också börjat käka våra malariapiller eftersom Pai ligger i malariatrakter.
Dessvärre verkar det som att jag slarvat bort mitt USB-minne där jag hade lagrat alla våra bilder, så vi har förlorat en hel del inklusive de sista dagarna i Chiang Mai med matlagningen och ett besök till en hippiebar. Shit happens. Heja Kallur!
Och Grattis i efterskott till Spader som fyllt 25!
fredag 25 januari 2008
Great Success!
Nu har vi fått förnyade visum. Vi får stanna här i Thailand till den 26:e februari om vi vill. Riktigt så länge lär vi inte stanna, men det är skönt att slippa stressa.
Livet på ett hotellrum
Idag är den femte dagen vi spenderar i Chiang Mai och sedan vi hörde av oss sist har vi i princip inte lämnat hotellrummet. Vårt hotellrum är underbart med satellit-TV, kylskåp, Air Condition, en liten balkong, dusch med varmvatten och vid receptionen har de dessutom gratis hett vatten till Sabinas morgonkaffe! Dessutom betalar vi inte mer än 70kr/natten här, vilket är det tredje billigaste stället vi har varit på hittills. Men det är inte den egentliga anledningen till att vi har stannat inne på rummet hela den här tiden. På natten den andra dagen blev nämligen jag magsjuk och erhöll 38.5 i feber efter att ha ätit en suspekt pizza. Den dagen spenderades således med att springa fram och tillbaka mellan toaletten och sängen. Sabina ville inte vara sämre och skaffade sig 38-gradig feber för att sympatisera med mig. Sedan dess har vi bara vilat oss friska och tittat på diverse dåliga amerikanska filmer från 80-talet.
Idag ska vi ut i världen igen och det första delstoppet blir Immigrationskontoret där vi ska förlänga vårt visum som går ut på söndag.
Until next time, tata!
Idag ska vi ut i världen igen och det första delstoppet blir Immigrationskontoret där vi ska förlänga vårt visum som går ut på söndag.
Until next time, tata!
måndag 21 januari 2008
Framme i Chiang Mai
Nu är vi i Chiang Mai! Resan gick finfint, vi sov hela vägen. Att ta nattåg är bland det bekvämaste man kan göra även om överslafen är lite trång. Eftersom de blåste oss på matpriset förra gången vägrade vi nu att köpa något på tåget. Man såg verkligen hur besviken tågvärden blev. Det är väl där de tjänar sina slantar.
Det första som mötte oss när vi klev av tåget var givetvis en massa tuk-tukförare som ville ta oss till deras hotell. Vi tog oss genom alla frågor till ett 7-11. OCH VAD FANNS DÄR???? Ursäkta Caps Lock, men saltade popcorn! Jag köpte tre påsar och de tog slut inom en timme. Dessvärre har jag inte hittat popcorn på något annat 7-11, så om suget blir för starkt får jag väl slösa 8kr på att ta mig till tågstationen och tillbaka igen för att få mina popcorn =).
Vi har vandrat runt i Chiang Mai sedan morgonkvisten, på grund av att det hotell vi siktade in oss på inte hade några rum lediga förrän kl 17 och vi anlände kl 8. Allt vi har sett hittills av Chiang Mai har varit bra, möjligtvis undantaget råttan som slank ned i en avloppsbrunn, men han är säkert snäll han också. Mysiga små gränder och de bekvämligheter man behöver nära tillhands. Vi åt frukost på en jättetrevlig restaurant som hade gratis internet och en läshörna på övervåningen som vi slog ihjäl två timmar vid. Det sägs att folk i regel är mer vänliga här än i Bangkok och hittills har det påståendet i högsta grad styrkts.
Vi funderar mycket över om vi ska förlänga visumet eller inte. Vi har en vecka kvar på vårt nuvarande visum och det är lite väl kort tid för att hinna med både Chiang Mai och Pai, så förmodligen förlänger vi det med en månad och pungar ut med de 1900B/per skalle som det kostar. Vi kommer förmodligen inte stanna här en hel månad till, men det kan vara skönt med en eller två veckor extra i alla fall och 1900B är inte så farligt mycket (380kr).
Nu sitter vi på ett internetcafé för 20B/timmen och har tre timmar kvar tills hotellet öppnar och den tiden ska jag slå ihjäl med lite friidrott.
Det första som mötte oss när vi klev av tåget var givetvis en massa tuk-tukförare som ville ta oss till deras hotell. Vi tog oss genom alla frågor till ett 7-11. OCH VAD FANNS DÄR???? Ursäkta Caps Lock, men saltade popcorn! Jag köpte tre påsar och de tog slut inom en timme. Dessvärre har jag inte hittat popcorn på något annat 7-11, så om suget blir för starkt får jag väl slösa 8kr på att ta mig till tågstationen och tillbaka igen för att få mina popcorn =).
