Vietnamesisk sjukvård

Eftersom Sabinas feber och magont hade hållt i sig i sex dagar bestämde vi oss i måndags för att ta en tur till provinsens huvudsjukhus. Som tur var är Nha Trang provinsens huvudstad så det tog oss bara fem minuter med taxi för att ta oss dit.

Vi var lite osäkra på vart vi skulle vända oss när vi väl kom in och det märktes nog för efter ett ungefär tio sekunder långt, misslyckat försök till att lokalisera någon som kunde hjälpa oss ropade påkallade en sjuksyster vår uppmärksamhet och bad oss komma till henne. Sabina fick förklara sina problem och leddes sedan av samma syster till en doktor som väldigt snabbt tog en sjukdomsbild och skickade oss vidare till labbet, för nu skulle det tas blodprov och ultraljud. Vår privata syster fortsatte att agera ciceron genom den ganska smutsiga sjukhuset och vi anlände sålunda till labbet utan några svårigheter.

Blodprovet togs i ett rum med en massa myror, men gick smärtfritt, bokstavligt talat, och vi begav oss sedan i fortsatt sällskap med vår syster ned till avdelningen för ultraljud eller vad man ska kalla det. Väl där skiljdes vi åt från vår nyvunna vän och stora gråtfyllda avskedsscener tog vid, eller inte. Vi tackade och hon skuttade snabbt iväg mot nya äventyr.

Vi fick sedan vänta i cirka tjugo minuter innan vi kallades in till ett litet rum med endast en alldeles för liten skärm som avskiljde de som väntade på att få bli undersökta från den som låg med tröjan uppdragen och blev undersökt. Alla kunde således se varandra undersökas och efter att Sabina fått sin mage färdigkrossad av den hårdhänte doktorn tog vi oss vidare tillbaka till labbet för att hämta provsvaren. Därefter gick vi till en sal som skulle bli vår slutanhalt. Väl där tog surrealismen överhanden.

Direkt till höger när vi kom in låg fyra sängar på rad och Sabina fick lägga sig i den längst bort i hörnet. Våra grannar var en liten rastlös flicka i säng nr två, en flicka och hennes mor i säng nr tre och en gammal kvinna med dropp och vem vet vad i säng nummer fyra.

Nu följde en rad undersökningar med längre pauser emellan dem. Först kom en sjuksyster och tog puls och blodtryck, varefter vi fick vara i fred i tjugo minuter. Sedan kom en ung doktor och klämde lite på Sabinas mage och frågade henne hur länge hon varit sjuk och så vidare - samma frågor som den första doktorn hade ställt och fått svar på för övrigt. Plötsligt kördes sedan en man på bår in, intuberades och nästan hela personalstyrkan inkluderat vår doktor blev upptagna med honom. Det visade sig att vår sal låg vägg i vägg med akutsalen och medan vi låg och väntade fick vi bevittna något taget ur ett avsnitt av Cityakuten. Pipande maskiner, upprörda anhöriga och så vidare. Efter en stund verkade det som han hade stabiliserats och en ny doktor kom till Sabina. Han gjorde exakt samma undersökning som den andra doktorn och frågade exakt samma frågor och vi blev inte mycket klokare, men vi förstod ju trots allt att vi inte direkt var högprioriterade och väntade således snällt. Efter ytterligare ett tiotal minuter kom en syster och tog Sabinas temperatur varefter vi fick återgå till att vänta. Sedan kom doktor nummer två igen och sa att det kanske var blindtarmen. Vi förklarade snabbt för att hålla knivarna borta att Sabina redan opererat bort blindtarmen i unga år och doktorn nickade och sa yes, yes och gick vidare.

Till syvene och sist kom doktor nummer två tillbaka och sa att Sabina nog hade en maginflammation och att han skulle skriva ut ett recept till henne. Vi betalade ungefär 180 kronor i avgift och så slutade äntligen äventyret med att vi tog en taxi hem, Sabina fick vila och jag köpte ut lite piller.

Nu i efterhand verkar det ha haft effekt, för Sabina är feberfri och de värsta magbesvären är borta. Imorgon kväll (läs: torsdag) tar vi oss till Saigon med nattåg.

På återskrivande!