Vi fick alltså vårt visum och har mestadels spenderat vår förlängning med att läsa och slöa på vårt rum. Chiang Mai är ganska tråkigt och mer ett ställe för folk att stanna någon vecka medan man deltar i någon aktivitet som trekking, matlagning, thaiboxning, språklektioner eller lektioner i thaimassage. Vi valde att testa på matlagning och det var ingen direkt höjdare. Mestadels medelålders och uppåt, högljudda och korkade amerikaner och kanadensare. Matlagningen saknade all sorts kreativitet. Först fick vi se när TV-kocken Sompon(som jag tror alla tanter blev förälskade i) lagade den rätt vi skulle laga och när han hackade grönsaker eller lade något i en kastrull blev alla till sig av beundran och skrek WOW. Det var rätt kul att se faktiskt. Sen förberedde de alla ingredienser åt oss, så det enda vi behövde göra var att hacka lite grönsaker och komma ihåg att slänga i ingredienserna i rätt ordning. Hjärndött.
Vi tröttnade alltså ganska snabbt och eftersom vi hade betalat för två dagar, så ljög vi och sa att Sabina hade blivit sjuk och fick så våra pengar tillbaka. Några timmar senare när vi skulle ut på stan, så såg vi tjejen som hade gett oss pengarna tillbaka, så jag panikade lite trots att hon redan hade sett oss och sprang in på ett kafé och blev genast mött av servitriser som bad mig sätta mig, varpå jag mumlade lite snabbt att jag bara skulle kolla en grej varefter jag snabbt gick ut igen. Pinsamt.
På kvällen hittade vi en lapp på vår dörr där personalen undrade om vi kunde tänka oss att flytta eftersom ett äldre par skulle komma och de hade bokat vårt rum. Vi skulle hjälpa dem att komma undan med en dubbelbokning helt enkelt, men vad svarar man när de drar upp äldrepar-kortet? Vi gick med på det men blev väldigt besvikna på rumbytet då vårt nya rum var fullt med myggor och hade en stenhård säng. Summan av kardemumman blev att vi valde att flytta från Chiang Mai lite tidigare, eftersom vi ändå inte hade så roligt här och för att markera vårt missnöje.
Så igår anlände vi till Pai efter fyra timmar på slingriga bergsvägar med utsikt över berg och dalar. Vi har inte hunnit utforska staden/byn ännu, eftersom det har regnat hela dagen idag, men det kommer. Vi har också börjat käka våra malariapiller eftersom Pai ligger i malariatrakter.
Dessvärre verkar det som att jag slarvat bort mitt USB-minne där jag hade lagrat alla våra bilder, så vi har förlorat en hel del inklusive de sista dagarna i Chiang Mai med matlagningen och ett besök till en hippiebar. Shit happens. Heja Kallur!
Och Grattis i efterskott till Spader som fyllt 25!
torsdag 31 januari 2008
fredag 25 januari 2008
Great Success!
Nu har vi fått förnyade visum. Vi får stanna här i Thailand till den 26:e februari om vi vill. Riktigt så länge lär vi inte stanna, men det är skönt att slippa stressa.
Livet på ett hotellrum
Idag är den femte dagen vi spenderar i Chiang Mai och sedan vi hörde av oss sist har vi i princip inte lämnat hotellrummet. Vårt hotellrum är underbart med satellit-TV, kylskåp, Air Condition, en liten balkong, dusch med varmvatten och vid receptionen har de dessutom gratis hett vatten till Sabinas morgonkaffe! Dessutom betalar vi inte mer än 70kr/natten här, vilket är det tredje billigaste stället vi har varit på hittills. Men det är inte den egentliga anledningen till att vi har stannat inne på rummet hela den här tiden. På natten den andra dagen blev nämligen jag magsjuk och erhöll 38.5 i feber efter att ha ätit en suspekt pizza. Den dagen spenderades således med att springa fram och tillbaka mellan toaletten och sängen. Sabina ville inte vara sämre och skaffade sig 38-gradig feber för att sympatisera med mig. Sedan dess har vi bara vilat oss friska och tittat på diverse dåliga amerikanska filmer från 80-talet.
Idag ska vi ut i världen igen och det första delstoppet blir Immigrationskontoret där vi ska förlänga vårt visum som går ut på söndag.
Until next time, tata!
Idag ska vi ut i världen igen och det första delstoppet blir Immigrationskontoret där vi ska förlänga vårt visum som går ut på söndag.
Until next time, tata!
måndag 21 januari 2008
Framme i Chiang Mai
Nu är vi i Chiang Mai! Resan gick finfint, vi sov hela vägen. Att ta nattåg är bland det bekvämaste man kan göra även om överslafen är lite trång. Eftersom de blåste oss på matpriset förra gången vägrade vi nu att köpa något på tåget. Man såg verkligen hur besviken tågvärden blev. Det är väl där de tjänar sina slantar.
Det första som mötte oss när vi klev av tåget var givetvis en massa tuk-tukförare som ville ta oss till deras hotell. Vi tog oss genom alla frågor till ett 7-11. OCH VAD FANNS DÄR???? Ursäkta Caps Lock, men saltade popcorn! Jag köpte tre påsar och de tog slut inom en timme. Dessvärre har jag inte hittat popcorn på något annat 7-11, så om suget blir för starkt får jag väl slösa 8kr på att ta mig till tågstationen och tillbaka igen för att få mina popcorn =).
