Nu börjar det hända grejer

Rambuttri Village, Bangkok

Äntligen känns det som vi faktiskt är i Thailand. Vi checkade ut från vårt hotell imorse och jag är sjukt trött då jag bara sovit en timme. Sabina fick tre timmars sömn, men för en Khamoshi räcker det ju mer än väl.

Vi bestämde oss igår för att ta in på Rambuttri Village, som ligger i närheten av Khao San Road, närmare bestämt på Soi Rambuttri. Vi tog oss dit med en kombination av tunnelbana, skytrain och flodbåt. Flodbåten var en välkommen upplevelse efter några dagar med nästintill bara betong. Floden Chao Praya är sjukt smutsig och vi såg bland annat en död hund flyta förbi. Liksom allt annat i Bangkok präglas floden av starka kontraster. Å ena sidan otroligt vackra tempel och å andra sidan slummiga bostadshus bestående av plåt och trä längs flodkanten.

Rambuttri Village var helt okej, men lite dyrt, 800 bath, men vi ska försöka byta ner oss till singelrum imorgon. Hotellet har dock en pool på taket som kanske kan rättfärdiga det lite högre priset, vi har inte pallat kolla in den än.

Hursomhelst, idag har helt klart varit den dag som gett mest bestående upplevelser hittills på både gott och ont. Här är en liten sammanfattning av dem:

• Vi fick till slut känna på lite kaos, även om det kanske var mildare än väntat.
• En lite mindre viktig sak, men ändock. Vi testade äntligen den thailändska falafeln och den smakade inte riktigt som falafeln från Mellanöstern, men var på sitt eget lilla vis även den väldigt god.
• Vi hittade en väldigt bra bokaffär där man kan handla böcker som i Sverige skulle gå på 300 kronor för runt 60-70 kr. Där finns det allt från skönlitteratur, historia till politiska tänkares samlade verk.
• Vi satt och planerade lite inför morgondagen på en bar då vi blev avbrutna av en galen belgisk gubbe, vars mål med kvällen var att få diverse priser som kepsar och tröjor som man fick genom att dricka så mycket öl som möjligt. Han orerade om ditten och datten och vissa saker var intressanta, andra inte. Han påpekade dock när han fick se vår Lonely Planet att vi inte skulle kolla så mycket i det, för där hittar vi inte det äkta Thailand. För att finna det äkta Thailand måste man tillåta sig att gå vilse. Och man kan inte gå vilse om man litar för mycket på en guidebok. Klokt.
• Vi gick fel när vi skulle gå till Chinatown från Khao San Road och hamnade i smala bostadsgränder där misären var påtaglig. En äkta känsla av shantitown. Denna del av Thailand ser vi inte särskilt ofta i reklamen hemma i Sverige och den är vardag för väldigt många. Det är skillnad på att se misär och att läsa om den, kunde vi snabbt konstatera. Återigen var kontrasten slående. Vi promenerade längs en gata där vi till vänster om oss hade en oerhört vacker, grandios tempelbyggnad, vars tak glittrade som vattnet som solen just rört vid och till höger om oss hade vi samtidigt plåtskjul och skitiga små gränder, i vilka människor satt och åt nudlar på små, smutsiga stolar vid något som skulle föreställa bord. Vi tog till vänster in i en smal gränd som löpte mellan tempelkomplexet och ett bostadshus. Till vänster hade vi då långa, fina tempelgångar och till höger om oss kunde vi se in i de små skjul som utgjorde bostäder. Luften blandades av lukten av sopor och ljudet från skrikande barn. Sabina observerade att den ros som vi tidigare hade köpt av ett gatubarn stack upp ur väskan och hon tyckte att det var lite opassande, så hon tog ut den och la den vid en dörr medan vi sakta tog oss ut till gatan på andra sidan. Vi insåg att vi hade gått rejält fel och tog därför en tuk tuk till Chinatown. Vi kunde inte undgå att känna att den galna belgaren hade helt rätt i sin filosofi.
• Vi hittade till slut Chinatown och det var galet. Massa sjuka kötträtter, varav de flesta odefinierbara. Bläckfisk, flådda grishuvuden etc. Eftersom vi är sådana otroliga köttälskare var vi i paradiset. Men det var ändå ett kaotiskt och härligt livat ställe. Kineser är galna när det kommer till affärer.
• Vi försökte oss sen på att gå hem igen, nu skulle det väl gå bättre. Well, på vägen hem träffade vi på en råtta som brottades med en papperspåse och en massa kackerlackor. Råttor är varken jag eller Sabina rädda för, så de brydde vi oss inte så mycket om, men Sabina har en viss insektsfobi (som mest handlar om en rädsla för att råka krossa dem) så vi tog en taxi hem.
• När vi kom tillbaka till Khao San Road möttes vi av gräshoppor och andra insekter i ätlig form och Sabina kunde inte undgås att fascineras av västerlänningarna som testade att äta insekter. Nu har de något att berätta för sina barnbarn när de blir gamla. Det måste kännas fint.
• Under kvällen måste vi också ha stött på en sjukt skicklig ficktjuv för imorse märkte jag att jag var 3000 baht fattigare. Det hade inte spelat så stor roll om det inte var för att vi i princip är panka nu och pengarna som är på väg inte har hamnat på kontot än. Men vi har tillräckligt för en dag till, så vi ska nog klara oss.

Nu skall vi dra och templa oss. Tjo!