Miljonärer!

Ännu en dag har förflutit i Luang Prabang, denna lilla provinshuvudstad med otroligt tydliga arv från den franska kolonialtiden. Husen, bilarna, de tvåspråkiga skyltarna, osten, vinet; i allt finns det spår kvar. De har till och med baguettestånd längs gatorna.

Imorgon åker vi till huvudstaden Vientiane och inte till Vang Vieng som vi först sade. Idag har vi mest strosat runt på staden och sagt farväl till de goda mackorna på Café d Or som vi brukar besöka.

Skriv gärna en kommentar när ni har läst, bara säg hej eller något. Det är alltid kul att veta att vi inte är ensamma.

För övrigt är vi numera stolta miljonärer! För lite mer än 700kr för man över en miljon Kip!

Vi ville bara visa...

...vara visum!!!








Yes, vi har fått tillåtelse att träda in på vietnamesisk mark. Det trodde ni inte!

Hur som helst, nu sitter jag här igen och försöker rekonstruera dagens händelseförlopp, denna gång samtidigt som två vildhundar sjunger vackra serenader till varandra, Innan jag börjar med det vill jag bara dela med mig av en mindre betraktelse.

Trots att de sydostasiatiska länderna har genomgått en övergång till kapitalism påpeppade av Varldsbanken och andra liknande institutioner så måste man ändå digga vissa laotiers(?) och thailändares inställning till arbete. Ta inte i alltför hårt och ha gärna så kul du kan medan du arbetar, kommer det en kund, weeell vänta tills du har redogjort for grannfruns senaste snedsteg för din kompis och vandra sedan så långsamt du kan fram till kunden och ta sedan obrytt betalt av honom.

Idag tog vi oss en tur på det kungliga museumet. En tur genom det kungliga palatset, helt enkelt. Jag skulle dock knappast kalla det ett palats, utan snarare en mindre herrgård. Trägolv med vita hotellväggar som knappast gav vara sinnen en överväldigande njutning. Visserligen en hel del objekt av guld, silver och annat, men ärligt talat. Hellre ett måttfullt palats än ett överdådigt. Ju mindre spenderat på kungafamiljen, desto bättre.

På kvällen var vi kulturella och gick på en dansföreställning på teatern som ligger bredvid det kungliga museumet. Den inleddes med en välkomstceremoni där äldre herrar och damer satt uppradade pa scenkanten varvid en av dem monotont reciterade religiösa verser varefter de vandrade ut i publiken och prydde oss med ett vitt snöre kring varje handled. Därefter fick vi bevittna en lång dans som bestod av en scen ur det historiska eposet Ramayana och eftersom ingen av oss ar särskilt bevandrad i den hinduistiska litteraturen gick säkert en hel del symbolik oss förbi. Det var trots det intressant och roande att se, i alla fall en liten stund. Vårt intresse höll inte hela vägen, i och med det att vi inte förstod sa mycket av dansen och att de andra danser som utfördes upprepade mycket av det som skett tidigare. Men det var betydligt bättre än att sitta hemma på sitt lata arsle i alla fall!

På fredag drar vi iväg till Vang Vieng där vi bland annat ska bergsklättra igen. Sabina måste ju visa vart skåpet ska stå!

För övrigt anser jag att killen som jobbar på det här internetkaféet har damp!

Underbara Luang Prabang

Tjoho! Nu har vi snart visum till Vietnam. Vi tog (med lite modifikation) samma långpromenad som vi tog igår och krönte den med att vandra till Vietnams konsulat här i Luang Prabang. Där gick allt smidigt och imorgon klockan fyra får vi vår dom. Släpper de in oss eller inte? Bakom mannen som skötte det administrativa hängde ett stort portratt på Ho Chi Minh, som var lika ståtlig som alltid med sitt propra asiatskägg.

Angående telefoneriet så har vi ännu inte hittat något telefonkort eller någon telefonautomat, men ni kan ju försöka med att ringa på vårt thailändska nummer. Om ni gör det och det inte fungerar, så kan ni väl meddela det via mail eller dylikt, så att vi vet hur läget ligger.