Vi har vandrat runt i Chiang Mai sedan morgonkvisten, på grund av att det hotell vi siktade in oss på inte hade några rum lediga förrän kl 17 och vi anlände kl 8. Allt vi har sett hittills av Chiang Mai har varit bra, möjligtvis undantaget råttan som slank ned i en avloppsbrunn, men han är säkert snäll han också. Mysiga små gränder och de bekvämligheter man behöver nära tillhands. Vi åt frukost på en jättetrevlig restaurant som hade gratis internet och en läshörna på övervåningen som vi slog ihjäl två timmar vid. Det sägs att folk i regel är mer vänliga här än i Bangkok och hittills har det påståendet i högsta grad styrkts.
Vi funderar mycket över om vi ska förlänga visumet eller inte. Vi har en vecka kvar på vårt nuvarande visum och det är lite väl kort tid för att hinna med både Chiang Mai och Pai, så förmodligen förlänger vi det med en månad och pungar ut med de 1900B/per skalle som det kostar. Vi kommer förmodligen inte stanna här en hel månad till, men det kan vara skönt med en eller två veckor extra i alla fall och 1900B är inte så farligt mycket (380kr).
Nu sitter vi på ett internetcafé för 20B/timmen och har tre timmar kvar tills hotellet öppnar och den tiden ska jag slå ihjäl med lite friidrott.
söndag 20 januari 2008
Konstig tjuv, dålig sömn, ruiner, vildhundar, apor och fler ruiner
Nu sitter vi Lopburi efter en heldag här, men låt oss backa tiden tillbaka till igår efter att vi lämnade internet. När vi var nästan framme vid vår grind hörde jag hur en motorcyklist började sakta ned och närma sig oss och vi hann inte reagera förrän han sträckte sig mot Sabina i ett, vad vi tror, oerhört klumpigt försök att sno hennes väska. Istället tog han mer eller mindre pa hennes bröst. Efter vad jag har lärt mig om thailändares tendens att bli betagna av Sabinas skönhet är min teori att han helt enkelt blev bländad av hennes skönhet, så när han väl skulle ta väskan fick han helt enkelt kortslutning. Han åkte sedan därifrån i sakta gemak och jag kunde bara producera ett föga skräckinjagande "Hey!". Sabina tog dock inte illa vid sig utan skrattade genast bort det klantiga försöket.
Ayutthaya är ingen stad man vill vandra runt i när det är mörkt. Vi blev tvungna till det då vi upptäckt att vi klantigt nog hade glömt att köpa vatten för kvällen. Vår första kontakt med MC-tjuvar ägde rum här, men än värre är alla hundar som springer runt i pack överallt. I Bangkok kryllar det också av hundar men de är lugna och fina. Hundarna i Ayutthaya förföljer en, skäller och morrar konstant. De gör visserligen ingenting, men lite läskigt är det. Inget för varken Benny, Narges eller Osama alltså. Vi såg till och med en skylt där det stod: "Beware! Vagabond a dog". För övrigt känns staden lite skum. Det ar lås och grindar överallt och så som vi ser det: ju fler lås, larm och grindar, desto osäkrare stad. Inget bra intryck av Ayutthaya således.
Vi har sovit väldigt dåligt här också för att det är så mycket ljud på nätterna. Hundar som ylar och skäller, ljud från folk som kommer hem på natten och ytterligare skall från hotellets hundar som fungerar som ett slags "intruder alarm". Dessutom ljud från fåglar, insekter och annat oindentifierbart.
Hur som helst, lördagen spenderade vi på två museum och bland ett gäng ruiner. Ayutthaya har nämligen mängder av ruiner som härstammar fran den tiden då Ayutthaya var som störst och det dominerande riket i regionen. Sen kom burmeserna och läxade upp dem och staden förföll tills det att man bestämde sig for att bygga en modern stad öster om ruinerna. Det var mysigt att glida runt på museerna - i alla fall det första som behandlade Ayutthayas historia och kultur, medan det andra var ett museum bestående av i princip bara buddhastatyer och amuletter och således ganska trist. Dock något för Petter, buddhafanatiker som han är. Vi blev, efter att ha vandrat i solen en hel dag, helt galna av törst och hunger, speciellt då det vid ruinområdena i princip inte finns nagra serveringar överhuvudtaget - i alla fall inte så vitt vi kunde se. Till slut fann vi en enkel thairestaurant och då hade de knappt någonting vi kunde äta, så vi fick nöja oss med thailändarnas favoritveggomat, d.v.s. lite fried rice med grönsaker. Vi blev bittra.
Men på väg därifrån fann jag popcorn! Men ack, vilken styggelse. Tyvärr var skiten, även om den var saltad, klibbigt sockrad och är det något jag inte gillar är det söta popcorn. Jag gjorde ett tappert försök att salta sönder dem, men det hjälpte föga. Trots det åt jag upp halva påsen eftersom jag ändå saknade popcorn så mycket, haha.
Dagen efter tog vi oss till Lopburi med tåget och här är vi alltså nu på ett internetcafé i väntan på nattåget till Chiang Mai som går kl 20. Vi låste in våra väskor på stationen här och har sedan drivit runt bland ruiner, apor och gått till ett museum om forntida historia. Apor? Ja, faktiskt. Här i Lopburi finns det nämligen ett hundratal apor i en liten del av staden. Vi trodde att aporna skulle härja omkring överallt och det var den egentliga anledningen till varför vi åkte hit, men det visade sig att vi inte gjort vår research särskilt väl för de fanns endast koncentrerade till ett ruinområde nordväst i staden. Där fanns ett hundratal som hänger och klänger på elledningar, busar med turister och ränner över gatan vid en av de mest trafikerade gatorna i staden. Turistattraktion helt klart, men det är alltid kul med lite släktingar.