Vi har vandrat runt i Chiang Mai sedan morgonkvisten, på grund av att det hotell vi siktade in oss på inte hade några rum lediga förrän kl 17 och vi anlände kl 8. Allt vi har sett hittills av Chiang Mai har varit bra, möjligtvis undantaget råttan som slank ned i en avloppsbrunn, men han är säkert snäll han också. Mysiga små gränder och de bekvämligheter man behöver nära tillhands. Vi åt frukost på en jättetrevlig restaurant som hade gratis internet och en läshörna på övervåningen som vi slog ihjäl två timmar vid. Det sägs att folk i regel är mer vänliga här än i Bangkok och hittills har det påståendet i högsta grad styrkts.
Vi funderar mycket över om vi ska förlänga visumet eller inte. Vi har en vecka kvar på vårt nuvarande visum och det är lite väl kort tid för att hinna med både Chiang Mai och Pai, så förmodligen förlänger vi det med en månad och pungar ut med de 1900B/per skalle som det kostar. Vi kommer förmodligen inte stanna här en hel månad till, men det kan vara skönt med en eller två veckor extra i alla fall och 1900B är inte så farligt mycket (380kr).
Nu sitter vi på ett internetcafé för 20B/timmen och har tre timmar kvar tills hotellet öppnar och den tiden ska jag slå ihjäl med lite friidrott.
Det första som mötte oss när vi klev av tåget var givetvis en massa tuk-tukförare som ville ta oss till deras hotell. Vi tog oss genom alla frågor till ett 7-11. OCH VAD FANNS DÄR???? Ursäkta Caps Lock, men saltade popcorn! Jag köpte tre påsar och de tog slut inom en timme. Dessvärre har jag inte hittat popcorn på något annat 7-11, så om suget blir för starkt får jag väl slösa 8kr på att ta mig till tågstationen och tillbaka igen för att få mina popcorn =).
Vi har vandrat runt i Chiang Mai sedan morgonkvisten, på grund av att det hotell vi siktade in oss på inte hade några rum lediga förrän kl 17 och vi anlände kl 8. Allt vi har sett hittills av Chiang Mai har varit bra, möjligtvis undantaget råttan som slank ned i en avloppsbrunn, men han är säkert snäll han också. Mysiga små gränder och de bekvämligheter man behöver nära tillhands. Vi åt frukost på en jättetrevlig restaurant som hade gratis internet och en läshörna på övervåningen som vi slog ihjäl två timmar vid. Det sägs att folk i regel är mer vänliga här än i Bangkok och hittills har det påståendet i högsta grad styrkts.
Vi funderar mycket över om vi ska förlänga visumet eller inte. Vi har en vecka kvar på vårt nuvarande visum och det är lite väl kort tid för att hinna med både Chiang Mai och Pai, så förmodligen förlänger vi det med en månad och pungar ut med de 1900B/per skalle som det kostar. Vi kommer förmodligen inte stanna här en hel månad till, men det kan vara skönt med en eller två veckor extra i alla fall och 1900B är inte så farligt mycket (380kr).
Nu sitter vi på ett internetcafé för 20B/timmen och har tre timmar kvar tills hotellet öppnar och den tiden ska jag slå ihjäl med lite friidrott.
söndag 20 januari 2008
Konstig tjuv, dålig sömn, ruiner, vildhundar, apor och fler ruiner
Nu sitter vi Lopburi efter en heldag här, men låt oss backa tiden tillbaka till igår efter att vi lämnade internet. När vi var nästan framme vid vår grind hörde jag hur en motorcyklist började sakta ned och närma sig oss och vi hann inte reagera förrän han sträckte sig mot Sabina i ett, vad vi tror, oerhört klumpigt försök att sno hennes väska. Istället tog han mer eller mindre pa hennes bröst. Efter vad jag har lärt mig om thailändares tendens att bli betagna av Sabinas skönhet är min teori att han helt enkelt blev bländad av hennes skönhet, så när han väl skulle ta väskan fick han helt enkelt kortslutning. Han åkte sedan därifrån i sakta gemak och jag kunde bara producera ett föga skräckinjagande "Hey!". Sabina tog dock inte illa vid sig utan skrattade genast bort det klantiga försöket.
Ayutthaya är ingen stad man vill vandra runt i när det är mörkt. Vi blev tvungna till det då vi upptäckt att vi klantigt nog hade glömt att köpa vatten för kvällen. Vår första kontakt med MC-tjuvar ägde rum här, men än värre är alla hundar som springer runt i pack överallt. I Bangkok kryllar det också av hundar men de är lugna och fina. Hundarna i Ayutthaya förföljer en, skäller och morrar konstant. De gör visserligen ingenting, men lite läskigt är det. Inget för varken Benny, Narges eller Osama alltså. Vi såg till och med en skylt där det stod: "Beware! Vagabond a dog". För övrigt känns staden lite skum. Det ar lås och grindar överallt och så som vi ser det: ju fler lås, larm och grindar, desto osäkrare stad. Inget bra intryck av Ayutthaya således.
Vi har sovit väldigt dåligt här också för att det är så mycket ljud på nätterna. Hundar som ylar och skäller, ljud från folk som kommer hem på natten och ytterligare skall från hotellets hundar som fungerar som ett slags "intruder alarm". Dessutom ljud från fåglar, insekter och annat oindentifierbart.