Den lilla småstaden Luang Prabang (cirka 25000 invånare) fortsätter att värma oss med sin charm och sin starka sol och vi känner oss kanske mer harmoniska än vi någonsin gjort under resan. På kvällen gick vi ned mot centrum till en kvällsmarknad, där vi strosade runt mellan olika försäljare som försökte kränga diverse tyger, träskulpturer och s k "snake whiskey", som verkar vara en laotisk dunderkur mot reumatism och annat. Den består givetvis av whiskey samt med den inte alls särskilt hemliga ingrediensen orm. Och det är inte någon nedmald orm vi snackar om utan en helt intakt orm som bryskt, om än ganska dött, stirrar ut inifrån whiskeyflaskan. Efter arga leken med ormen, tog vi sedan en öl på en restaurant och betraktade Luang Prabangs huvudgata som till och med är ännu vackrare när mörkret sätter in. Ett råd från oss: åk hit någon gång!

Hej svejs!

Framme i Laos

Så har vi då äntligen tagit oss till Laos. Vi anlände på eftermiddagen och efter lite visumansökningar och passkontroller så släppte de slutligen in oss. Vi möttes givetvis direkt av en ATM i detta, enligt alla våra undersökningar, så bankomatfria land. Väl utanför den anspråkslösa flygplatsen väntade vi oss en thailandlik anstormning av tuk-tukchafförer som ville hjälpa just oss in till staden. Icke! Här var det lugnet självt. Vi fick själva leta oss fram till en dam som sålde taxibiljetter in till Luang Prabangs, varefter hon kallade till sig en chafför som tog oss till det guesthouse vi hade bestämt oss att pröva. Att Luang Prabang knappt kan kallas för stad utan snarare by eller det härliga svenska begreppet tätort märktes redan på väg in. Inga små förorter utan landsväg och landsbygd.

Vi har redan fått ett fantastiskt första intryck av Luang Prabang. Det är en väldigt vacker, pittoresk stad som blandar ett arv från den franska kolonialtiden med det typiskt sydostasiatiska som vi känner så väl från Thailand. Leendena känns dock mer äkta här än i Thailand, folket ännu mer avslappnat, det finns inga jävla SevenEleven, man slipper säga khrap efter varenda sak man säger och det finns god ost och billigt vin. Tack ska ni ha ädla fransmän för att ni spridit lite civilisation till barbarerna! ;) Kanske är denna beskrivning lite färgad av det faktum att vi var rätt trötta på Thailand när vi väl åkte, men vi gillar Luang Prabang. Vårt guesthouse blev vi genast fästa vid. Även fast rummet inte är något extraordinärt så är det hyggligt, har två robusta träfåtöljer och ser tätt ut. Trädgården utomhus är fantastisk. Den har otaliga vackra buskar, kokospalmer, blommor och käcka bord och som pricken över i:t har de dekorerat hela utegården med mängder av ljusslingor, lyktor och andra ljuskällor så att trädgården på kvällstid blir helt obeskrivligt mysig.

Idag tog vi en tur på några timmar till fots runt omkring i Luang Prabang. Vi tog oss först, för att ta oss in till centrum, runt en stor tempelkulle, som är ett nästan lika bra riktmärke som domkyrkan är i Uppsala. Där tog vi oss en paus på ett kafé där jag krossade Sabina på skitgubbe. När hon hade kommit över den brutala förlusten fortsatte vi promenaden med att strosa längs Mekongfloden och slöt sedan cirkeln med att gå hemåt igen genom förberedelserna till en nattmarknad där vi köpte lite färsk mango, vindruvor och äpplen. Efter en middag på restauranten bredvid vårt guesthouse och en lässtund sitter jag så här igen framför datorn och skriver ett inlägg i bloggen.

Innan jag lämnar er så vill jag berätta lite om vår sista dag i Thailand. Jag hade bestämt mig för att innan jag åkte därifrån skulle jag ta en thaimassage och se på thaiboxning. Det första hann jag inte med på grund av dålig planering, men på kvällen dagen innan avresan till Laos gick jag i alla fall iväg till ett Thaiboxningsevent. Sabina ville hellre än att se thailändare slå varandra blodiga ligga hemma och läsa, så gott så, jag gick ensam. Vilken sjuk grej det var! Det märktes att det var inriktat på västerlänningar, antingen det eller så är västerlänningar mer förtjusta i thaiboxning än thailändarna själva, för publiken var ungefär 80 procent västerlänningar och 20 procent thailändare, av vilka de flesta verkade vara sekonder eller gamblers.

