Yoko, jakamoko, toto!

Long Beach, Koh Lanta

Om tre timmar åker vi vidare till Koh Phi Phi för nu har vi tröttnat på att det inte finns någonting att göra här när mörkret trängt in. Här finns det mest fula barn och det fulaste av dem är så fult att inte ens dess (ja, jag skriver dess med flit) mamma inte ens vill kännas vid det utan låter dess lika fula pappa ta hand om uppfostran.

Vi har bott i en bungalow med helt klart godkänd standard för 600 baht/natten. Personalen är väldigt trevlig och det enda aber som finns med boendesituationen är att vår bungalow ligger på en gräsmatta så sabinas gräsallergi har slagit ut med en massa utslag på händerna som resultat. Tur att du packade med allergimedicin, mamma.

Igår gjorde vi det lätt roligaste vi har gjort denna resa. Vi besökte en grotta på inlandet som hade en massa fladdermöss, stalagmiter, stalaktiter, spindlar, syrsor och hala, smala gångar. Med det var inte däri det roliga låg. Det roliga var själva resan till, genom och från grottan. Först gick vi en halvtimme till grottan, en marsch som innehöll höga stigningar där man fick ta sig fram med hjälp av bambu och rep. Sedan var det dags för klättring i grottan, en klättring som ofta var brant. Grottan var enorm med mestadels väldigt stora rum men också väldigt små i den så kallade ormgrottan (hade med dess utseende att göra, det fanns inga ormar där). Där fick man huka sig rejält och på ett ställe även krypa på alla fyra för att ta sig fram. Inget för personer med klaustrofobi. Man kunde också bada därinne om man ville, men varken jag eller Sabina var särskilt sugen på att hoppa i smutsigt, stillastående vatten. I slutet av grottan fanns en fladdermusgrotta där några dussin fladdermöss hängde och sov. Jag var lite orolig att de skulla väckas av våra fotoblixtrar, men endast en vaknade och då för att byta sovplats.

Vår guide var en lustig figur som såg ut som en vampyr med sina vackra tänder. Han var noga med att påpeka var vi skulle sätta fötterna och när vi skulle akta huvudet. Extra noga var han när den enda damen i sällskapet var direkt bakom honom, trots att Sabina hade bäst balans i sällskapet. Han sa också till henne upprepade gånger att hon inte behövde vara rädd för fladdermössen och sprindlarna trots att hon var den som gick närmast för att ta kort när den enda spindeln dök upp.

Våra resekamrater var som tagna ur en serietidning. Vi kallade dem Yoko, jakamoko, toto (ett barnprogram). De kom från Malaysia och var här på en veckotrip. Den förste och störste var kraftig och hade ett par runda glasögon, den andre var väldigt smal och båda hade de riktiga datanörds-frisyrer. Den tredje var, hör och häpna, dvärg, så där var min dag räddad! =)

Nu ska vi strax kila. Ha det bra!

PS. Nu ska jag äntligen gratta Moa på hennes 25-årsdag, vilket jag tänkt skriva varje dag sedan den andra, men glömt bort när jag väl suttit mig framför datorn. Så grattis! Snart kommer du i klimakteriet! DS.