Hur som helst, lördagen spenderade vi på två museum och bland ett gäng ruiner. Ayutthaya har nämligen mängder av ruiner som härstammar fran den tiden då Ayutthaya var som störst och det dominerande riket i regionen. Sen kom burmeserna och läxade upp dem och staden förföll tills det att man bestämde sig for att bygga en modern stad öster om ruinerna. Det var mysigt att glida runt på museerna - i alla fall det första som behandlade Ayutthayas historia och kultur, medan det andra var ett museum bestående av i princip bara buddhastatyer och amuletter och således ganska trist. Dock något för Petter, buddhafanatiker som han är. Vi blev, efter att ha vandrat i solen en hel dag, helt galna av törst och hunger, speciellt då det vid ruinområdena i princip inte finns nagra serveringar överhuvudtaget - i alla fall inte så vitt vi kunde se. Till slut fann vi en enkel thairestaurant och då hade de knappt någonting vi kunde äta, så vi fick nöja oss med thailändarnas favoritveggomat, d.v.s. lite fried rice med grönsaker. Vi blev bittra.
Men på väg därifrån fann jag popcorn! Men ack, vilken styggelse. Tyvärr var skiten, även om den var saltad, klibbigt sockrad och är det något jag inte gillar är det söta popcorn. Jag gjorde ett tappert försök att salta sönder dem, men det hjälpte föga. Trots det åt jag upp halva påsen eftersom jag ändå saknade popcorn så mycket, haha.
Dagen efter tog vi oss till Lopburi med tåget och här är vi alltså nu på ett internetcafé i väntan på nattåget till Chiang Mai som går kl 20. Vi låste in våra väskor på stationen här och har sedan drivit runt bland ruiner, apor och gått till ett museum om forntida historia. Apor? Ja, faktiskt. Här i Lopburi finns det nämligen ett hundratal apor i en liten del av staden. Vi trodde att aporna skulle härja omkring överallt och det var den egentliga anledningen till varför vi åkte hit, men det visade sig att vi inte gjort vår research särskilt väl för de fanns endast koncentrerade till ett ruinområde nordväst i staden. Där fanns ett hundratal som hänger och klänger på elledningar, busar med turister och ränner över gatan vid en av de mest trafikerade gatorna i staden. Turistattraktion helt klart, men det är alltid kul med lite släktingar.
Nu ska vi vidare till Chiang Mai. Hepp!
Ayutthaya är ingen stad man vill vandra runt i när det är mörkt. Vi blev tvungna till det då vi upptäckt att vi klantigt nog hade glömt att köpa vatten för kvällen. Vår första kontakt med MC-tjuvar ägde rum här, men än värre är alla hundar som springer runt i pack överallt. I Bangkok kryllar det också av hundar men de är lugna och fina. Hundarna i Ayutthaya förföljer en, skäller och morrar konstant. De gör visserligen ingenting, men lite läskigt är det. Inget för varken Benny, Narges eller Osama alltså. Vi såg till och med en skylt där det stod: "Beware! Vagabond a dog". För övrigt känns staden lite skum. Det ar lås och grindar överallt och så som vi ser det: ju fler lås, larm och grindar, desto osäkrare stad. Inget bra intryck av Ayutthaya således.
Vi har sovit väldigt dåligt här också för att det är så mycket ljud på nätterna. Hundar som ylar och skäller, ljud från folk som kommer hem på natten och ytterligare skall från hotellets hundar som fungerar som ett slags "intruder alarm". Dessutom ljud från fåglar, insekter och annat oindentifierbart.
Hur som helst, lördagen spenderade vi på två museum och bland ett gäng ruiner. Ayutthaya har nämligen mängder av ruiner som härstammar fran den tiden då Ayutthaya var som störst och det dominerande riket i regionen. Sen kom burmeserna och läxade upp dem och staden förföll tills det att man bestämde sig for att bygga en modern stad öster om ruinerna. Det var mysigt att glida runt på museerna - i alla fall det första som behandlade Ayutthayas historia och kultur, medan det andra var ett museum bestående av i princip bara buddhastatyer och amuletter och således ganska trist. Dock något för Petter, buddhafanatiker som han är. Vi blev, efter att ha vandrat i solen en hel dag, helt galna av törst och hunger, speciellt då det vid ruinområdena i princip inte finns nagra serveringar överhuvudtaget - i alla fall inte så vitt vi kunde se. Till slut fann vi en enkel thairestaurant och då hade de knappt någonting vi kunde äta, så vi fick nöja oss med thailändarnas favoritveggomat, d.v.s. lite fried rice med grönsaker. Vi blev bittra.
Men på väg därifrån fann jag popcorn! Men ack, vilken styggelse. Tyvärr var skiten, även om den var saltad, klibbigt sockrad och är det något jag inte gillar är det söta popcorn. Jag gjorde ett tappert försök att salta sönder dem, men det hjälpte föga. Trots det åt jag upp halva påsen eftersom jag ändå saknade popcorn så mycket, haha.
Dagen efter tog vi oss till Lopburi med tåget och här är vi alltså nu på ett internetcafé i väntan på nattåget till Chiang Mai som går kl 20. Vi låste in våra väskor på stationen här och har sedan drivit runt bland ruiner, apor och gått till ett museum om forntida historia. Apor? Ja, faktiskt. Här i Lopburi finns det nämligen ett hundratal apor i en liten del av staden. Vi trodde att aporna skulle härja omkring överallt och det var den egentliga anledningen till varför vi åkte hit, men det visade sig att vi inte gjort vår research särskilt väl för de fanns endast koncentrerade till ett ruinområde nordväst i staden. Där fanns ett hundratal som hänger och klänger på elledningar, busar med turister och ränner över gatan vid en av de mest trafikerade gatorna i staden. Turistattraktion helt klart, men det är alltid kul med lite släktingar.