Nu ska vi vidare till Chiang Mai. Hepp!
Ayutthaya är ingen stad man vill vandra runt i när det är mörkt. Vi blev tvungna till det då vi upptäckt att vi klantigt nog hade glömt att köpa vatten för kvällen. Vår första kontakt med MC-tjuvar ägde rum här, men än värre är alla hundar som springer runt i pack överallt. I Bangkok kryllar det också av hundar men de är lugna och fina. Hundarna i Ayutthaya förföljer en, skäller och morrar konstant. De gör visserligen ingenting, men lite läskigt är det. Inget för varken Benny, Narges eller Osama alltså. Vi såg till och med en skylt där det stod: "Beware! Vagabond a dog". För övrigt känns staden lite skum. Det ar lås och grindar överallt och så som vi ser det: ju fler lås, larm och grindar, desto osäkrare stad. Inget bra intryck av Ayutthaya således.
Vi har sovit väldigt dåligt här också för att det är så mycket ljud på nätterna. Hundar som ylar och skäller, ljud från folk som kommer hem på natten och ytterligare skall från hotellets hundar som fungerar som ett slags "intruder alarm". Dessutom ljud från fåglar, insekter och annat oindentifierbart.
Hur som helst, lördagen spenderade vi på två museum och bland ett gäng ruiner. Ayutthaya har nämligen mängder av ruiner som härstammar fran den tiden då Ayutthaya var som störst och det dominerande riket i regionen. Sen kom burmeserna och läxade upp dem och staden förföll tills det att man bestämde sig for att bygga en modern stad öster om ruinerna. Det var mysigt att glida runt på museerna - i alla fall det första som behandlade Ayutthayas historia och kultur, medan det andra var ett museum bestående av i princip bara buddhastatyer och amuletter och således ganska trist. Dock något för Petter, buddhafanatiker som han är. Vi blev, efter att ha vandrat i solen en hel dag, helt galna av törst och hunger, speciellt då det vid ruinområdena i princip inte finns nagra serveringar överhuvudtaget - i alla fall inte så vitt vi kunde se. Till slut fann vi en enkel thairestaurant och då hade de knappt någonting vi kunde äta, så vi fick nöja oss med thailändarnas favoritveggomat, d.v.s. lite fried rice med grönsaker. Vi blev bittra.
Men på väg därifrån fann jag popcorn! Men ack, vilken styggelse. Tyvärr var skiten, även om den var saltad, klibbigt sockrad och är det något jag inte gillar är det söta popcorn. Jag gjorde ett tappert försök att salta sönder dem, men det hjälpte föga. Trots det åt jag upp halva påsen eftersom jag ändå saknade popcorn så mycket, haha.
Dagen efter tog vi oss till Lopburi med tåget och här är vi alltså nu på ett internetcafé i väntan på nattåget till Chiang Mai som går kl 20. Vi låste in våra väskor på stationen här och har sedan drivit runt bland ruiner, apor och gått till ett museum om forntida historia. Apor? Ja, faktiskt. Här i Lopburi finns det nämligen ett hundratal apor i en liten del av staden. Vi trodde att aporna skulle härja omkring överallt och det var den egentliga anledningen till varför vi åkte hit, men det visade sig att vi inte gjort vår research särskilt väl för de fanns endast koncentrerade till ett ruinområde nordväst i staden. Där fanns ett hundratal som hänger och klänger på elledningar, busar med turister och ränner över gatan vid en av de mest trafikerade gatorna i staden. Turistattraktion helt klart, men det är alltid kul med lite släktingar.
Nu ska vi vidare till Chiang Mai. Hepp!
fredag 18 januari 2008
Ayuthaya fever
När vi lämnade Bangkok på morgonen var vi sjukt utmattade. Vi hade inte fått mycket sömn den natten och vinglade således fram längs gatorna med våra ryggsäckar. När vi kom ut på den stora vägen Rajadamnoen Klang var den helt öde och några poliser började vinka åt oss att snabbt röra oss mot dem och sälla oss till folkmassan. Vi tänkte givetvis unisont: "Nu är kungen ute och åker igen". Så rätt vi hade. Fyrahundra polisbilar och en kung senare fick trafiken äntligen börja röra på sig igen och vi lyckades ta oss till tågstationen. Priset med tåg till Ayuthaya som ligger 8 mil norrut var skrattretande lågt. 3 kr/styck betalade vi och det gick smidigt och bra.