Det skulle vara nio fighter och jag kom in när den första var i full gång att avverkas. Två småkillar i tioårsåldern stod och bankade och sparkade på varandra med boxningshandskar som enda skydd. Till slut knockade den ena ungen den andra och nästa match kunde inledas. Av de sju jag stannade kvar och såg vann fem på knock och bara två gick till fulla fem ronder och då stapplade deltagarna ut. Brutalt! Denna brutalitet inleds dock med böner och en slags harmonisk och meditativ uppvärmningsdans som utförs av deltagarna innan de ska knäa sönder varandras njurar. Vissa av boxarna dansar också under själva matchen taktfullt till den evigt trallande lugna musiken som om den vore en del av dem när de står där öga mot öga med varandra. Så lite gulligt var det.

Vad som inte var gulligt däremot var mellanshowen. Helt plötsligt efter en mycket bra match dyker det upp kabaretklädda damer eller män - det var svårt att avgöra - och inleder en ännu pinsammare show än den vi råkade förgifta våra ögon med i Koh Phi Phi. En av damännens klänningar åkte, när hon höll på och ålade på golvet, ner så pass att HANnes bröstvårtor syntes. Jag tänkte naivt att det måste ju ha varit pinsamt för henne, ha!

Efter ett mellanspel med en tandlös, stackars shemale som såg ut som vilken pundare som helst och som sprang runt helt galet och gjorde obscen gest efter obscen gest, så kom huvudakten. Oh my god! Helt plötsligt kom samma gäng från den första akten ut och denna gång i inget annat än bikinitrosor. Jag visste inte vart jag skulle kolla, men det behövde jag inte bekymra mig om alltför mycket heller eftersom folk sprang fram som galningar framför mig för att ta kort och skymde således tack och lov sikten. Jag var där för lite thaiboxning men fick en kabaretshow a la thai på köpet. Härligt, eller inte.

Jag såg en match till, en otroligt tråkig, utdragen match mellan en thailändare med ölkagge och en två meter lång svensk som inte kunde träffa den andre med en spark om han så stod en halvmeter ifrån. Det var löjligt att bevittna så jag gick hem och på vägen tillbaka fick jag höra att jag var handsome många gånger om. Vad snälla de är! =)

Imorgon ska vi fixa visum till Vietnam och kanske gå på Nationalmuseumet. Vi hörs!

Biljetterna fixade

Jag flaggade ned en tuk-tuk och tog en sväng upp till Lao Airlines kontor och fixade flygbiljetterna idag. Att flagga ned en tuk-tuk är en konst i sig. Man använder en speciell rörelse för att få en tuk-tuks uppmärksamhet. För att effektivast få tag på en taxi eller dylikt skall man ställa sig vid vägrenen och sträcka ut sin arm i en vinkel på ungefär 70 grader och därefter rytmiskt vifta upp och ned med handen, fortfarande med armen i samma vinkel. Gör man så har man genast femhundra tuk-tuks väntandes på en. Vill man inte ha en tuk-tuk har man givetvis femhundra tuk-tuks väntandes på en i alla fall, men det är en annan femma. Hur som helst, vi flyger till Luang Prabang på söndag och kommer efter en liten tripp runtom i Laos drygt två veckor senare att flyga vidare till Hanoi från Vientiane den 11 mars.

Ikväll hände det något väldigt underligt som hänt en gång tidigare när vi varit här i Thailand. Helt plötsligt var hela staden full med små flugliknande insekter som svärmade i tusentals kring varenda lysrör i staden (och det finns många lysrör här för thailändare gillar lysrör). Vi gick in på ett internetkafé i cirka en kvart för att undvika dem och när vi sedan kom ut fanns det inte en enda insekt kvar. Mycket märkligt, exakt samma sak skedde när vi var på väg från Lopburi till Chiang Mai. Om någon biologiexpert skulle vilja upplysa oss om orsaken till detta fenomen skulle vi vara hjärtligt tacksamma!

Snart bär det iväg till Laos!

Sabina kände sig lite friskare idag så vi begav oss iväg till ett museum här i Chiang Mai som har en stor utställning om stadens och regionens historia från förhistorisk tid och framåt. Vi tillbringade väl ungefär två timmar därinne och kom ut med blodsprängda ögon och trötta huvuden, men det var kul även om den historia som vi matades med givetvis var väääääldigt officiell med hyllningar åt diverse kungar och så vidare. Det fanns till och med ett eget rum vigt till härskarna genom åren. Det rummet gick vi snabbt förbi.