Nu ska vi vidare till Chiang Mai. Hepp!
fredag 18 januari 2008
Ayuthaya fever
När vi lämnade Bangkok på morgonen var vi sjukt utmattade. Vi hade inte fått mycket sömn den natten och vinglade således fram längs gatorna med våra ryggsäckar. När vi kom ut på den stora vägen Rajadamnoen Klang var den helt öde och några poliser började vinka åt oss att snabbt röra oss mot dem och sälla oss till folkmassan. Vi tänkte givetvis unisont: "Nu är kungen ute och åker igen". Så rätt vi hade. Fyrahundra polisbilar och en kung senare fick trafiken äntligen börja röra på sig igen och vi lyckades ta oss till tågstationen. Priset med tåg till Ayuthaya som ligger 8 mil norrut var skrattretande lågt. 3 kr/styck betalade vi och det gick smidigt och bra.
Väl i Ayuthaya möttes vi givetvis upp av en tuk-tuk, men till skillnad från i Bangkok har de fasta priser här, så man behöver inte tjafsa lika mycket om priset och man kommer undan billigt. Det tuk-tuk-förarna istället lever på här är rundturer i stan för 200B/timme och det blev vi snabbt varse om när vi nådde vårt hotell och skulle gå av. De började vifta med en anteckningsbok med massvis av rekommendationer från folk från hela världen. Den obligatoriska planschen och vykorten på alla tempel och ruiner halades fram, men eftersom vi inte var så sugna för att betala en massa pengar för att se saker som vi förmodligen sett förr, månne i annan form, så sa vi att vi skulle ringa om vi ville anlita dem (lol). Vi kommer istället gå till några museér och vandra runt lite på egen hand bland de gamla ruinerna. Inte alltför sugna på en in-och-ut-ur-tempeltur. Vi hade tänkt att se oss omkring idag, men det blir av imorgon istället eftersom Sabina var lite småsjuk idag och vi istället använde dagen åt att vila ut.
Vi bor på ett ställe som heter Baan Lotus Guesthouse, som den cyniska kanadensiskan rekommenderade oss och som består av två thailändska teakhouse som omringas av en stor delvis omskött trädgård med tuppar, hönor, kycklingar, hundar, massa fåglar och ödlor. Den kunde ha varit så mycket finare med bara lite mer omsorg. På baksidan ligger en stor damm vilket givetvis ökar insektspopulationen, något vi kanske inte hurrar av glädje för. Vi delar toalett och dusch med fyra andra gäster, men vi betalar väldigt lite (320B för ett dubbelrum) och jag tycker i alla fall att det är lite mysigt. Det påminner om när jag var hemma hos mormor och morfar förr i tiden när de fortfarande hade höns och tuppar på bondgården.
Nu ska vi snart sova och upp lagom till soluppgången! Dygnet är på väg att vändas rätt igen.
Väl i Ayuthaya möttes vi givetvis upp av en tuk-tuk, men till skillnad från i Bangkok har de fasta priser här, så man behöver inte tjafsa lika mycket om priset och man kommer undan billigt. Det tuk-tuk-förarna istället lever på här är rundturer i stan för 200B/timme och det blev vi snabbt varse om när vi nådde vårt hotell och skulle gå av. De började vifta med en anteckningsbok med massvis av rekommendationer från folk från hela världen. Den obligatoriska planschen och vykorten på alla tempel och ruiner halades fram, men eftersom vi inte var så sugna för att betala en massa pengar för att se saker som vi förmodligen sett förr, månne i annan form, så sa vi att vi skulle ringa om vi ville anlita dem (lol). Vi kommer istället gå till några museér och vandra runt lite på egen hand bland de gamla ruinerna. Inte alltför sugna på en in-och-ut-ur-tempeltur. Vi hade tänkt att se oss omkring idag, men det blir av imorgon istället eftersom Sabina var lite småsjuk idag och vi istället använde dagen åt att vila ut.
Vi bor på ett ställe som heter Baan Lotus Guesthouse, som den cyniska kanadensiskan rekommenderade oss och som består av två thailändska teakhouse som omringas av en stor delvis omskött trädgård med tuppar, hönor, kycklingar, hundar, massa fåglar och ödlor. Den kunde ha varit så mycket finare med bara lite mer omsorg. På baksidan ligger en stor damm vilket givetvis ökar insektspopulationen, något vi kanske inte hurrar av glädje för. Vi delar toalett och dusch med fyra andra gäster, men vi betalar väldigt lite (320B för ett dubbelrum) och jag tycker i alla fall att det är lite mysigt. Det påminner om när jag var hemma hos mormor och morfar förr i tiden när de fortfarande hade höns och tuppar på bondgården.