Väl i Ayuthaya möttes vi givetvis upp av en tuk-tuk, men till skillnad från i Bangkok har de fasta priser här, så man behöver inte tjafsa lika mycket om priset och man kommer undan billigt. Det tuk-tuk-förarna istället lever på här är rundturer i stan för 200B/timme och det blev vi snabbt varse om när vi nådde vårt hotell och skulle gå av. De började vifta med en anteckningsbok med massvis av rekommendationer från folk från hela världen. Den obligatoriska planschen och vykorten på alla tempel och ruiner halades fram, men eftersom vi inte var så sugna för att betala en massa pengar för att se saker som vi förmodligen sett förr, månne i annan form, så sa vi att vi skulle ringa om vi ville anlita dem (lol). Vi kommer istället gå till några museér och vandra runt lite på egen hand bland de gamla ruinerna. Inte alltför sugna på en in-och-ut-ur-tempeltur. Vi hade tänkt att se oss omkring idag, men det blir av imorgon istället eftersom Sabina var lite småsjuk idag och vi istället använde dagen åt att vila ut.
Vi bor på ett ställe som heter Baan Lotus Guesthouse, som den cyniska kanadensiskan rekommenderade oss och som består av två thailändska teakhouse som omringas av en stor delvis omskött trädgård med tuppar, hönor, kycklingar, hundar, massa fåglar och ödlor. Den kunde ha varit så mycket finare med bara lite mer omsorg. På baksidan ligger en stor damm vilket givetvis ökar insektspopulationen, något vi kanske inte hurrar av glädje för. Vi delar toalett och dusch med fyra andra gäster, men vi betalar väldigt lite (320B för ett dubbelrum) och jag tycker i alla fall att det är lite mysigt. Det påminner om när jag var hemma hos mormor och morfar förr i tiden när de fortfarande hade höns och tuppar på bondgården.
Nu ska vi snart sova och upp lagom till soluppgången! Dygnet är på väg att vändas rätt igen.
Väl i Ayuthaya möttes vi givetvis upp av en tuk-tuk, men till skillnad från i Bangkok har de fasta priser här, så man behöver inte tjafsa lika mycket om priset och man kommer undan billigt. Det tuk-tuk-förarna istället lever på här är rundturer i stan för 200B/timme och det blev vi snabbt varse om när vi nådde vårt hotell och skulle gå av. De började vifta med en anteckningsbok med massvis av rekommendationer från folk från hela världen. Den obligatoriska planschen och vykorten på alla tempel och ruiner halades fram, men eftersom vi inte var så sugna för att betala en massa pengar för att se saker som vi förmodligen sett förr, månne i annan form, så sa vi att vi skulle ringa om vi ville anlita dem (lol). Vi kommer istället gå till några museér och vandra runt lite på egen hand bland de gamla ruinerna. Inte alltför sugna på en in-och-ut-ur-tempeltur. Vi hade tänkt att se oss omkring idag, men det blir av imorgon istället eftersom Sabina var lite småsjuk idag och vi istället använde dagen åt att vila ut.
Vi bor på ett ställe som heter Baan Lotus Guesthouse, som den cyniska kanadensiskan rekommenderade oss och som består av två thailändska teakhouse som omringas av en stor delvis omskött trädgård med tuppar, hönor, kycklingar, hundar, massa fåglar och ödlor. Den kunde ha varit så mycket finare med bara lite mer omsorg. På baksidan ligger en stor damm vilket givetvis ökar insektspopulationen, något vi kanske inte hurrar av glädje för. Vi delar toalett och dusch med fyra andra gäster, men vi betalar väldigt lite (320B för ett dubbelrum) och jag tycker i alla fall att det är lite mysigt. Det påminner om när jag var hemma hos mormor och morfar förr i tiden när de fortfarande hade höns och tuppar på bondgården.
Nu ska vi snart sova och upp lagom till soluppgången! Dygnet är på väg att vändas rätt igen.
torsdag 17 januari 2008
Bangkok by night
Det är svårt att beskriva Bangkok. Vi kom precis hem från Khao San Road efter att ha köpt lite Pad Thai. Området vid Khao San Road är som ett festivalområde och det syns såklart tydligast på natten, då sopor i mängder ligger längs trottoarkanterna, fulla människor raglar runt och matos från diverse stånd blandar sig med soplukten och skapar en oefterhärmelig frän arom av Bangkok. Dessvärre tar också de prostituerade och män med erbjudande om att ta en till "Ping Pong Shows" över på natten. Råttorna och kackerlackorna börjar våga sig fram igen och trafiken lugnar ned sig. Det är oerhört smutsigt här, fasaderna är skitiga av alla avgaser, elledningar hänger och dinglar överallt och det finns knappt några papperskorgar, så det ligger skräp överallt. Igår när vi gick ut för att köpa lite glass såg vi hur ett moln av avgaser svävade tjockt över vägen. Man kan nästan ta på det, så påtagligt är det. Fattigt är det också. Slummiga områden och tiggare nästan överallt, ofta mer eller mindra handikappade. På Khao San driver gatubarnen Bee-Bee, Na Si Ma och Rafi runt och säljer rosor och tuggumin för 4kr styck och vi brukar alltid stöta på dem på kvällarna, då de svävar runt mellan fulla människor och tjänar ihop en hel del pengar, som de förmodligen inte får se mycket av.