Efter vår historiska exkursion begav vi oss till vårt stammisställe och åt middag. Som dessert tog vi vår sista malariatablett för den här gången och självklart har vi en hel del över. Vi får väl spara dem till nästa resa vi får för oss att göra i malariainfekterade trakter.

Imorgon ska vi bege oss till Lao Airlines kontor här i Chiang Mai och boka flygbiljetter till Laos.

Auf Wienerschnitzel!

Trekking och sjuka Chiang Mai

Beklagar den låga frekvensen gällande inläggen, men vi har varit lite småkrassliga och tagit det ganska lugnt den senaste tiden så inget intressant har egentligen hänt.

Vi var som sagt och trekkade i Pai vilket var en trevlig upplevelse. Vi vandrade runt i skogen i två timmar tills vi kom till en liten hilltribe-by där vi åt lunch. I början var det ganska jobbigt med en hög stigning, men efter ungefär en halvtimme planade det ut och man kunde angenämt ta sig fram över stenar och rötter. På många ställen påminner den thailändska skogen mycket om svensk skog med barrbeströdd mark och ormbunkar.

Guiden var en hyvens kille som gärna ville berätta om allt möjligt från opiumodlingar till karen-rebellerna som slåss mot Burma. Dessutom pratade han flytande italienska! Vi hade givetvis en obligatorisk amerikan som givetvis inte kunde hålla tyst särskilt länge. Troligtvis dias barnen inte i USA utan föds istället upp på en diet uteslutande bestående av Läkerol. Hon babblade på om allt möjligt nonsens och hittade så småningom ett gemensamt intresse (någon skum form av massage) med en schweizare som också var med och så slapp vi slutligen terroriseras av henne. Utöver de deltagare jag redan har nämnt hade vi också en italienare med oss och allt sammantaget kändes gruppen som en konstellation i en dålig skräckfilm. Vi bara väntade på att något monster från skogen skulle dyka upp och plocka oss en efter en. Men vi klarade oss.

Efter lunchen skiljdes våra vägar åt då de andra skulle övernatta och vi fick sällskap med guidens kompis tillbaka till vägen. Det tog ungefär två timmar och guidens kompis, som redan i början av färden hade utmärkt sig för sin otålighet då han ständigt pinnade iväg i ett högt tempo och lämnade oss övriga långt bakom, var inte sämre denna gång utan drog upp tempot ordentligt tills han fattade att vi ville ta det lite lugnare, lata västerlänningar som vi är. Killen gick och bar på en manchete och svävade spöklikt över marken så vi undrade nästan om vi hade nått filmens klimax då hjältarna står öga mot öga mot monstret, men han tog oss snällt till en busshållplats där vi fick vänta på bussen hem i ungefär två timmar. Färden tillbaka tog ungefär en timme och man kan lugnt säga att vi satte ett nytt världsrekord på sträckan busshållplatsen i Pai till toaletten på Charlies Guesthouse när vi väl kom fram. Men det var skoj och vi lär trekka även i Laos när vi nu kommer dit.

Nu är vi i Chiang Mai sedan ungefär sex dagar tillbaka, men vi har skjutit upp resan till Laos dag efter dag eftersom Sabina har blivit sjuk och rummet på Nice Apartments, som vi återvände till, är perfekt för att krya på sig i. Dessutom har vi bara två veckor i Laos och då känns det trist att spendera dem i sjukbädden. Så om några dagar, när Sabina blivit frisk, så tar vi flyget till Vientiane för att där fixa visum till Vietnam och sedan bege oss norrut igen.

Vi planerar på att vara tillbaka lagom till sommaren och gå på Hultsfredfestivalen för att se Rage against the Machine! =)

Kallur och Killar

Okej förlåt, detta har inget med resan att göra, men WOW! Världsrekord för Kallur! =)

För övrigt råkade vi alldeles nyss träffa på den kille som vi i ett tidigare inlägg skrev såhär om:

"En ganska hög thailändare kom exempelvis fram till vårt bord på en bar och bara satt och stirrade på henne och var helt betagen av hennes skönhet. Det enda han kunde mumla var "beautiful", "beautiful". Det var rätt drygt, så vi gick därifrån, men annars håller det sig på en sansad nivå, men man ser ..."

Haha! Han mindes såklart inte oss och det tackar vi för. Han var tydligen kompis med en kille från Bangkok som heter Nick och som vi har träffat på några gånger här.

Reggae, man!