Nu ska vi snart sova och upp lagom till soluppgången! Dygnet är på väg att vändas rätt igen.
torsdag 17 januari 2008
Bangkok by night
Det är svårt att beskriva Bangkok. Vi kom precis hem från Khao San Road efter att ha köpt lite Pad Thai. Området vid Khao San Road är som ett festivalområde och det syns såklart tydligast på natten, då sopor i mängder ligger längs trottoarkanterna, fulla människor raglar runt och matos från diverse stånd blandar sig med soplukten och skapar en oefterhärmelig frän arom av Bangkok. Dessvärre tar också de prostituerade och män med erbjudande om att ta en till "Ping Pong Shows" över på natten. Råttorna och kackerlackorna börjar våga sig fram igen och trafiken lugnar ned sig. Det är oerhört smutsigt här, fasaderna är skitiga av alla avgaser, elledningar hänger och dinglar överallt och det finns knappt några papperskorgar, så det ligger skräp överallt. Igår när vi gick ut för att köpa lite glass såg vi hur ett moln av avgaser svävade tjockt över vägen. Man kan nästan ta på det, så påtagligt är det. Fattigt är det också. Slummiga områden och tiggare nästan överallt, ofta mer eller mindra handikappade. På Khao San driver gatubarnen Bee-Bee, Na Si Ma och Rafi runt och säljer rosor och tuggumin för 4kr styck och vi brukar alltid stöta på dem på kvällarna, då de svävar runt mellan fulla människor och tjänar ihop en hel del pengar, som de förmodligen inte får se mycket av.
Men det är samtidigt svårt att inte uppskatta stadens ljusa sidor också. Det är en enormt stor stad och vi har bara hållt oss i Centrala Bangkok. Vi har haft det otroligt trevligt här och har träffat väldigt många människor. Min väska är full av olika e-mailadresser och jag har förmodligen slarvat bort hälften. Det finns två säkra kort om man vill träffa folk. Det enklaste är givetvis att gå ut på krogen och det andra är att åka på någon turistig resa. Vi har ägnat mest tid i Bangkok åt det första. Vi har inte varit partyparty-människor direkt, men de senaste dagarna har vi varit ute mycket, även om vi tagit det rätt lugnt. Anledningen är som sagt att man träffar många trevliga och väldigt olika karaktärer. Dansken Tomas, fransmännen Mosa och Hakim, thailändarna Kim och Paa (Alla thailändare jag har mött har för övrigt namn med bara en stavelse), slovenen Marian, brasilianarna Tiago och Rodrigo, japanen Hikuro, tysken David och irländare, britter, japaner, turkar etc. Det känns som man är med i Timbuktulåten "Nu". Dessutom har vi funnit en fantastisk bar med enbart rockmusik (Pantera, RATM bland annat) och ett riktigt bra liveband som kör covers på bland annat RATM, Nirvana. Galet bra sångare. Ibland tar basisten över och sjunger ganska dålig skatemusik, men det är rätt kul att se honom för trots att han är 34 år ser han då ut att vara 12. Den första dagen vi kom dit sökte de upp oss efteråt (det brukar ju vara tvärtom!) och vi satt och drack några öl med dem och snackade musik, väldigt trevliga så vi gick dit en gång till när de spelade nästa gång. Basisten blev lite kär i Sabina såklart. Varför säger jag "såklart"? Jo, för att ...
Sabina blir bedårad vart hon än går. Det är helt galet. Alla älskar henne, vill gifta sig med henne och strör komplimanger över henne. En ganska hög thailändare kom exempelvis fram till vårt bord på en bar och bara satt och stirrade på henne och var helt betagen av hennes skönhet. Det enda han kunde mumla var "beautiful", "beautiful". Det var rätt drygt, så vi gick därifrån, men annars håller det sig på en sansad nivå, men man ser verkligen hur betagna alla thailändare och andra är av Sabina, tjejer som killar. Man blir ju sur, jag vill ju också ha uppmärksamhet! ;)
Jag klippte mig för ett par dagar sedan och det var sannerligen en annorlunda klippning. Jag ville såklart bara köra med trimmern genom håret lite snabbt, men frisören var perfektionist och lät mig inte gå förrän hon hade rakat med rakblad längs hårkanterna. Dessutom gav hon mig en kort massage efter att jag var färdig. Skumt.
Vi tog oss till slut till Grand Palace och när vi väl kom dit, så hände vadå? Jo, givetvis var det då en ceremoni vid palatset på grund av prinsessans död, så vi fick inte gå in. Massvis med svartklädda thailändare överallt och kungen var där. Vi gick runt i Wat Phra Kaeo och Wat Pho istället och fick nog av det, så vi var inte alltför ledsna - det var snarare mer intressant att se folkmassan. Roligare var det istället på Nationalmuseet, men dessvärre höll det på att stänga när vi kom, så vi hann inte vara där så länge. Vi kanske återvänder dit någon dag. Nästa gång vi kommer till Bangkok ska vi gå till detta galna museum: Forensic Museum
Vi gillar Bangkok så mycket att vi stannade några extra dagar och sköt upp resan till Ayuthaya varje dag i fem dagar. Nu är vi dock nöjda och känner att vi vill lämna Bangkok och ta oss vidare. Alla vi pratar med rekommenderar att vi åker till Pai, som är ett ställe väster om Chiang Mai, så vi åker troligtvis dit. Snart är det dags att böja knapra malariapiller!
Vi har shoppat färdigt för den här resan och skickat hem 18 kilo - mestadels böcker och paketet borde komma hem om ungefär två månader. Förmodligen har Abtin hunnit låna och läsa ut alla 20 böcker innan vi kommit tillbaka igen =)
Annars har jag hittat ett fantastiskt roligt friidrottsmanagerspel på internet:
Maxithlon. Kan det bli bättre? =)
Vi ska försöka skriva lite oftare nu, även om det blir korta inlägg.
Slutligen vill vi återigen påpeka att vi har skaffat en mobiltelefon, så det är bara att ringa. Vi kan inte ringa er dock. Numret finns i ett tidigare inlägg.