Men det är samtidigt svårt att inte uppskatta stadens ljusa sidor också. Det är en enormt stor stad och vi har bara hållt oss i Centrala Bangkok. Vi har haft det otroligt trevligt här och har träffat väldigt många människor. Min väska är full av olika e-mailadresser och jag har förmodligen slarvat bort hälften. Det finns två säkra kort om man vill träffa folk. Det enklaste är givetvis att gå ut på krogen och det andra är att åka på någon turistig resa. Vi har ägnat mest tid i Bangkok åt det första. Vi har inte varit partyparty-människor direkt, men de senaste dagarna har vi varit ute mycket, även om vi tagit det rätt lugnt. Anledningen är som sagt att man träffar många trevliga och väldigt olika karaktärer. Dansken Tomas, fransmännen Mosa och Hakim, thailändarna Kim och Paa (Alla thailändare jag har mött har för övrigt namn med bara en stavelse), slovenen Marian, brasilianarna Tiago och Rodrigo, japanen Hikuro, tysken David och irländare, britter, japaner, turkar etc. Det känns som man är med i Timbuktulåten "Nu". Dessutom har vi funnit en fantastisk bar med enbart rockmusik (Pantera, RATM bland annat) och ett riktigt bra liveband som kör covers på bland annat RATM, Nirvana. Galet bra sångare. Ibland tar basisten över och sjunger ganska dålig skatemusik, men det är rätt kul att se honom för trots att han är 34 år ser han då ut att vara 12. Den första dagen vi kom dit sökte de upp oss efteråt (det brukar ju vara tvärtom!) och vi satt och drack några öl med dem och snackade musik, väldigt trevliga så vi gick dit en gång till när de spelade nästa gång. Basisten blev lite kär i Sabina såklart. Varför säger jag "såklart"? Jo, för att ...
Sabina blir bedårad vart hon än går. Det är helt galet. Alla älskar henne, vill gifta sig med henne och strör komplimanger över henne. En ganska hög thailändare kom exempelvis fram till vårt bord på en bar och bara satt och stirrade på henne och var helt betagen av hennes skönhet. Det enda han kunde mumla var "beautiful", "beautiful". Det var rätt drygt, så vi gick därifrån, men annars håller det sig på en sansad nivå, men man ser verkligen hur betagna alla thailändare och andra är av Sabina, tjejer som killar. Man blir ju sur, jag vill ju också ha uppmärksamhet! ;)
Jag klippte mig för ett par dagar sedan och det var sannerligen en annorlunda klippning. Jag ville såklart bara köra med trimmern genom håret lite snabbt, men frisören var perfektionist och lät mig inte gå förrän hon hade rakat med rakblad längs hårkanterna. Dessutom gav hon mig en kort massage efter att jag var färdig. Skumt.
Vi tog oss till slut till Grand Palace och när vi väl kom dit, så hände vadå? Jo, givetvis var det då en ceremoni vid palatset på grund av prinsessans död, så vi fick inte gå in. Massvis med svartklädda thailändare överallt och kungen var där. Vi gick runt i Wat Phra Kaeo och Wat Pho istället och fick nog av det, så vi var inte alltför ledsna - det var snarare mer intressant att se folkmassan. Roligare var det istället på Nationalmuseet, men dessvärre höll det på att stänga när vi kom, så vi hann inte vara där så länge. Vi kanske återvänder dit någon dag. Nästa gång vi kommer till Bangkok ska vi gå till detta galna museum: Forensic Museum
Vi gillar Bangkok så mycket att vi stannade några extra dagar och sköt upp resan till Ayuthaya varje dag i fem dagar. Nu är vi dock nöjda och känner att vi vill lämna Bangkok och ta oss vidare. Alla vi pratar med rekommenderar att vi åker till Pai, som är ett ställe väster om Chiang Mai, så vi åker troligtvis dit. Snart är det dags att böja knapra malariapiller!
Vi har shoppat färdigt för den här resan och skickat hem 18 kilo - mestadels böcker och paketet borde komma hem om ungefär två månader. Förmodligen har Abtin hunnit låna och läsa ut alla 20 böcker innan vi kommit tillbaka igen =)
Annars har jag hittat ett fantastiskt roligt friidrottsmanagerspel på internet:
Maxithlon. Kan det bli bättre? =)
Vi ska försöka skriva lite oftare nu, även om det blir korta inlägg.
Slutligen vill vi återigen påpeka att vi har skaffat en mobiltelefon, så det är bara att ringa. Vi kan inte ringa er dock. Numret finns i ett tidigare inlägg.
Men det är samtidigt svårt att inte uppskatta stadens ljusa sidor också. Det är en enormt stor stad och vi har bara hållt oss i Centrala Bangkok. Vi har haft det otroligt trevligt här och har träffat väldigt många människor. Min väska är full av olika e-mailadresser och jag har förmodligen slarvat bort hälften. Det finns två säkra kort om man vill träffa folk. Det enklaste är givetvis att gå ut på krogen och det andra är att åka på någon turistig resa. Vi har ägnat mest tid i Bangkok åt det första. Vi har inte varit partyparty-människor direkt, men de senaste dagarna har vi varit ute mycket, även om vi tagit det rätt lugnt. Anledningen är som sagt att man träffar många trevliga och väldigt olika karaktärer. Dansken Tomas, fransmännen Mosa och Hakim, thailändarna Kim och Paa (Alla thailändare jag har mött har för övrigt namn med bara en stavelse), slovenen Marian, brasilianarna Tiago och Rodrigo, japanen Hikuro, tysken David och irländare, britter, japaner, turkar etc. Det känns som man är med i Timbuktulåten "Nu". Dessutom har vi funnit en fantastisk bar med enbart rockmusik (Pantera, RATM bland annat) och ett riktigt bra liveband som kör covers på bland annat RATM, Nirvana. Galet bra sångare. Ibland tar basisten över och sjunger ganska dålig skatemusik, men det är rätt kul att se honom för trots att han är 34 år ser han då ut att vara 12. Den första dagen vi kom dit sökte de upp oss efteråt (det brukar ju vara tvärtom!) och vi satt och drack några öl med dem och snackade musik, väldigt trevliga så vi gick dit en gång till när de spelade nästa gång. Basisten blev lite kär i Sabina såklart. Varför säger jag "såklart"? Jo, för att ...