I förrgår var det reggae för hela slanten. Platsen för festivalen låg ungefär 15km utanför stan, men det gick gratis transfers hela dagen så vi tog oss lätt dit. På vägen satt två israeliska tjejer och diskuterade med en amerikansk man om fina platser att besöka i Israel och precis när vi kom fram kom de in på Israels skapelse och amerikanen droppade årtalet 1949 varpå en av tjejerna tveksamt påstod att det var väl då som andra världskriget tog slut. Jag tror hon får pris för bästa historierevisionist hittills under denna resa.

Hur som helst, reggaefestivalen låg på platsen för en resort och vi fick ta oss ned längs några snirkliga trappor. En allé av facklor löpte längs vägen och för att komma över till det egentliga festivalområdet fick vi gå över en liten träbro. På båda sidor av denna bro hade man placerat röda, gula och gröna lampor som lyste upp och färgade vattnet i sann reggaeanda. Området i sig var inget särskilt utan bestod av ett stort runt fält med en stor scen flankerad av diverse stånd som sålde öl, sprit, kläder och mat på båda sidor. De hade ett väldigt ineffektivt sätt att sälja öl. Man fick köpa kuponger av en person i ett stånd precis bredvid det stånd som hade ölen och sedan gå över dit och betala med kupongerna. Det var faktiskt så nära att man inte ens behövde gå över utan man räckte över pengarna till killen i kupongståndet, fick sina kuponger och sträckte sig sedan några centimeter åt sidan, lämnade över sina kuponger till ölkillen och fick sin öl. Lika krånglig som min förklaring låter, lika krångligt var det i verkligheten :P

Annars trevlig stämning och billigt för en festival (70kr) även om den var liten och vi hade sett många av musikerna uppträda på Phu Pai redan. Lite inavel på musikscenen i Pai då samma musiker roterar mellan de olika krogarna och tydligen spiller över till Reggaefestivalen också. Allt sammantager så var det en härlig kväll och vi återvände hem lite småfrusna även om vi hade hållt oss varma genom idogt dansande. Vi vaknade sedan lite småförkylda med hosta och täppta näsor. Vi bestämde därför att inte gå dit igen dag två utan ägnade istället dagen åt att läsa och ta det lugnt.

Imorgon ska vi ut på en heldagsvandring mellan olika småbyar, så vi hörs väl vidare efter den.

Vardagen i Pai...

...är underbar. Vi vaknar sent, runt elva på morgonen, och spenderar sedan dagen med att läsa, spela kort, gå lite på internet eller bara ströva runt i den lilla byn med ungefär tre gator. På kvällarna stannar vi antingen inne på rummet och kollar på Nickelodeon på vår TV eller går till puben Phu Pai för att digga med i livemusiken. Det finns så grymt många bra band och musiker här i Thailand, både utländska och inhemska. Om det inte har gått fram, så stormtrivs vi här.

Vi har utvecklat en ny filosofi som gjort oss gott. Vi har en rejäl slant pengar kvar och istället för att behöva följa en budget varje dag, som vi har gjort tidigare, tar vi det som det kommer och slösar förmodligen lite mer pengar än förr. Men det är bättre för själen att slippa behöva tänka på hur mycket pengar man får och inte får slösa. Snålat har vi gjort i Sverige för att komma iväg på den här resan och då tänker vi fan inte snåla alltför mycket här. Tar pengarna slut tidigare än beräknat åker vi bara tidigare till Australien och jobbar eller tar ett flyg hem om vi blivit reströtta, det är inte mer med det.

Imorgon är det dags för en tvådagars reggae-festival här i Pai och när den är klar tänkte vi stanna två dagar till och trekka lite i bergen här. Sen åker vi tillbaka till Chiang Mai och handlar lite varmare kläder (för det är lite kyligt på kvällarna här i norr) och sen flyger vi till Laos, för vi är för lata för att ta spendera en dag i en minibuss och två dagar på en långsam båt utrustad endast med träbänkar.

Det är rätt löjligt hur viktigt det är för vissa backpackers att lida på sin resa och hur de tror att de blir rikare människor på grund av detta självförvållade lidandet. Det ligger en viss status i att ta sig fram från punkt X till Y så långsamt som möjligt och så obekvämt som möjligt och att bo på det smutsigaste stället trots att standarden på rummen är väldigt bra bara man betalar 40 kronor extra natten. Patetiskt.

Men; ett stort leende till er alla från Pai!