Men det är samtidigt svårt att inte uppskatta stadens ljusa sidor också. Det är en enormt stor stad och vi har bara hållt oss i Centrala Bangkok. Vi har haft det otroligt trevligt här och har träffat väldigt många människor. Min väska är full av olika e-mailadresser och jag har förmodligen slarvat bort hälften. Det finns två säkra kort om man vill träffa folk. Det enklaste är givetvis att gå ut på krogen och det andra är att åka på någon turistig resa. Vi har ägnat mest tid i Bangkok åt det första. Vi har inte varit partyparty-människor direkt, men de senaste dagarna har vi varit ute mycket, även om vi tagit det rätt lugnt. Anledningen är som sagt att man träffar många trevliga och väldigt olika karaktärer. Dansken Tomas, fransmännen Mosa och Hakim, thailändarna Kim och Paa (Alla thailändare jag har mött har för övrigt namn med bara en stavelse), slovenen Marian, brasilianarna Tiago och Rodrigo, japanen Hikuro, tysken David och irländare, britter, japaner, turkar etc. Det känns som man är med i Timbuktulåten "Nu". Dessutom har vi funnit en fantastisk bar med enbart rockmusik (Pantera, RATM bland annat) och ett riktigt bra liveband som kör covers på bland annat RATM, Nirvana. Galet bra sångare. Ibland tar basisten över och sjunger ganska dålig skatemusik, men det är rätt kul att se honom för trots att han är 34 år ser han då ut att vara 12. Den första dagen vi kom dit sökte de upp oss efteråt (det brukar ju vara tvärtom!) och vi satt och drack några öl med dem och snackade musik, väldigt trevliga så vi gick dit en gång till när de spelade nästa gång. Basisten blev lite kär i Sabina såklart. Varför säger jag "såklart"? Jo, för att ...
Sabina blir bedårad vart hon än går. Det är helt galet. Alla älskar henne, vill gifta sig med henne och strör komplimanger över henne. En ganska hög thailändare kom exempelvis fram till vårt bord på en bar och bara satt och stirrade på henne och var helt betagen av hennes skönhet. Det enda han kunde mumla var "beautiful", "beautiful". Det var rätt drygt, så vi gick därifrån, men annars håller det sig på en sansad nivå, men man ser verkligen hur betagna alla thailändare och andra är av Sabina, tjejer som killar. Man blir ju sur, jag vill ju också ha uppmärksamhet! ;)
Jag klippte mig för ett par dagar sedan och det var sannerligen en annorlunda klippning. Jag ville såklart bara köra med trimmern genom håret lite snabbt, men frisören var perfektionist och lät mig inte gå förrän hon hade rakat med rakblad längs hårkanterna. Dessutom gav hon mig en kort massage efter att jag var färdig. Skumt.
Vi tog oss till slut till Grand Palace och när vi väl kom dit, så hände vadå? Jo, givetvis var det då en ceremoni vid palatset på grund av prinsessans död, så vi fick inte gå in. Massvis med svartklädda thailändare överallt och kungen var där. Vi gick runt i Wat Phra Kaeo och Wat Pho istället och fick nog av det, så vi var inte alltför ledsna - det var snarare mer intressant att se folkmassan. Roligare var det istället på Nationalmuseet, men dessvärre höll det på att stänga när vi kom, så vi hann inte vara där så länge. Vi kanske återvänder dit någon dag. Nästa gång vi kommer till Bangkok ska vi gå till detta galna museum: Forensic Museum
Vi gillar Bangkok så mycket att vi stannade några extra dagar och sköt upp resan till Ayuthaya varje dag i fem dagar. Nu är vi dock nöjda och känner att vi vill lämna Bangkok och ta oss vidare. Alla vi pratar med rekommenderar att vi åker till Pai, som är ett ställe väster om Chiang Mai, så vi åker troligtvis dit. Snart är det dags att böja knapra malariapiller!
Vi har shoppat färdigt för den här resan och skickat hem 18 kilo - mestadels böcker och paketet borde komma hem om ungefär två månader. Förmodligen har Abtin hunnit låna och läsa ut alla 20 böcker innan vi kommit tillbaka igen =)
Annars har jag hittat ett fantastiskt roligt friidrottsmanagerspel på internet:
Maxithlon. Kan det bli bättre? =)
Vi ska försöka skriva lite oftare nu, även om det blir korta inlägg.
Slutligen vill vi återigen påpeka att vi har skaffat en mobiltelefon, så det är bara att ringa. Vi kan inte ringa er dock. Numret finns i ett tidigare inlägg.
onsdag 9 januari 2008
Grattis till en gammal gubbe!
Idag (90% säker eller var det den tionde) skedde det som vi så länge har väntat på och bävat inför. Den tidigare så vackre och ståndaktige man vi känner som Nils har anlänt till en tragisk period i sitt liv präglat av dålig syn, impotens, håravfall, ryggsmärtor och reumatism. Han fyller nämligen 30 år idag. Grattis eller Beklagar sorgen, broder! Du väljer själv, men vi gillar dig i alla fall =)
En kort redogörelse från de senaste dagarna här i Bangkok: Igår blev jag sjuk igen; 38 grader feber och halsont, så vi stannade hemma och det blev alltså, surprise, surprise inget Grand Palace. Idag shoppade vi färdigt allt vi behövde, så imorgon gör vi ett nytt GP-försök =)
En kort redogörelse från de senaste dagarna här i Bangkok: Igår blev jag sjuk igen; 38 grader feber och halsont, så vi stannade hemma och det blev alltså, surprise, surprise inget Grand Palace. Idag shoppade vi färdigt allt vi behövde, så imorgon gör vi ett nytt GP-försök =)
tisdag 8 januari 2008
What's new?