Sabina blir bedårad vart hon än går. Det är helt galet. Alla älskar henne, vill gifta sig med henne och strör komplimanger över henne. En ganska hög thailändare kom exempelvis fram till vårt bord på en bar och bara satt och stirrade på henne och var helt betagen av hennes skönhet. Det enda han kunde mumla var "beautiful", "beautiful". Det var rätt drygt, så vi gick därifrån, men annars håller det sig på en sansad nivå, men man ser verkligen hur betagna alla thailändare och andra är av Sabina, tjejer som killar. Man blir ju sur, jag vill ju också ha uppmärksamhet! ;)
Jag klippte mig för ett par dagar sedan och det var sannerligen en annorlunda klippning. Jag ville såklart bara köra med trimmern genom håret lite snabbt, men frisören var perfektionist och lät mig inte gå förrän hon hade rakat med rakblad längs hårkanterna. Dessutom gav hon mig en kort massage efter att jag var färdig. Skumt.
Vi tog oss till slut till Grand Palace och när vi väl kom dit, så hände vadå? Jo, givetvis var det då en ceremoni vid palatset på grund av prinsessans död, så vi fick inte gå in. Massvis med svartklädda thailändare överallt och kungen var där. Vi gick runt i Wat Phra Kaeo och Wat Pho istället och fick nog av det, så vi var inte alltför ledsna - det var snarare mer intressant att se folkmassan. Roligare var det istället på Nationalmuseet, men dessvärre höll det på att stänga när vi kom, så vi hann inte vara där så länge. Vi kanske återvänder dit någon dag. Nästa gång vi kommer till Bangkok ska vi gå till detta galna museum: Forensic Museum
Vi gillar Bangkok så mycket att vi stannade några extra dagar och sköt upp resan till Ayuthaya varje dag i fem dagar. Nu är vi dock nöjda och känner att vi vill lämna Bangkok och ta oss vidare. Alla vi pratar med rekommenderar att vi åker till Pai, som är ett ställe väster om Chiang Mai, så vi åker troligtvis dit. Snart är det dags att böja knapra malariapiller!
Vi har shoppat färdigt för den här resan och skickat hem 18 kilo - mestadels böcker och paketet borde komma hem om ungefär två månader. Förmodligen har Abtin hunnit låna och läsa ut alla 20 böcker innan vi kommit tillbaka igen =)
Annars har jag hittat ett fantastiskt roligt friidrottsmanagerspel på internet:
Maxithlon. Kan det bli bättre? =)
Vi ska försöka skriva lite oftare nu, även om det blir korta inlägg.
Slutligen vill vi återigen påpeka att vi har skaffat en mobiltelefon, så det är bara att ringa. Vi kan inte ringa er dock. Numret finns i ett tidigare inlägg.
onsdag 9 januari 2008
Grattis till en gammal gubbe!
Idag (90% säker eller var det den tionde) skedde det som vi så länge har väntat på och bävat inför. Den tidigare så vackre och ståndaktige man vi känner som Nils har anlänt till en tragisk period i sitt liv präglat av dålig syn, impotens, håravfall, ryggsmärtor och reumatism. Han fyller nämligen 30 år idag. Grattis eller Beklagar sorgen, broder! Du väljer själv, men vi gillar dig i alla fall =)
En kort redogörelse från de senaste dagarna här i Bangkok: Igår blev jag sjuk igen; 38 grader feber och halsont, så vi stannade hemma och det blev alltså, surprise, surprise inget Grand Palace. Idag shoppade vi färdigt allt vi behövde, så imorgon gör vi ett nytt GP-försök =)
En kort redogörelse från de senaste dagarna här i Bangkok: Igår blev jag sjuk igen; 38 grader feber och halsont, så vi stannade hemma och det blev alltså, surprise, surprise inget Grand Palace. Idag shoppade vi färdigt allt vi behövde, så imorgon gör vi ett nytt GP-försök =)
tisdag 8 januari 2008
What's new?
Vad har vi gjort sedan sist?
Jo, vi har varit snoriga, hostat och varit allmänt förkylda så vi har tagit det rätt lugnt här i Bangkok. Vi gick ut en kväll och träffade då bland annat en kopia av Harry Potter och senare några irländare som jag fick sjunga "Go on Home British Soldiers" och irländska pubvisor med. Annars har det blivit väldigt mycket internet så vi har full koll på vad som händer i Pakistan, Kenya, Gaza, USA etc. Även viktigare saker som att Kajsa Bergqvist har slutat med friidrott har nått våra öron.
