Framme i Laos

Så har vi då äntligen tagit oss till Laos. Vi anlände på eftermiddagen och efter lite visumansökningar och passkontroller så släppte de slutligen in oss. Vi möttes givetvis direkt av en ATM i detta, enligt alla våra undersökningar, så bankomatfria land. Väl utanför den anspråkslösa flygplatsen väntade vi oss en thailandlik anstormning av tuk-tukchafförer som ville hjälpa just oss in till staden. Icke! Här var det lugnet självt. Vi fick själva leta oss fram till en dam som sålde taxibiljetter in till Luang Prabangs, varefter hon kallade till sig en chafför som tog oss till det guesthouse vi hade bestämt oss att pröva. Att Luang Prabang knappt kan kallas för stad utan snarare by eller det härliga svenska begreppet tätort märktes redan på väg in. Inga små förorter utan landsväg och landsbygd.

Vi har redan fått ett fantastiskt första intryck av Luang Prabang. Det är en väldigt vacker, pittoresk stad som blandar ett arv från den franska kolonialtiden med det typiskt sydostasiatiska som vi känner så väl från Thailand. Leendena känns dock mer äkta här än i Thailand, folket ännu mer avslappnat, det finns inga jävla SevenEleven, man slipper säga khrap efter varenda sak man säger och det finns god ost och billigt vin. Tack ska ni ha ädla fransmän för att ni spridit lite civilisation till barbarerna! ;) Kanske är denna beskrivning lite färgad av det faktum att vi var rätt trötta på Thailand när vi väl åkte, men vi gillar Luang Prabang. Vårt guesthouse blev vi genast fästa vid. Även fast rummet inte är något extraordinärt så är det hyggligt, har två robusta träfåtöljer och ser tätt ut. Trädgården utomhus är fantastisk. Den har otaliga vackra buskar, kokospalmer, blommor och käcka bord och som pricken över i:t har de dekorerat hela utegården med mängder av ljusslingor, lyktor och andra ljuskällor så att trädgården på kvällstid blir helt obeskrivligt mysig.

Idag tog vi en tur på några timmar till fots runt omkring i Luang Prabang. Vi tog oss först, för att ta oss in till centrum, runt en stor tempelkulle, som är ett nästan lika bra riktmärke som domkyrkan är i Uppsala. Där tog vi oss en paus på ett kafé där jag krossade Sabina på skitgubbe. När hon hade kommit över den brutala förlusten fortsatte vi promenaden med att strosa längs Mekongfloden och slöt sedan cirkeln med att gå hemåt igen genom förberedelserna till en nattmarknad där vi köpte lite färsk mango, vindruvor och äpplen. Efter en middag på restauranten bredvid vårt guesthouse och en lässtund sitter jag så här igen framför datorn och skriver ett inlägg i bloggen.

Innan jag lämnar er så vill jag berätta lite om vår sista dag i Thailand. Jag hade bestämt mig för att innan jag åkte därifrån skulle jag ta en thaimassage och se på thaiboxning. Det första hann jag inte med på grund av dålig planering, men på kvällen dagen innan avresan till Laos gick jag i alla fall iväg till ett Thaiboxningsevent. Sabina ville hellre än att se thailändare slå varandra blodiga ligga hemma och läsa, så gott så, jag gick ensam. Vilken sjuk grej det var! Det märktes att det var inriktat på västerlänningar, antingen det eller så är västerlänningar mer förtjusta i thaiboxning än thailändarna själva, för publiken var ungefär 80 procent västerlänningar och 20 procent thailändare, av vilka de flesta verkade vara sekonder eller gamblers.

Det skulle vara nio fighter och jag kom in när den första var i full gång att avverkas. Två småkillar i tioårsåldern stod och bankade och sparkade på varandra med boxningshandskar som enda skydd. Till slut knockade den ena ungen den andra och nästa match kunde inledas. Av de sju jag stannade kvar och såg vann fem på knock och bara två gick till fulla fem ronder och då stapplade deltagarna ut. Brutalt! Denna brutalitet inleds dock med böner och en slags harmonisk och meditativ uppvärmningsdans som utförs av deltagarna innan de ska knäa sönder varandras njurar. Vissa av boxarna dansar också under själva matchen taktfullt till den evigt trallande lugna musiken som om den vore en del av dem när de står där öga mot öga med varandra. Så lite gulligt var det.

Vad som inte var gulligt däremot var mellanshowen. Helt plötsligt efter en mycket bra match dyker det upp kabaretklädda damer eller män - det var svårt att avgöra - och inleder en ännu pinsammare show än den vi råkade förgifta våra ögon med i Koh Phi Phi. En av damännens klänningar åkte, när hon höll på och ålade på golvet, ner så pass att HANnes bröstvårtor syntes. Jag tänkte naivt att det måste ju ha varit pinsamt för henne, ha!

Efter ett mellanspel med en tandlös, stackars shemale som såg ut som vilken pundare som helst och som sprang runt helt galet och gjorde obscen gest efter obscen gest, så kom huvudakten. Oh my god! Helt plötsligt kom samma gäng från den första akten ut och denna gång i inget annat än bikinitrosor. Jag visste inte vart jag skulle kolla, men det behövde jag inte bekymra mig om alltför mycket heller eftersom folk sprang fram som galningar framför mig för att ta kort och skymde således tack och lov sikten. Jag var där för lite thaiboxning men fick en kabaretshow a la thai på köpet. Härligt, eller inte.

Jag såg en match till, en otroligt tråkig, utdragen match mellan en thailändare med ölkagge och en två meter lång svensk som inte kunde träffa den andre med en spark om han så stod en halvmeter ifrån. Det var löjligt att bevittna så jag gick hem och på vägen tillbaka fick jag höra att jag var handsome många gånger om. Vad snälla de är! =)

Imorgon ska vi fixa visum till Vietnam och kanske gå på Nationalmuseumet. Vi hörs!