Vad har vi gjort sedan sist?
Jo, vi har varit snoriga, hostat och varit allmänt förkylda så vi har tagit det rätt lugnt här i Bangkok. Vi gick ut en kväll och träffade då bland annat en kopia av Harry Potter och senare några irländare som jag fick sjunga "Go on Home British Soldiers" och irländska pubvisor med. Annars har det blivit väldigt mycket internet så vi har full koll på vad som händer i Pakistan, Kenya, Gaza, USA etc. Även viktigare saker som att Kajsa Bergqvist har slutat med friidrott har nått våra öron.
Idag tänkte vi skaffa visum till Vietnam, men när vi väl kom dit var vi tvungna att specificera vilken period vi ville ha visum för och det vet vi ju inte riktigt. Så vi beslutade oss för att fixa det i Laos istället. Resten av dagen shoppade vi en massa prylar till vår blivande lägenhet som vi ska skicka hem med paket på onsdag om allt vill sig väl.
Nu har vi inte många dagar kvar här i Bangkok, så snart rör vi oss norrut. Vi har fortfarande inte masat oss till Grand Palace ännu, vår motivation för att se tempel och palats är inte den största, men imorgon ska vi försöka oss på det i alla fall. Vi får väl se om vi blir förändrade för livet eller inte.
Restempot lugnar ned sig med tiden. I början kändes det för min del som att vi var tvungna att komma iväg till en massa saker och bocka av sevärdheter och resmål så fort som möjligt. Det är ett rätt korkat sätt att stressa fram på, eftersom man då knappast njuter av det man gör för tillfället utan bara ser framåt. Men nu tar vi det lugnt, även om jag fortfarande stressar på lite ibland. Då speciellt när det gäller att vi borde lämna Bangkok snart, trots att vi trivs väldigt bra här. Helt ofelbar kan man inte bli på en natt.
Vi gillar Bangkok väldigt mycket, speciellt Sabina som nog skulle kunna flytta hit. Så långt vill inte jag sträcka mig, men det finns alltid något att göra här. Vi brukar driva runt på marknader eller bara fram och tillbaka på Khao San Road utan något vettigt mål i sikte. Det är så sjukt mycket mer stimulerade än att bara sitta och uggla i sitt rum i Uppsala. Och skulle vi av någon anledning bli uttråkade, så går vi bara ut och tar en öl och träffar garanterat konstigt folk, för sådana kryllar det av här på Khao San. Hippies, alkisar, gamla fängelsekunder, partysugna ungdomar etc. Alla från olika platser i världen. Vi har de thailändska punkarna och emosarna som sitter på trottoarkanterna och kollar in turisterna. När turisterna fått nog och solen uppgången börjar närma sig tar de över jaktmarkerna med gitarrer och öl. Bangkok, we like it.
Jo, vi har varit snoriga, hostat och varit allmänt förkylda så vi har tagit det rätt lugnt här i Bangkok. Vi gick ut en kväll och träffade då bland annat en kopia av Harry Potter och senare några irländare som jag fick sjunga "Go on Home British Soldiers" och irländska pubvisor med. Annars har det blivit väldigt mycket internet så vi har full koll på vad som händer i Pakistan, Kenya, Gaza, USA etc. Även viktigare saker som att Kajsa Bergqvist har slutat med friidrott har nått våra öron.
Idag tänkte vi skaffa visum till Vietnam, men när vi väl kom dit var vi tvungna att specificera vilken period vi ville ha visum för och det vet vi ju inte riktigt. Så vi beslutade oss för att fixa det i Laos istället. Resten av dagen shoppade vi en massa prylar till vår blivande lägenhet som vi ska skicka hem med paket på onsdag om allt vill sig väl.
Nu har vi inte många dagar kvar här i Bangkok, så snart rör vi oss norrut. Vi har fortfarande inte masat oss till Grand Palace ännu, vår motivation för att se tempel och palats är inte den största, men imorgon ska vi försöka oss på det i alla fall. Vi får väl se om vi blir förändrade för livet eller inte.
Restempot lugnar ned sig med tiden. I början kändes det för min del som att vi var tvungna att komma iväg till en massa saker och bocka av sevärdheter och resmål så fort som möjligt. Det är ett rätt korkat sätt att stressa fram på, eftersom man då knappast njuter av det man gör för tillfället utan bara ser framåt. Men nu tar vi det lugnt, även om jag fortfarande stressar på lite ibland. Då speciellt när det gäller att vi borde lämna Bangkok snart, trots att vi trivs väldigt bra här. Helt ofelbar kan man inte bli på en natt.
Vi gillar Bangkok väldigt mycket, speciellt Sabina som nog skulle kunna flytta hit. Så långt vill inte jag sträcka mig, men det finns alltid något att göra här. Vi brukar driva runt på marknader eller bara fram och tillbaka på Khao San Road utan något vettigt mål i sikte. Det är så sjukt mycket mer stimulerade än att bara sitta och uggla i sitt rum i Uppsala. Och skulle vi av någon anledning bli uttråkade, så går vi bara ut och tar en öl och träffar garanterat konstigt folk, för sådana kryllar det av här på Khao San. Hippies, alkisar, gamla fängelsekunder, partysugna ungdomar etc. Alla från olika platser i världen. Vi har de thailändska punkarna och emosarna som sitter på trottoarkanterna och kollar in turisterna. När turisterna fått nog och solen uppgången börjar närma sig tar de över jaktmarkerna med gitarrer och öl. Bangkok, we like it.
torsdag 3 januari 2008
Just ja. Gott nytt år bör man säga
Igår gick vi ut och tog några öl och det slutade med att vi pratade med tre medelålders engelsmän till klockan sju på morgonen. Idag är vi som resultat av detta extra förkylda. Sabinas näsa rinner, hon låter som en man när hon talar och min hals river. Så idag blir det till att stanna hemma.