Idag tänkte vi skaffa visum till Vietnam, men när vi väl kom dit var vi tvungna att specificera vilken period vi ville ha visum för och det vet vi ju inte riktigt. Så vi beslutade oss för att fixa det i Laos istället. Resten av dagen shoppade vi en massa prylar till vår blivande lägenhet som vi ska skicka hem med paket på onsdag om allt vill sig väl.
Nu har vi inte många dagar kvar här i Bangkok, så snart rör vi oss norrut. Vi har fortfarande inte masat oss till Grand Palace ännu, vår motivation för att se tempel och palats är inte den största, men imorgon ska vi försöka oss på det i alla fall. Vi får väl se om vi blir förändrade för livet eller inte.
Restempot lugnar ned sig med tiden. I början kändes det för min del som att vi var tvungna att komma iväg till en massa saker och bocka av sevärdheter och resmål så fort som möjligt. Det är ett rätt korkat sätt att stressa fram på, eftersom man då knappast njuter av det man gör för tillfället utan bara ser framåt. Men nu tar vi det lugnt, även om jag fortfarande stressar på lite ibland. Då speciellt när det gäller att vi borde lämna Bangkok snart, trots att vi trivs väldigt bra här. Helt ofelbar kan man inte bli på en natt.
Vi gillar Bangkok väldigt mycket, speciellt Sabina som nog skulle kunna flytta hit. Så långt vill inte jag sträcka mig, men det finns alltid något att göra här. Vi brukar driva runt på marknader eller bara fram och tillbaka på Khao San Road utan något vettigt mål i sikte. Det är så sjukt mycket mer stimulerade än att bara sitta och uggla i sitt rum i Uppsala. Och skulle vi av någon anledning bli uttråkade, så går vi bara ut och tar en öl och träffar garanterat konstigt folk, för sådana kryllar det av här på Khao San. Hippies, alkisar, gamla fängelsekunder, partysugna ungdomar etc. Alla från olika platser i världen. Vi har de thailändska punkarna och emosarna som sitter på trottoarkanterna och kollar in turisterna. När turisterna fått nog och solen uppgången börjar närma sig tar de över jaktmarkerna med gitarrer och öl. Bangkok, we like it.
Jo, vi har varit snoriga, hostat och varit allmänt förkylda så vi har tagit det rätt lugnt här i Bangkok. Vi gick ut en kväll och träffade då bland annat en kopia av Harry Potter och senare några irländare som jag fick sjunga "Go on Home British Soldiers" och irländska pubvisor med. Annars har det blivit väldigt mycket internet så vi har full koll på vad som händer i Pakistan, Kenya, Gaza, USA etc. Även viktigare saker som att Kajsa Bergqvist har slutat med friidrott har nått våra öron.
Idag tänkte vi skaffa visum till Vietnam, men när vi väl kom dit var vi tvungna att specificera vilken period vi ville ha visum för och det vet vi ju inte riktigt. Så vi beslutade oss för att fixa det i Laos istället. Resten av dagen shoppade vi en massa prylar till vår blivande lägenhet som vi ska skicka hem med paket på onsdag om allt vill sig väl.
Nu har vi inte många dagar kvar här i Bangkok, så snart rör vi oss norrut. Vi har fortfarande inte masat oss till Grand Palace ännu, vår motivation för att se tempel och palats är inte den största, men imorgon ska vi försöka oss på det i alla fall. Vi får väl se om vi blir förändrade för livet eller inte.
Restempot lugnar ned sig med tiden. I början kändes det för min del som att vi var tvungna att komma iväg till en massa saker och bocka av sevärdheter och resmål så fort som möjligt. Det är ett rätt korkat sätt att stressa fram på, eftersom man då knappast njuter av det man gör för tillfället utan bara ser framåt. Men nu tar vi det lugnt, även om jag fortfarande stressar på lite ibland. Då speciellt när det gäller att vi borde lämna Bangkok snart, trots att vi trivs väldigt bra här. Helt ofelbar kan man inte bli på en natt.
Vi gillar Bangkok väldigt mycket, speciellt Sabina som nog skulle kunna flytta hit. Så långt vill inte jag sträcka mig, men det finns alltid något att göra här. Vi brukar driva runt på marknader eller bara fram och tillbaka på Khao San Road utan något vettigt mål i sikte. Det är så sjukt mycket mer stimulerade än att bara sitta och uggla i sitt rum i Uppsala. Och skulle vi av någon anledning bli uttråkade, så går vi bara ut och tar en öl och träffar garanterat konstigt folk, för sådana kryllar det av här på Khao San. Hippies, alkisar, gamla fängelsekunder, partysugna ungdomar etc. Alla från olika platser i världen. Vi har de thailändska punkarna och emosarna som sitter på trottoarkanterna och kollar in turisterna. När turisterna fått nog och solen uppgången börjar närma sig tar de över jaktmarkerna med gitarrer och öl. Bangkok, we like it.
torsdag 3 januari 2008
Just ja. Gott nytt år bör man säga
Igår gick vi ut och tog några öl och det slutade med att vi pratade med tre medelålders engelsmän till klockan sju på morgonen. Idag är vi som resultat av detta extra förkylda. Sabinas näsa rinner, hon låter som en man när hon talar och min hals river. Så idag blir det till att stanna hemma.
Hur som helst, gott nytt år! Och grattis till Henrik som fyller 26 idag och grattis i efterskott till Abtin som blev 23 år ung. Shit, vad ungt.
Om ni skulle vilja ringa oss så kan ni nu göra det på nummer +66870812519
Hur som helst, gott nytt år! Och grattis till Henrik som fyller 26 idag och grattis i efterskott till Abtin som blev 23 år ung. Shit, vad ungt.
Om ni skulle vilja ringa oss så kan ni nu göra det på nummer +66870812519
onsdag 2 januari 2008
Aaaah vad är frisk natur mot avgaser, smuts och hemlösa tiggare?
Vi är tillbaka i Bangkok igen. Det är smutsigt, dekadent och svårt att komma över gatan. Inga fler nationalparker, höga berg och klarblått vatten. Men vi gillar det. Att återvända till en plats en andra gång är en helt annan sak än att komma dit för första gången. Nu känner vi oss som rutinerade rävar och har slutat att åka taxi och tuk-tuk. Nu åker vi bara kommunalt. Buss, skytrain eller tunnelbana. Världsvant!
Vi hade ett trevligt nyår. Vi drog runt från krog till krog på Khao San Road tills vi hamnade på en "uteservering" som bestod av plaststolar, fulla människor och en jävla massa buckets och öl. Vi träffade i alla fall några trevliga britter och hängde med dem resten av året. Vi inledde 2008 med att gå in på någon klubb där en stor thaiman sjöng Rage Against The Machine och andra låtar som fulla västerlänningar hade önskat. Det var kul, men ironiskt som alla som kan texten till "Killing in the name of" säkert förstår.
Idag besökte vi Jim Thompsons House för att kunna bocka av något turistigt. Fint hus, men tråkigt och de stereotypa medelålders amerikanerna gjorde knappast saken bättre. Om inte Sabina hade varit så artig så tror jag att hon hade dödat dem rakt upp och ner. Tänk er den värsta amerikanska stereotypen ni kan tänka er. En skrävlig man och kvinna båda 50+. Kvinnan hade kort, rödfärgat semipermanentat hår och mannen såg ut som en replika av el presidento. De störde guiden hela tiden med dåliga skämt och dumma frågor. Exempelvis visade guiden en kruka med hål på sidorna och upptill och förklarade att man traditionellt använder den som ett värmelement genom att lägga tänt kol i botten, varpå den dumma amerikanskan frågar om man alltså skulle sitta på den. Haha, gör det du, så vet du hur ditt efterliv kommer gestalta sig.
Hur som helst, vi har från flera håll fått höra att det låter på bloggen som att vi inte har trevligt. Så är inte fallet. Vi har det mycket bra nu. I början var vi rätt bittra och hade väl högre förhoppningar när vi väl åkte hit eller något sånt. Nu har vi anpassat oss och tar dag för dag. Det spelar ingen roll hur långt vi kommer och hur länge vi hinner vara borta. Vi har det bra nu, så tro inget annat =)
Vi hade ett trevligt nyår. Vi drog runt från krog till krog på Khao San Road tills vi hamnade på en "uteservering" som bestod av plaststolar, fulla människor och en jävla massa buckets och öl. Vi träffade i alla fall några trevliga britter och hängde med dem resten av året. Vi inledde 2008 med att gå in på någon klubb där en stor thaiman sjöng Rage Against The Machine och andra låtar som fulla västerlänningar hade önskat. Det var kul, men ironiskt som alla som kan texten till "Killing in the name of" säkert förstår.
Idag besökte vi Jim Thompsons House för att kunna bocka av något turistigt. Fint hus, men tråkigt och de stereotypa medelålders amerikanerna gjorde knappast saken bättre. Om inte Sabina hade varit så artig så tror jag att hon hade dödat dem rakt upp och ner. Tänk er den värsta amerikanska stereotypen ni kan tänka er. En skrävlig man och kvinna båda 50+. Kvinnan hade kort, rödfärgat semipermanentat hår och mannen såg ut som en replika av el presidento. De störde guiden hela tiden med dåliga skämt och dumma frågor. Exempelvis visade guiden en kruka med hål på sidorna och upptill och förklarade att man traditionellt använder den som ett värmelement genom att lägga tänt kol i botten, varpå den dumma amerikanskan frågar om man alltså skulle sitta på den. Haha, gör det du, så vet du hur ditt efterliv kommer gestalta sig.
Hur som helst, vi har från flera håll fått höra att det låter på bloggen som att vi inte har trevligt. Så är inte fallet. Vi har det mycket bra nu. I början var vi rätt bittra och hade väl högre förhoppningar när vi väl åkte hit eller något sånt. Nu har vi anpassat oss och tar dag för dag. Det spelar ingen roll hur långt vi kommer och hur länge vi hinner vara borta. Vi har det bra nu, så tro inget annat =)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)