Hur som helst, gott nytt år! Och grattis till Henrik som fyller 26 idag och grattis i efterskott till Abtin som blev 23 år ung. Shit, vad ungt.
Om ni skulle vilja ringa oss så kan ni nu göra det på nummer +66870812519
Hur som helst, gott nytt år! Och grattis till Henrik som fyller 26 idag och grattis i efterskott till Abtin som blev 23 år ung. Shit, vad ungt.
Om ni skulle vilja ringa oss så kan ni nu göra det på nummer +66870812519
onsdag 2 januari 2008
Aaaah vad är frisk natur mot avgaser, smuts och hemlösa tiggare?
Vi är tillbaka i Bangkok igen. Det är smutsigt, dekadent och svårt att komma över gatan. Inga fler nationalparker, höga berg och klarblått vatten. Men vi gillar det. Att återvända till en plats en andra gång är en helt annan sak än att komma dit för första gången. Nu känner vi oss som rutinerade rävar och har slutat att åka taxi och tuk-tuk. Nu åker vi bara kommunalt. Buss, skytrain eller tunnelbana. Världsvant!
Vi hade ett trevligt nyår. Vi drog runt från krog till krog på Khao San Road tills vi hamnade på en "uteservering" som bestod av plaststolar, fulla människor och en jävla massa buckets och öl. Vi träffade i alla fall några trevliga britter och hängde med dem resten av året. Vi inledde 2008 med att gå in på någon klubb där en stor thaiman sjöng Rage Against The Machine och andra låtar som fulla västerlänningar hade önskat. Det var kul, men ironiskt som alla som kan texten till "Killing in the name of" säkert förstår.
Idag besökte vi Jim Thompsons House för att kunna bocka av något turistigt. Fint hus, men tråkigt och de stereotypa medelålders amerikanerna gjorde knappast saken bättre. Om inte Sabina hade varit så artig så tror jag att hon hade dödat dem rakt upp och ner. Tänk er den värsta amerikanska stereotypen ni kan tänka er. En skrävlig man och kvinna båda 50+. Kvinnan hade kort, rödfärgat semipermanentat hår och mannen såg ut som en replika av el presidento. De störde guiden hela tiden med dåliga skämt och dumma frågor. Exempelvis visade guiden en kruka med hål på sidorna och upptill och förklarade att man traditionellt använder den som ett värmelement genom att lägga tänt kol i botten, varpå den dumma amerikanskan frågar om man alltså skulle sitta på den. Haha, gör det du, så vet du hur ditt efterliv kommer gestalta sig.
Hur som helst, vi har från flera håll fått höra att det låter på bloggen som att vi inte har trevligt. Så är inte fallet. Vi har det mycket bra nu. I början var vi rätt bittra och hade väl högre förhoppningar när vi väl åkte hit eller något sånt. Nu har vi anpassat oss och tar dag för dag. Det spelar ingen roll hur långt vi kommer och hur länge vi hinner vara borta. Vi har det bra nu, så tro inget annat =)
Vi hade ett trevligt nyår. Vi drog runt från krog till krog på Khao San Road tills vi hamnade på en "uteservering" som bestod av plaststolar, fulla människor och en jävla massa buckets och öl. Vi träffade i alla fall några trevliga britter och hängde med dem resten av året. Vi inledde 2008 med att gå in på någon klubb där en stor thaiman sjöng Rage Against The Machine och andra låtar som fulla västerlänningar hade önskat. Det var kul, men ironiskt som alla som kan texten till "Killing in the name of" säkert förstår.
Idag besökte vi Jim Thompsons House för att kunna bocka av något turistigt. Fint hus, men tråkigt och de stereotypa medelålders amerikanerna gjorde knappast saken bättre. Om inte Sabina hade varit så artig så tror jag att hon hade dödat dem rakt upp och ner. Tänk er den värsta amerikanska stereotypen ni kan tänka er. En skrävlig man och kvinna båda 50+. Kvinnan hade kort, rödfärgat semipermanentat hår och mannen såg ut som en replika av el presidento. De störde guiden hela tiden med dåliga skämt och dumma frågor. Exempelvis visade guiden en kruka med hål på sidorna och upptill och förklarade att man traditionellt använder den som ett värmelement genom att lägga tänt kol i botten, varpå den dumma amerikanskan frågar om man alltså skulle sitta på den. Haha, gör det du, så vet du hur ditt efterliv kommer gestalta sig.
Hur som helst, vi har från flera håll fått höra att det låter på bloggen som att vi inte har trevligt. Så är inte fallet. Vi har det mycket bra nu. I början var vi rätt bittra och hade väl högre förhoppningar när vi väl åkte hit eller något sånt. Nu har vi anpassat oss och tar dag för dag. Det spelar ingen roll hur långt vi kommer och hur länge vi hinner vara borta. Vi har det bra nu, så tro inget annat =)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)